Etikettarkiv: Egypten

Den egyptiska revolutionens röst

 

Ramy Essams monolog om hur han blev den egyptiska revolutionens frontfigur och vad som hände sedan griper tag och berör. 

Det är som om föreställningen Ramy – In the frontline skulle börja redan utanför den sal i Korjaamo där den ska ges. Regissören, Viirus konstnärliga ledare Maria Lundström stiger upp på en pall och hälsar premiärpubliken välkommen, och berättar att det in i det sista var oklart om föreställningen skulle bli av. Ramy Essam, huvudpersonen, väntade i sin nuvarande hemstad Malmö på att få sina papper i ordning och utan dem skulle han inte kunna resa. Det påminner oss om verkligheten som så många idag lever i, och det visar att den föreställning vi ska se inte är teater: den är sanningen om en människas liv, och det livet pågår hela tiden.

Men Essam fick resa över viken och är nu i Finland för att berätta om hur det kom sig att han blev den egyptiska revolutionens frontfigur, och vad som hände sen.

Jag gillar skarpt det enkla upplägget: en person berättar sin historia och spelar några låtar. Det är opretentiöst, direkt. Det behövs inga cirkuskonster då berättelsen i sig är så intressant, musiken så stark och huvudpersonen inte spelar någon utan är sig själv. Föreställningen kallas ett livereportage, och det beskriver den väl – monologen är som en dokumentär som skapas för oss just nu. Medlen är enkla: en liten kamera riktad mot ett bord där Essam ritar en karta över sitt hemland Egypten och visar några bilder på sin mobiltelefon, plus några nyhets- och andra videosnuttar. Och framför allt Essams kronologiska berättelse över vad som kom att bli några historiska dagar.

Dyrköpta frön

Det handlar alltså om de första dagarna och veckorna av den egyptiska revolutionen, i slutet av januari 2011. Ramy Essam var 22 år gammal och bodde i staden Mansoura då protesterna mot blodigt polisvåld övergick i att vara demonstrationer mot president Hosni Mubarak och den auktoritära regimen. Efter att ha varit med om att bränna ner det ledande partiets lokaler i Mansoura, tog Essam och en kompis bussen till Kairo. De ville göra mer, vara med där det verkligen hände. Med sig tog Essam sin gitarr. Den 31 januari kom de fram till Tahrirtorget och där började Essam spela sina låtar. Han berättar om hur fler och fler människor samlades runt honom, och hur han efter ihärdigt insisterande fick gå upp på den stora scenen och spela för tiotals, senare hundratals, tusen människor. Essam blev en frontfigur för revolutionen med sina sånger, han förenade demonstranterna och hans låt ”Irhal” (Avgå) blev ledmotivet för hela revolutionen. Men han sjöng inte bara; han stred även i första ledet då demonstranterna mötte poliserna i sammandrabbningar där många fick sätta livet till, bland dem många av hans vänner, några av dem som vi i början av föreställningen fått se på bild.

Essam berättar lugnt och lågmält om demonstrationerna, om tårgasen, om slagen han fick utstå, om polisens och militärens strategier. Den 9 mars, efter att Mubarak avgått och överlåtit makten till landets militärledning utsattes han för brutal tortyr. I två omgångar à fyra timmar blev han misshandlad av militären på Nationalmuseets gård, alldeles intill Tahrirtorget. Via Google Maps får vi se det ståtliga museet och palmerna på gården i panorama. Utan att darra på rösten sitter Essam på en stol på den mörka scenen och berättar närmast lakoniskt i detalj om händelseförloppet, och sedan får vi se videobilder på hans sönderslagna kropp. I tio dagar efter tortyren låg han i sin säng och tänkte, och han kom fram till att han inte skulle ge upp kampen – han fortsatte demonstrera.

Vi vet hur det gick sen. ”En del människor anser att vi misslyckades. Jag håller inte med. Vi planterade frön för en bättre framtid.”, säger Ramy Essam.

Det är på något vis svårt att förstå att han som står framför oss, den unga killen med det långa håret i en hästsvans, varit med om allt det här. Han uppträder nu för en liten grupp kulturintresserade personer i Finland, efter att ha inspirerat hundratals tusen på ett massivt torg i en galen tid. Det är både vackert och på något vis sorgligt – han hör egentligen hemma någon annanstans, i ett mycket större och viktigare sammanhang.

Saknar frontlinjen

Det är lätt att gilla Ramy Essam. Hans framtoning är sympatisk och anspråkslös – och självironisk och humoristisk där det är möjligt. Han försöker inte framstå som någon hjälte, han var en i en massiv mängd, även om han hade en synligare roll än många andra.

Men hans berättelse slutar på något vis i mitten. Vi får inte höra varför och när han bestämde sig för att lämna Egypten eller hur han hamnade i Malmö, och inte heller ges någon resumé över situationen i Egypten idag. Det vi får höra är att Essam planerar att åka tillbaka då han fyllt 30 och inte längre kan tvingas till militärtjänstgöring. Han måste tillbaka, han måste fortsätta kämpa för en bättre framtid för sitt folk, även om det skulle betyda att han sätts i fängelse eller till och med dör.

Det är några uttalanden som får mig att haja till, till exempel det han säger om att man måste ”döda sitt hjärta” för att kunna slåss. Det låter hemskt – och är säkert sant – och jag skulle gärna höra mera om vad som hände med hans hjärta. Det blir dessutom lite underligt när han sedan säger att han saknar frontlinjen. Saknar han platsen där hans hjärta dog? Han hade kunnat utveckla dessa tankar, för nu kan man få bilden att han romantiserar våldet. En del oneliners känns också rätt slitna: ”They can’t kill the music, it’s too late.” Det må vara sant, men här hade det kanske ändå räckt med ”show, don’t tell”. Vi har redan fått höra vilken betydelse hans musik hade för de demonstrerande massorna. Essams mörka, raspiga röst är som gjord för sånger om revolution och frihet, och jag hade gärna hört ännu fler låtar under kvällen.

Maria Lundström, dramaturgen Marina Meinander, visuella designern Janne Vasama och så klart Ramy Essam själv har skapat en berörande, upprörande, fint paketerad intim föreställning. Den turnerar nu i Svenskfinland och ges ännu sex gånger på Viirus i Helsingfors i slutet av november och början av december.

Text: Sonja Mäkelä
Foto: Astrid Lindroos

Ramy – In the frontline. Regi: Maria Lundström. Dramaturgi: Marina Meinander. Visuell design: Janne Vasama. Musik och på scenen: Ramy Essam.

 

Lyriska reseskildringar

Eva-Stina Byggmästar och Gurli Lindén som bland annat driver Minimal Förlag tillsammans har kommit med en utgåva där Byggmästar får 77 sidor och Lindén 87 sidor. Boken är vackert formgiven av Paula Lindén och framsidorna, här finns inga baksidor, knyter poeternas dikter till varandra. En gemensam utgångspunkt tycks ha varit en resa till Egypten, ett tema som behandlas på två relativt olika sätt, men för båda poeterna finns intentionen att söka nya uttrycksmöjligheter.

byggmästar linden pärmGurli Lindéns bokhalva heter Sandstorm och består av sju delar. Redan på bokens flik står att Lindéns återkommande teman är ”människans plats i den kosmiska helheten och ansvaret för Moder Jord” samt att poeten söker en ny form för att beskriva detta. Denna nya stil påminner betänkligt om Eva-Stina Byggmästars gamla i sin ord- och ljudlekande rytmik: ”fuktvarm sand ormens / slingrande streck”. En annan likhet mellan de båda är att de återkommer till ”kobrans glimmande sköld” som bild (här i Lindéns formulering).

Hos Gurli Lindén sker en glidning mellan hemlandets bildspråk (till exempel smörblommor och skog) och markörer för Egypten (till exempel sarkofagen och kolonner). Det dubbla seendet upprättar en sorts förbindelse mellan hemmet och besöket i fjärran land, ett dubbelseende som överför något av det exotiska i Egypten till det hemtama.

Dikterna är relativt korta och grammatiken godtyckligt behandlad, vilket skapar hålrum i tankeströmmen som läsaren själv måste gå in och täppa till. Resans olika handlingar blir på det sättet mycket behagliga att utforska, speciellt i den nya, lekfulla språkdräkten.

Längst ut
håller solen berget i famn
smeker
Glitter
innan värmen går
genom våra kroppar

Eva-Stina Byggmästars halva i boken heter Den rosa öknen och består av sex delar som likaledes beskriver en resa till Egypten, men genom ett annat temperament. Tidigare har Byggmästars signum varit den form som Lindén visar sig vara mästare på, men här diktas i en lugn och iakttagande, ofta direkt konstaterande form. Mycket tydligt anknyts till den egyptiska forntida mytologin och texten hänvisar till en rad konkreta företeelser: ”Alexander den store på väg / till oraklet i Siwa tog vägen / förbi Kleopatrastranden, / i Mersa Matruh […]”.

Fascinationen för öknens beständighet och förvandlingar är uppenbar i dikterna men den förut spinnande kärlekshysterin i språk och händelser är helt borta. I ett metastycke kommenteras det: ”Jag är / inte samma människa längre, / som när jag steg in mellan dessa pärmar – / är inte ens en människa / hemfallen åt sång och dagdrömmeri.” Men i strofen efter kan Byggmästar ändå inte låta bli att skriva att hon är en ”vildåsna som slagit följe / med en flock herrelösa / förvildade kameler”.

Eva-Stina Byggmästar och Gurli Lindéns reseprojekt Sandstorm/Den rosa öknen är medryckande, inte minst till följd av att jag tänker mig att de två poeterna skriver sin poesi utifrån samma resa men beskriver den i två olika temperament, vilka glider in i och korsbefruktar varandra. Jag hoppas också i framtiden få vara resesällskap åt Gurli Lindén och Eva-Stina Byggmästar.

Peter Nyberg

Eva-Stina
Byggmästar:
Den rosa öknen. Gurli Lindén: Sandstorm.
Minimal Förlag, 2015

Stabilitet i Egypten, men inte demokrati

Varthän Egypten, frågade Ny Tid-medarbetaren Semy Kahan i en artikel i oktober 2014. Ett år senare finns ännu inga klara svar. 

Egypten har erfarit två revolutioner sedan 2011 då folkmassorna på Tahrirtorget fällde Hosni Mubaraks långvariga styre. Den andra omstörtningen kom två år senare då den demokratiskt valde Muhammed Mursi från Muslimska brödraskapet blev tvungen att avgå i en militärkupp som stöddes av en del av folket.

Den nuvarande presidenten Abdel Fatah al-Sisi tog som arméns överbefälhavare i med järnhand mot Mursis anhängare, som drog ut på gatorna i våldsamma protester. Denna proteströrelses ledare och tusentals av dess anhängare har gripts, blivit ställda inför rätta och dömda till ytterst stränga straff, en del har dömts till döden.

Mira Zoref, Egyptenforskare vid Tel Avivs universitet, anser att även om denna rörelse fått en allvarlig törn, kan man inte avskriva den som en politisk faktor, eftersom den stöds av en betydande del av folket. Den delen av Muslimska brödraskapets ledarskikt som inte gripits har intagit en försonligare attityd mot statsledningen och har inbjudit till förhandlingar om att legitimera rörelsen. Al-Sisi visar hittills ändå inga tecken på att frångå sin fientliga inställning till rörelsen, som han stämplat som en terrororganisation.

I början av september avskedade al-Sisi regeringen i vilken jordbruksministern, Saleh Helal, anklagades för korruption. Inom en vecka tillträdde en ny regering med den före detta petroleumministern, Sharif Ismail, som statsminister. Han är erfaren på den för Egypten viktiga energiekonomins område och anses ha utsikter att attrahera utländska investeringar till landets ekonomi. Zoref anser att al-Sisi genom sitt snabba ingripande i samband med regeringsskiftet klart signalerade att han tar avstånd från korrumperade politiker.

Parlamentsval

Om en månad hålls i Egypten det parlamentsval som skulle ha genomförts på våren. Under tiden har det tidigare valda parlamentet varit förlamat, vilket kan ha varit bekvämt för al-Sisi under hans två första år som statsöverhuvud, då det gett honom ett friare spelrum att befästa sin roll på Egyptens politiska arena. Valkampanjen har hittills varit mycket lam. Nu då den sent omsider kommer igång återstår det att se hur stor yttrandefrihet partierna kommer att åtnjuta. Att döma av al-Sisis tidigare inställning till kritiska uttalanden mot statsstyret skulle det vara förvånande om kampanjen kännetecknades av åsiktsfrihet. Beträffande yttrandefriheten har han hittills visat ringa tolerans, inte bara beträffande Muslimska brödraskapet, utan också visavi andra politiska rörelser och medierna. Flera politiker från 6 april-rörelsen och andra grupper som satte igång revolutionen mot Hosni Mubaraks regim, samt flera journalister, har gripits och dömts till stränga fängelsestraff. Zoref utesluter inte att Egyptens tidigare tämligen självständiga rättskipande instanser i sina domslut har påverkats av ett av regimen skapat ofördragsamt klimat. Begränsningen av yttrandefriheten är dock inte total. På Facebook och i andra virtuella kanaler finner man mot regimen riktade kritiska uttalanden och karikatyrer. Mursis och andra av hans kollegers dödsdomar har hittills inte verkställts. De kräver al-Sisis ratifiering, och det är för honom inget lätt beslut med tanke på de möjliga konsekvenserna.

Oroshärden Sinai

På den egyptiska Sinaihalvön agerar den islamistiska gruppen Ansar Beit al-Maqdis, som i dag bytt namn till Wilyat Sinai (Provinsen Sinai), och som svurit lojalitet med Islamiska staten (IS) och har deklarerat att Sinai är en provins i dess ”kalifat”. Dessa extremister har flera gånger med framgång attackerat egyptiska militärpositioner i Sinai. Al-Sisi har svarat med hård hand och förorsakat dem kännbara förluster. Enligt Mira Zorefs bedömning saknar al-Sisi en klar strategi i kampen mot IS i Sinai, som bebos av beduiner som lever i ekonomisk misär och har förbisetts av tidigare regeringar i Kairo. Enligt många av beduinerna fortsätter samma mönster under al-Sisi, vilket ökat deras stöd för extremisterna.

Israel, som drabbats av terrorangrepp från Sinai, samarbetar logistiskt med egyptierna. Al-Sisi har som första egyptiska ledare öppet deklarerat att Egypten och Israel har gemensamma intressen. Relationerna dem emellan har förbättrats under al-Sisis styre.

Rysslands president Vladimir Putins besök i Egypten på våren vittnar om en vilja att öka Rysslands inflytande i Egypten, delvis på USA:s bekostnad, då landets roll i Mellanöstern krymper.

Egyptens relationer med Turkiet fortsätter att vara spända då premiärminister Recep Tayyip Erdogan fortsätter stöda Muslimska brödraskapet. Detsamma gäller för Hamas i Gaza. Gränsen mellan Gaza och Sinai är för det mesta blockerad och egyptierna har förstört de flesta tunnlarna under denna gräns som Hamas grävt.

Ekonomin är en av al-Sisis största utmaningar. En arbetslöshet på 12 procent och en ringa ekonomisk tillväxt kräver drastiska åtgärder. Turismen har lidit svårt. Mord på mexikanska turister har inte heller gjort Egypten attraktivare som turistmål. Saudiarabien har bistått Egypten med hela 15 miljarder dollar, vilket gett al-Sisi ett behövligt andrum, men samtidigt ökat Egyptens beroende av Saudiarabien. Ett av al-Sisis större projekt är breddningen av Suezkanalen, vars första fas i sommar har fullbordats och kommer att kännbart öka inkomsterna från kanalen och skapa sysselsättning för många egyptier i samband med nya ekonomiska projekt i kanalområdet. Ett stort oljefynd i Medelhavet torde göra Egypten energisjälvförsörjande.

Varthän leder al-Sisi Egypten? Enligt Zoref har landet ännu en lång väg att gå på till att bli en demokratisk stat. Abdel Fatah al-Sisis autokratiska grepp är i dag ännu starkare än Mubaraks. Han är fortfarande populär, men populariteten är inte lika stabil som tidigare. Egyptiernas förväntningar på honom i detta skede är bröd och personlig säkerhet. I detta avseende har al-Sisi rönt vissa framgångar, men de ekonomiska utmaningarna är ännu stora, menar Zoref.

Semy Kahan

Den arabiska vårens motsatser

Tunisien och Libyen har utvecklats åt fullständigt olika håll sedan den arabiska våren 2011. Det ena landet har etablerat en tolerant demokrati, medan det andra riskerar att igen förfalla i inbördeskrig.

Det var i Tunisien som upprorsvågen i arabländerna började för fyra år sedan, som fick den hoppingivande rubriken ”Den arabiska våren”, då upproriska folkmassor avsatte envåldshärskaren Zine Ben-Ali. I dag är Tunisien det enda arablandet som visar tecken på att ”våren” har utsikter att övergå till en hoppingivande ”sommar”. Landet har visserligen genomgått en svår och smärtsam process med stormiga demonstrationer, politiska mord och konfrontationer mellan sekulära och extremt religiösa grupper. Fortsätt läsa Den arabiska vårens motsatser

Nyckelminnen från våren 2011 – London, Tahrir, Moskva

Anna Rotkirch
Anna Rotkirch
Från våren 2011 har jag två starka minnesbilder. De har lagt sig som ett filter mellan allt det jag hör, eller försöker låta bli att höra, i utrikesnyheterna just nu.

Första minnet är av Steven lutad mot väggen i en trång pub i London under ytterligare en sen och hetsig diskussion om Mubaraks fall. Där fanns många nordafrikaner som minut för minut följde med nyheterna från Tahrirtorget och vad som hänt med släkt och vänner. De flesta var euforiska, optimistiska, jag själv bland dem. Tänk att diktaturen fallit utan desto mera blodspillan. Tänk på den erfarenhet en hel generation fått, av att gemensamma fredliga protester kan lyckas.

Det andra läget var förstås pessimisterna.

Fortsätt läsa Nyckelminnen från våren 2011 – London, Tahrir, Moskva