Ramy Essams monolog om hur han blev den egyptiska revolutionens frontfigur och vad som hände sedan griper tag och berör.
Det är som om föreställningen Ramy – In the frontline skulle börja redan utanför den sal i Korjaamo där den ska ges. Regissören, Viirus konstnärliga ledare Maria Lundström stiger upp på en pall och hälsar premiärpubliken välkommen, och berättar att det in i det sista var oklart om föreställningen skulle bli av. Ramy Essam, huvudpersonen, väntade i sin nuvarande hemstad Malmö på att få sina papper i ordning och utan dem skulle han inte kunna resa. Det påminner oss om verkligheten som så många idag lever i, och det visar att den föreställning vi ska se inte är teater: den är sanningen om en människas liv, och det livet pågår hela tiden.
Men Essam fick resa över viken och är nu i Finland för att berätta om hur det kom sig att han blev den egyptiska revolutionens frontfigur, och vad som hände sen.
Jag gillar skarpt det enkla upplägget: en person berättar sin historia och spelar några låtar. Det är opretentiöst, direkt. Det behövs inga cirkuskonster då berättelsen i sig är så intressant, musiken så stark och huvudpersonen inte spelar någon utan är sig själv. Föreställningen kallas ett livereportage, och det beskriver den väl – monologen är som en dokumentär som skapas för oss just nu. Medlen är enkla: en liten kamera riktad mot ett bord där Essam ritar en karta över sitt hemland Egypten och visar några bilder på sin mobiltelefon, plus några nyhets- och andra videosnuttar. Och framför allt Essams kronologiska berättelse över vad som kom att bli några historiska dagar.
Dyrköpta frön
Det handlar alltså om de första dagarna och veckorna av den egyptiska revolutionen, i slutet av januari 2011. Ramy Essam var 22 år gammal och bodde i staden Mansoura då protesterna mot blodigt polisvåld övergick i att vara demonstrationer mot president Hosni Mubarak och den auktoritära regimen. Efter att ha varit med om att bränna ner det ledande partiets lokaler i Mansoura, tog Essam och en kompis bussen till Kairo. De ville göra mer, vara med där det verkligen hände. Med sig tog Essam sin gitarr. Den 31 januari kom de fram till Tahrirtorget och där började Essam spela sina låtar. Han berättar om hur fler och fler människor samlades runt honom, och hur han efter ihärdigt insisterande fick gå upp på den stora scenen och spela för tiotals, senare hundratals, tusen människor. Essam blev en frontfigur för revolutionen med sina sånger, han förenade demonstranterna och hans låt ”Irhal” (Avgå) blev ledmotivet för hela revolutionen. Men han sjöng inte bara; han stred även i första ledet då demonstranterna mötte poliserna i sammandrabbningar där många fick sätta livet till, bland dem många av hans vänner, några av dem som vi i början av föreställningen fått se på bild.
Essam berättar lugnt och lågmält om demonstrationerna, om tårgasen, om slagen han fick utstå, om polisens och militärens strategier. Den 9 mars, efter att Mubarak avgått och överlåtit makten till landets militärledning utsattes han för brutal tortyr. I två omgångar à fyra timmar blev han misshandlad av militären på Nationalmuseets gård, alldeles intill Tahrirtorget. Via Google Maps får vi se det ståtliga museet och palmerna på gården i panorama. Utan att darra på rösten sitter Essam på en stol på den mörka scenen och berättar närmast lakoniskt i detalj om händelseförloppet, och sedan får vi se videobilder på hans sönderslagna kropp. I tio dagar efter tortyren låg han i sin säng och tänkte, och han kom fram till att han inte skulle ge upp kampen – han fortsatte demonstrera.
Vi vet hur det gick sen. ”En del människor anser att vi misslyckades. Jag håller inte med. Vi planterade frön för en bättre framtid.”, säger Ramy Essam.
Det är på något vis svårt att förstå att han som står framför oss, den unga killen med det långa håret i en hästsvans, varit med om allt det här. Han uppträder nu för en liten grupp kulturintresserade personer i Finland, efter att ha inspirerat hundratals tusen på ett massivt torg i en galen tid. Det är både vackert och på något vis sorgligt – han hör egentligen hemma någon annanstans, i ett mycket större och viktigare sammanhang.
Saknar frontlinjen
Det är lätt att gilla Ramy Essam. Hans framtoning är sympatisk och anspråkslös – och självironisk och humoristisk där det är möjligt. Han försöker inte framstå som någon hjälte, han var en i en massiv mängd, även om han hade en synligare roll än många andra.
Men hans berättelse slutar på något vis i mitten. Vi får inte höra varför och när han bestämde sig för att lämna Egypten eller hur han hamnade i Malmö, och inte heller ges någon resumé över situationen i Egypten idag. Det vi får höra är att Essam planerar att åka tillbaka då han fyllt 30 och inte längre kan tvingas till militärtjänstgöring. Han måste tillbaka, han måste fortsätta kämpa för en bättre framtid för sitt folk, även om det skulle betyda att han sätts i fängelse eller till och med dör.
Det är några uttalanden som får mig att haja till, till exempel det han säger om att man måste ”döda sitt hjärta” för att kunna slåss. Det låter hemskt – och är säkert sant – och jag skulle gärna höra mera om vad som hände med hans hjärta. Det blir dessutom lite underligt när han sedan säger att han saknar frontlinjen. Saknar han platsen där hans hjärta dog? Han hade kunnat utveckla dessa tankar, för nu kan man få bilden att han romantiserar våldet. En del oneliners känns också rätt slitna: ”They can’t kill the music, it’s too late.” Det må vara sant, men här hade det kanske ändå räckt med ”show, don’t tell”. Vi har redan fått höra vilken betydelse hans musik hade för de demonstrerande massorna. Essams mörka, raspiga röst är som gjord för sånger om revolution och frihet, och jag hade gärna hört ännu fler låtar under kvällen.
Maria Lundström, dramaturgen Marina Meinander, visuella designern Janne Vasama och så klart Ramy Essam själv har skapat en berörande, upprörande, fint paketerad intim föreställning. Den turnerar nu i Svenskfinland och ges ännu sex gånger på Viirus i Helsingfors i slutet av november och början av december.
Text: Sonja Mäkelä
Foto: Astrid Lindroos
Ramy – In the frontline. Regi: Maria Lundström. Dramaturgi: Marina Meinander. Visuell design: Janne Vasama. Musik och på scenen: Ramy Essam.
