– Jag funderade på för vem man kan berätta om ensamma åldringar och kom fram till att barnen förstås är den rätta målgruppen, säger Dick Idman. Just nu turnerar han runt på dagisar med dockföreställningen Sagan om den lilla farbrorn. Målet är att visa pjäsen för åldringar och barn på ett äldreboende.
Garderoben i Teater Viirus foajé svämmar över av röda, lila, rosa och blå overaller. Inne i salongen sitter publiken tyst och iakttar medan skådespelaren och regissören Dick Idman med flinka händer framför dockföreställningen Sagan om den lilla farbrorn på en teaterscen i miniatyr. De flesta av åskådarna är mellan tre och sju år gamla. I knät på många sitter gosedjur och i handen finns kanske farmors trygga hand. När Barbro Lindgrens berättelse om den ensamma farbrorn ”som ingen bryr sig om fast han är snäll” nått sitt slut ställer Idman frågan om någon i publiken någonsin känt sig ensam. Efter en stunds tvekan räcker de flesta upp sin hand. ”Hur kändes det?” fortsätter Idman. ”Dåligt”, svarar en pojke i ljusblå kragskjorta.
Men faktum är att ensamhet är vardag för många – inte minst för gamla farbröder och tanter. Statistiken ger uppbackning: varannan dag tar en åldring livet av sig i Finland. Dessutom har antalet självmord bland personer som är över 65 år fördubblats jämfört med för 50 år sedan. När Idman för en tid sedan stötte på de här siffrorna reagerade han kraftigt.
– Man kan inte tala om ett välfärdssamhälle om 160 åldringar varje år tar sitt liv. Det är för jävligt, säger Idman när vi träffas efter föreställningen.
Idman ville belysa problemet med deprimerade åldringar och verktyget blev teatern – närmare bestämt barnteatern.
– Alla barn har nån gammal i sin närhet. Barnen har framtiden framför sig och en möjlighet att ändra på samhället. Sen är också barn väldigt ensamma i dag. Många gånger när jag besöker dagisar kommer barn fram till mig efter föreställningen och berättar hur ensamma de är.
inget pjåsk
I Lindgrens omtyckta barnboksklassiker från år 1979 möter vi den ensamma och utstötta farbrorn som saknar vänner. ”På nätterna ligger den lilla farbrorn och gråter för att han är så ensam och undrar varför ingen tycker om honom”, skriver Lindgren. En dag träffar han en hund och en djup vänskap föds när den lurviga varelsen placerar nosen i den lilla farbrorns hand. Men när en liten flicka i prickig klänning kommer in i bilden och hunden fattar tycke också för henne prövas kamratskapen hårt.
– Barbro Lindgren pjåskar inte. Berättelsen har en klassisk uppbyggnad, det är en ren saga, nästan som ett antikt drama och lämpar sig därför väl för iscensättning. Sedan ville jag föra ut teaterns magi i miniatyrform.
Den detaljerade och vackra scenografin bygger på sonen Lasse Idmans hantverk. På den lilla vridscenen vecklar Lindgrens värld ut sig med sympatiska små figurer, ett litet hus och en gård där tulpaner blommar och koltrastar glupskt rycker upp sega maskar ur jorden. Efter föreställningen avslöjar Idman alla knep och trick för barnen – hur han får scenen att snurra, blommorna att slå ut och fåglarna att flyga och till på köpet får man beskåda den lilla manick genom vilken han simultant sköter musiken.
– Jag vill dekonstruera illusionen, prioritera det här med fantasin. Förklara att det handlar om att leka och att gamla farbröder också kan leka.
Men det blir inte bara lek. Idman tar också upp några existentiella frågor som barnen får begrunda och diskutera. Lättast flyter talet på dagisarna, menar Idman som har besökt över femtio daghem på raken under turnén.
– När barnen är på hemmaplan är de friare. När jag var på ett dagis i Tenala och ställde frågan om nån känner nån riktigt gammal människa, sa en jappe: ”Min fafa är så gammal att skinnet lossar”.
Men hur ska man då tala om ensamhet med barn? Enligt Idman är det tämligen lätt.
– Först när jag frågar om någon känt sig ensam svarar ingen, så därför börjar jag med att räcka upp båda händerna genast. Sen följer hela raddan och alla vill berätta sin historia. Men för barn är ensamheten inte bara tråkig utan tätt sammankopplad med rädsla. Den här diskussionen är viktig för dem. Det är också viktigt att tala om vad man kan göra för ensamma åldringar – att man kan leka med dem, hälsa på dem, skriva till dem.
Målet är att föreställningen slutligen ska sättas upp på ett äldreboende där barn och åldringar tillsammans kan ta till sig temat.
– Det finns egentligen inga lämpligare parter i en gemenskap än åldringar och barn, för båda har tid. Och båda är ju lika överflödiga i vårt sjuka konsumtionssamhälle. Dessutom råkar jag tycka att föreningen barndom och visdom inte är så dum.
Attitydförändring krävs
Åldringars låga status i samhället hör enligt Idman ihop med attityder. Då man inte längre är ekonomiskt resultatansvarig anses man förbrukad och onödig.
– Man förpassas nånstans, ibland av den egna familjen som vill ta över nån lägenhet. Men min åldersgrupp, vi som föddes efter kriget, behärskar tekniken, vi kräver och vi lärde oss kräva på 1960- och 1970-talet. Vi utgör en ny pensionärsgrupp som inte bara är ödmjuk och tacksam. Jag har talat om för mina tre söner att ”sätter ni mig på ett ålderdomshem kommer jag inte bara att spöka för er utan också för era familjer och barn och barnbarn!”
Medan hälso- och åldringsvården förbättrats har respekten för individen tynat bort. Idman konstaterar att ”individen ska sättas i paket och placeras på rätt hylla”. Men att stärka de äldres position i samhället sker inte genom allmänpolitiska lösningar utan snarare krävs det en attitydförändring, menar han. Och där har teatern sin självfallna roll.
– En av teaterns största uppgifter är empati. Den klassiska teatern handlar om den lilla människan och om empati.
För Idman har teatern alltid varit ”en social verksamhet”. En gång i tiden skulle han faktiskt bli socionom, men arbetet med utslagna kändes i längden för tungt. I stället blev det Teaterhögskolan men engagemenget släppte han aldrig. Enligt Idman är det framförallt viktigt att tänka på vad man använder berättelserna till.
– Har man möjlighet att stå på en scen i strålkastarljuset är det inte bara en rättighet utan också en skyldighet. Jag tror att man kan påverka åtminstone människors välbefinnande.
Isabella Rothberg
Foto: Janne Wass
