Foto: Martti Tervo
I Ryhmätetatteris Brott och straff gör Raskolnikov sin febriga färd bland fyllon och nattfjärlar i Berghäll. Miljöbytet är lyckat, men spelet överdramatiskt.
Några yxhugg bakom draperiet i en thaimassagesalong och så är det utfört – mordet. Men den här gången heter gärningsmannen inte Rodion Romanovitj Raskolnikov utan rätt och slätt Roni Räisänen. Och skådeplatsen är inte längre S:t Petersburg utan Berghäll.
Att förlägga handlingen i Helsingfors klassiska arbetarstadsdel är en smart lösning – de liberala kvarteren kring Vasagatan utgör en trovärdig hemvist för Dostojevskijs roman om skuld och försoning. Antti Mattila har gjort ett ypperligt jobb med sin scenografi som både är snillrik och funktionell. Den sunkiga stadsmiljön vecklar ut sig på scenen med ölsjapp, medfarna ettor och skyltfönster som proklamerar den fria marknadens evangelium: allt kan köpas till ett lågt pris – både sprit och kvinnor. Men trots det lyckade miljöbytet finns det uppenbara brister i regissören Tuomo Aittas vision av Brott och straff. Framförallt är föreställningen överdramatiskt – också enligt den ryska romanens mått.
Det börjar emellertid riktigt lovande med att Sari Mällinens käcka mamma, utrustad med en Prisma-påse fylld av bullar och rena lakan, stormar in i sonens skamfilade etta. Förgäves försöker hon få Ylermi Rajamaas likgiltiga och håglösa Roni att rycka upp sig. Det visar sig vara ett hopplöst projekt, juridikstudierna har fått ge vika för filosofiska funderingar om samhällets principer: om varför profitörerna skyddas på de svagas bekostnad. Det är också utifrån de här grubblerierna den bleka och taniga pojkens mordplaner föds.
Kring den thrillerliknande intrigen som kör igång flockas klockrena Berghälloriginal som fyllot Seppo, gestaltad av Juha Kukkonen, som i sandaler, täckjacka och helskägg sitter på den sjaskiga kvarterskrogen och mal på med savolaxdialekt, den slemmiga krögaren Svante Vidgren (Juhani Laitiala) som agerar gatans feodalherre och Juha Pekka Toivanens buffliga hyresvärd.
Aitta har ett definitivt ett öga för intressanta karaktärer och de nyssnämnda tolkningarna sitter som handen i handsken. Men det gottgör inte för luckorna i dramatiseringen och den ojämna regin som gör spelet melodramatiskt, ibland patetiskt. Den suggestiva musiken och de höjda röstlägena förstärker tendensen och leder till att föreställningen i stunder känns som en predikan. De humoristiska scenerna balanserar visserligen upp, lockar till skratt och kunde därför gärna ha varit fler.
Största delen av första akten fungerar ändå rätt bra, medan inledningen av andra akten kan karakteriseras som kaotisk – alla på scenen verkar borttappade. De mer idédrivna dialogerna mellan Roni och Svante känns tradiga. Att den penningstinna utsugaren dessutom är den enda bland figurerna med ett svenskt namn känns lite trist – visst är namnet en statusmarkering, men en utsliten sådan.
Förutom Mällinens härliga mamma som slänger ur sig stående uttryck på löpande lina och representerar sann sisu är kvinnorollerna endimensionella. Utfallet tycks vara hora eller madonna, vilket är synd för de unga skådespelarna Essi Helléns och Misa Lommis del. Ronis syster Tanja (Hellén) och hans kärleksobjekt Sonja (Lommi) är söta, snälla och lika platta som glansbildsänglar. Speciellt den prostituerade Sonja inbjuder till problematisering men förblir här bara en Maria Magdalena i nätstrumpbyxor och päls.
Motivet till Ronis brott förblir outtalat. Kanske bygger det på utilitarism, övermod eller avsaknaden av något i bröstet, som thaiflickan Kendy (Mällinen) påpekar precis innan hon ger honom en happy ending. Hursomhelst lämnar Aitta frågan öppen och nuddar endast vid alternativen.
I sin slutplädering antyder kommissarien, underbart komiskt tolkad av Kukkonen, som leder mordutredningen att pjäsens budskap kretsar kring samhällets ansvar gentemot den alienerade medborgaren. Ryhmäteatteri har i tidigare uppsättningar berört tematiken vilket gör konkurrensen hård. Päällystakki ramade in den finländska samtiden med hjälp av den ryska klassikern (den gången Gogols Kappan) och S.O.S skildrade en kapsejsad socialpolitik. I den tunga ligan lämnar Rikos ja rangaistus inte det mest bestående intrycket.
Isabella Rothberg
Ryhmäteatteri: Regi: Tuomo Aitta. Manus på basis av originalverk av Fjodor Dostojevskij: Tuomo Aitta. Dramaturgiskt stöd: Esa Leskinen. Scenografi: Antti Mattila. Dräkter: Niina Pasanen. Mask: Riikka Virtanen. Ljud: Jussi Kärkkäinen. Ljus: Tomi Tirranen. Musik: Tuomas Rounakari. I rollerna: Ylermi Rajamaa, Juha Kukkonen, Sari Mällinen, Juhani Laitala, Jari Virman, Essi Hellén (Teak) och Misa Lommi (Teak).
