1,2K

Satiren kommer in där journalistiken inte förmår förmedla de rådande stämningarna i samhället. Det är Ryhmäteatteris nya pjäs Eduskunta ett imponerande bevis för.

Under pausen samtalar Maria Guzenina-Richardson till synes oberört med bekanta utanför damrummet, trots att många i foajén den senaste timmen vikit sig av skratt när den politiska satiren Eduskunta (Riksdagen) drivit med riksdagsledamoten. Å andra sidan – fast Guzenina-Richardson i skådespelaren Pihla Penttinens koleriska tolkning gormar och gråter om vartannat är behandlingen mild jämfört med den regeringspartierna får känna på. Sossarna framstår som griniga men harmlösa figurer som tillsammans med vänsterförbundare i sunkiga syntetkoftor desperat försöker stoppa Samlingspartiet, Centern och De gröna som monterar ner den finländska välfärden. De som häckar utanför ringen, som med ett rep avgränsats på scenen, är alla gånger mer sympatiska än de kallhamrade figurerna i golfställ och päls som står innanför.

Satiren kommer in där journalistiken inte förmår förmedla de rådande stämningarna i samhället. Mediernas misslyckande beror kanske på inre mekanismer eller på att det är avsevärt lättare för en journalist att bli fälld för förtal än för en politiker att åka dit för mutbrott. Susanna Kuparinen, redaktionschef på tidningen Voima, utnyttjar till fullo den konstnärliga frihet hon får i egenskap av regissör i Eduskunta, som är hennes lärdomsprov i regi. Föreställningen använder sig av traditionella journalistiska medel – texten bygger helt på riksdagens protokoll och intervjuer med statstjänstemän – men utan att tillämpa de rigorösa beviskrav som ställs på medierna. Det här blir uppenbart när man i den mörklagda salongen spelar upp en telefonintervju, där ”baronen”, en anonym person inom byggbranschen, säger sig veta att förra statsministern Matti Vanhanen tagit emot säckvis med mutor.

spelet kring
lex Soinivaara

Första akten tillägnas däremot socialpolitiken och sagan om den så kallade Sata-kommittén – alltså hur Osmo Soinivaara, Paula Risikko, Liisa Hyssälä med flera körde grundtryggheten i botten. Soinivaara som ledde kommitténs arbete har själv lämnat ett eftermäle i en färsk bok som står i bjärt kontrast till det vi upplever på Ryhmäteatteris scen. Ändå får fakta tala i pjäsen: det går inte att bestrida att den så kallade lex Soininvaara sänker det redan knappa utkomststödet för arbetslösa unga och bestraffar dem som saknar yrkesutbildning eller som av någon orsak inte tar emot det jobb eller den utbildning som föreslås. Det går heller inte att bestrida att lagen antogs trots skarp kritik från experter som i sina utlåtanden nästan enhälligt konstaterade att den bara ökar misstro och utanförskap bland utslagna ungdomar. Om det hela sedan genomfördes med berått mod, som pjäsen föreslår, får publiken själv ta ställning till.

Textarbetet är verkligen imponerande. Man har samlat uttalanden ur riksdagshandlingar och effektfullt sammanställt de invecklade svängarna kring lagberedningen. Matti Onnismaas lågmälda tjänsteman – en deepthroat-figur med pipan ständigt i mungipan – avslöjar rävspelet bakom kulisserna. Ibland får det faktaspäckade byråkratsnacket mynna ut i poetiska visor som påminner om sextio- och sjuttiotalets protestsånger.

Soininvaara framställs som en känslokall teknokrat i Santtu Karvonens groteska tolkning, som för övrigt bara är en av många lysande skådespelarprestationer under kvällen. Gestaltningen är verkligen tillskruvad: ”Odes” överdimensionerade kroppshydda och spottet som sprutar ur hans mun understryker den vämjeliga politiska skenheligheten. ”Han som kritiserat andra regeringar för nivån på grundskyddet skär själv ner på de ungas utkomststöd”, är domen över De grönas förra partiledare.

Samtidigt faller Eduskunta i stunder på det som är dess styrka, nämligen texten. Den är tung och begär ibland olidlig koncentration, inte minst då sociallagstiftning och skatter är kvistiga områden. Vissa scener är onödigt långa och trots att tilltalet är pedagogiskt – namn illustreras med fotografier och komplicerade skeenden med bilder och pilar – krävs en viss förhandskunskap av publiken.

skarpt och ocyniskt

”Allt är sagt i verkligheten men vi kan inte garantera att det som sägs är sant” – så lyder mantrat i andra akten som tar sig an den grå ekonomin. Här presenteras rafflande och pressetiskt mer vågade teorier än i första akten. Bland annat proklamerar man att Finansbranschens centralförbund uppmuntrar ekobrott, att byggjätten YIT samarbetar med kriminella motorcykelklubbar och att den nuvarande statsministern Mari Kiviniemi ljuger folket rätt upp i ansiktet när hon säger sig göra allt för att stoppa den grå ekonomin – en arbetsgrupp som hon själv tillsatt arbetar nämligen som bäst med ett lagförslag som gör det lättare att skattefuska och omöjligt för allmänheten att få insyn i politikernas aktieportföljer. Kvällens absoluta höjdpunkt är ändå den hejdlöst roliga tolkning Jari Hanska gör av förra stadsdirektören Pekka Korpinen, en snustorr fifflare som med olidligt långsamt och monotont tal undervisar publiken i hur man kommer undan skattmasen genom att teckna sitt aktieinnehav i förvaltningsregistret.

Det finns någonting ruttet i republiken Finland är pjäsens budskap som säkert får genklang hos de flesta i salongen. Pengar och makt ger uppenbarligen någon form av skydd inför lagen och den senaste tidens vändningar i mutskandalerna har onekligen ingett en känsla av besvikelse. Då frustrationen sällan vädras i medieoffentligheten, är det viktigt att den ventileras i konsten. Eduskunta är heller inte cynisk – vi har röstat dit skurkarna, vi kan också rösta ut dem. Problemet är bara att publiken troligen bara får sina åsikter bekräftade genom teaterbesöket. Frågan är hur man når ut till dem som tror att en röst på populistpartiet är det enda sättet att uttrycka missnöje?

Isabella Rothberg

Ryhmäteatteri: Eduskunta. Text: Ruusu Harla, Jari Hanska, Susanna Kuparinen, Hanna Nikkanen, Olga Palo, Akse Pettersson. Regi: Susanna Kuparinen. Dramaturgi & scenografi: Akse Pettersson. I rollerna: Noora Dadu, Jari Hanska, Mitro Härkönen, Santtu Karvonen, Martiina Myllylä, Matti Onnismaa, Piia Peltola, Pihla Penttinen, Robin Svartström. Premiär 4.3.