Läget i Egypten är mycket dramatiskt och förändras mycket snabbt. För en tidskrift som Ny Tid, med pressläggning på tisdag och utgivning på en fredag blir det därför mycket vanskligt att kommentera det som sker: Revolutionens essens är just förändringen och osäkerheten och nyhetens bäst-före-datum ligger alltid nära i tiden.
Men oberoende av hur det egyptiska folkets resning mot diktatorn Hosni Mubarak slutar kommer en sak att vara klar när framtidens historiker granskar de sista dagarna i januari 2011: Världens starka och etablerade demokratier talade mycket tyst om just ”demokarti”. Att väst många gånger uppskattar stabilitet – också sådan stabilitet som åstadkoms av en repressiv diktatur – mycket mer än den roulett som folkval och interna maktkamper innebär är uppenbart. I fallet Egypten är det ingen hemlighet att detta är USA:s inställning. Men också Finlands utrikesminister Alexander Stubb (Saml) undvek ordet ”demokrati” i de kommentarer som förra fredagen publicerades på utrikesministeriets webbplats:
– Allmänhetens rätt att uttrycka sin åsikt är en väsentlig hörnsten för den samhälleliga stabiliteten (red. kursivering), sade Stubb som också vädjade om respekt för de civila rättigheterna, oroades över stängningen av internet och kritiserade bruket av våld.
Stubbs svenska kollega Carl Bildt (M) var vid samma tidpunkt faktiskt modigare och efterlyste på sin blogg ”ett politiskt initiativ som leder till ett öppet och demokratiskt presidentval senare i år”. Den linjen verkar merparten av de europeiska medierna också ha anammat – allt annat än att stöda för demokratisträvandena är liktydigt med hyckleri, menar många ledarsidor. Stubbs kommentarer från den 28 januari kan de facto tolkas som ett indirekt stöd för den egyptiska regimen:
– Alla borde nu sträva efter att snabbt lugna ner situationen för att undvika ytterligare dödsoffer och skador. Finland fördömer absolut användningen av våld, formulerade sig Stubb.
Att blodspillan i det längsta ska undvikas är säkert en vanlig åsikt. Men för de tusentals demonstranter som fått nog av förtrycket och diktaturen vore ”att snabbt lugna ner situationen” troligen det samma som att foga sig och låta Mubarak sitta kvar på presidentposten, med andra ord att låta diktaturen fortsätta. Och det kan inte vara upp till en diktator att bestämma när ett land är moget för fria val. Hade Stubbs och andra västliga politikers inledande uttalanden varit lika flata om den folkliga resningen skett i en mer betydelselös diktatur som Burma eller så kallad ”skurkstat” som Iran? Det kan man fråga sig.
Det har inte gått alltför många år sedan Irak skulle demokratiseras till nästan vilket pris som helst. Man kan förstås tycka att några ord av support för ett demokratiskt Egypten inte skulle vara speciellt dyrt med tanke på vad kriget i Irak kostat. Men som bekant bestäms ett pris alltid av tillgång och efterfrågan. Och efterfrågan på egyptisk demokrati verkar vara ganska svag – bland köpkraftiga regeringar utanför Egypten.
Fredrik Sonck
