I skribenten och folkbildaren Ellen Keys hem Strand vid Vättern står en bokhylla i den övre våningens hall. Egentligen finns boktyngda hyllor lite här och var i hemmet, men den här hyllan är speciell. Här finns hennes lånebibliotek, de böcker hon lånade till bygdens barn och vuxna. Urvalet i bokhyllan är inte lämnat åt slumpen, det är en representativ samling av 1800-talets litterära utgivning i Norden och övriga Europa kryddad med bilderbokens pärlor och övriga centrala europeiska klassiker.
Samlingen säger mycket om Keys pedagogiska konstsyn (och kanoniska litteratursyn) – syftet med hyllan var inte bara att skänka bygdens folk glädje, utan i högsta grad att bilda dem och dana deras smak. I essän ”Skönhet för hemmen” från 1897, utgår hon från tanken att varje människa längtar efter och bör ha rätt till ett liv i det sköna – oberoende av klassbakgrund. Vad det sköna är kan variera, men klart är att Key vid sekelskiftet hade en stark och klar uppfattning om vad som var skönt och äkta samt vad som var fult och flärdfullt. Till skillnad från många i sin samtid, menade Key ändå att skönhetssinnet eller den goda smaken varken är en klassmässig eller en medfödd egenskap, utan att den är ett resultat av fostran och bildning. Och vidare: att konstfostran liksom tillgången till skönhet bör förstås som medborgerliga rättigheter. Skolans roll som konstfostrare får därför inte underskattas. Den ska, enligt Key, omge barn med riktiga konstverk – antingen i original eller som reproduktioner – och i valet av dem bör ”icke historiska eller religiösa utan konstnärliga synpunkter göra sig gällande och konstnärer, icke lärare, måste vara de avgörande”. Det handlar alltså inte om pedagogiskt tillrättalagda barntavlor, utan om konst i sig själv.
Att läsa Key är som att rida på en våg av idealism och ett starkt patos – man blir påverkad och samtidigt lite generad. Över sig själv kanske, men framför allt: över Keys tilltro till konstens förädlande kraft å ena sidan och hennes svartvita definitioner av det estetiskt sköna å andra sidan. I dag är det bara Sannfinländarna som så självgott dikterar vad god eller sund konst är. Men trots Keys i dag något naiva och begränsande konstsyn, finns det något vackert som jag fascineras av och som får mig att återkomma till hennes tankar i kolumn efter kolumn. Å ena sidan handlar det om rättvisetänkandet (och naturligtvis romantiserar jag här lite för mina egna behov), å andra sidan vardagligheten i hennes konstuppfattning.
Skönheten är för oss alla, det gäller bara att lära sig att se. För att kunna se måste seendet, det sköna och konsten göras tillgängligt. Tillgänglighet i kombination med konst kunde vara 00-talets omskrivning för en demokratisk konstsyn. Det handlar om att göra konst och kultur tillgängligt för alla oberoende av fysiska begränsningar eller språk, social eller etnisk bakgrund o.s.v. I sämsta fall är tillgänglighet enbart ett ord till i konsulternas, måldokumentens och likabehandlingsplanernas vokabulär, men när den tas på allvar förverkligas något som Ellen Key i seklets början inte ens kunde drömma om.
Tillgängliga muséer eller föreställningar är sådana där trösklarna är låga både symboliskt och bokstavligen, där gäster med olika fysiska begränsningar är uppmärksammade och där olika hjälpmedel finns att få. Men tillgänglighet är också mer än tillgängliga toaletter och tolkningshjälp. Det handlar också om ett immateriellt och abstrakt lågtröskeltänkande, och om att få syn på olika osynliga strukturer som antingen begränsar eller möjliggör – t.ex. olika former av kapital (i Bourdieuska termer).
En bra tillgänglighetsstrategi handlar således inte om ett fördummande eller förenklande av konsten, utan om att låta konsten se ut som den vill och i stället stöda den genom olika former av publikarbete och genom hjälpmedel med vilka vi kan se eller lära oss att se. Sen är det upp till oss vad och om vi vill se.
Rita Paqvalén
är litteraturforskare
