Foto: Stefan Bremer

I sin vision av Eugène Ionescos komedi Den skalliga primadonnan drar den belgiska regissören Koen De Sutter det visuella till sin spets. Det syns inte minst i scenografin som påminner om ett surrealistiskt Salvador Dalì-landskap. Framför fondväggen som utgörs av en spegel står tre ståtliga golvklockor som både reflekteras i spegelglaset och i scengolvet – där breder nämligen en grund men enorm vattenbassäng ut sig. Synen är suggestiv och sagolikt vacker, men samtidigt distraherande. Det som inledningsvis trollbinder visar sig i slutändan ta udden av magin i Ionescos pjäs.

Den skalliga primadonnan är en studie i språkets existensskapande funktion. Virket till sin debutpjäs från år 1950 hämtade den rumänsk-franska dramatikern från en kurs i engelska, vilket inte minst de klichéartade replikerna vittnar om. ”Vi har ätit soppa, fisk, potatis, fläsk, engelsk sallad. Barnen har fått engelskt vatten. Vi har ätit en god middag. Det är för att vi bor i Londons omgivningar. Vårt namn är Smith”, inleder Mrs Smith (Krista Putkonen-Örn) som på Esbo Stadsteater bekvämt sitter med sin stickning på en av flera iskuber som placerats ut på den vattenklädda scenen. Mr Smith (Erkki Saarela), också han på en isbit, kontrar med att smacka lite med läpparna och vända blad i sin tidning. Ju längre in i pjäsen vi kommer desto mer osammanhängande är plattityderna som paret yttrar. Det blir så småningom uppenbart att det inte finns några vedertagna sanningar eller sociala koder – allt är fullkomligt oberäkneligt. Att Teemu Aromaas brandkapten, som kommer på besök, faktiskt släcker bränder är ofattbart för sällskapet och likaså kan paret Smiths gäster, Mrs Martin (Silva Lillrank) och Mr Martin (Markus Riuttu), inte vara helt hundra på att de känner varandra trots att de lever i samma lägenhet, delar bädd och kommer till middagen i varandras sällskap.

Den absurda, trevande dialogen är Ionescos hyllning till den mänskliga kommunikationen. Han närmar sig situationen som om han inte behärskade språket och då koderna saknas, gester och uttryck urholkas, ter sig det mänskliga samlivet med ens fullkomligt absurt. Det som gör Ionesco så rolig är att det absurda gradvis stegras. Vi tycker det är bisarrt när herr och fru Martin plötsligt inte känner igen varandra – deras gemensamma efternamn och faktumet att de gör entré ihop skvallrar ju så tydligt om att de är gifta.

Problemet med Esbo Stadsteaters tappning är att det bisarra inte är överraskande. Publiken konfronteras genast med det när scenbelysningen blottar den surrealistiska scenografin. Snabbt accepterar vi att tillvaron är upp-och-ner-vänd och blir inte överrumplade av Ionescos orimliga språklekar.

Spelet är expressivt och fysiskt. Rörelserna är snyggt och humoristiskt koreograferade, men att till exempel Mervi Takatalos husa ständigt gör pliéer tar fokus från dialogen. Gestaltningen är ibland också överdrivet karikerad, vilket skruvar ner den komiska effekten. Fint är däremot att den icke-verbala kommunikationen hamnar under lupp – ariorna av knarr, suckar och hummanden är riktigt mäktiga.

Ett underbart ögonblick där De Suttens vision går i lås, är när brandmannen så motsägelsefullt sprutar eld på isbitarna med sin brandsläckare. Men fokus saknas i stort och de många greppen – speglarna, maskteatern, musiknumren – är visserligen spännande men utnyttjas inte till fullo. Det hade räckt med mindre. Som Ionesco själv sa i en intervju med Claude Bonnefoy: ”Överallt finns det orsaker till att känna hänförelse: i språket, i att plocka upp ett glas med något i och sedan svepa innehållet i en enda klunk, i det enkla faktumet att existera, att vara.”

Isabella Rothberg

Esbo Stadsteater: Kalju laulajatar. Text: Eugène Ionesco. Översättning: Otso Kautto. Regi och scenografi: Koen de Sutter. Ljus: Esa Kyllönen. Ljud: Tommi Koskinen. I rollerna: Erkki Saarela, Krista Putkonen-Örn, Silva Lillrank, Markus Riuttu, Teemu Aromaa, Mervi Takatalo.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.