Marco Luponeros ensamma cowboy kopplar av, kanske med "Claudia", något slags kvinnoideal... FOTO: Arto Timonen

I en av Kabelfabrikens ödsliga salar utspelar sig en säregen odyssé som i Jan Koranders regi rör sig obehindrat mellan västernfilmens machokultur, Lynch och Beckett på jakt efter den västerländska paranoian.

Att döden kunde liknas vid en magsjuka hade jag inte kunnat föreställa mig. Inte förrän jag ser nygrundade Hemska Teaterns Armadillo Saloon. När Marco Luponero och Willehard Korander lidande tar sig för buken vid livets ändstation förefaller det på något sätt gångbart. För i det waste land som breder ut sig i en av Kabelfabrikens ödsliga salar blandas högt med lågt utan pardon, och smak är ett flytande begrepp. Poetiska bibelinspirerade strofer mynnar ut i skämt om avsugningar – och det fungerar.

Bland travar av brädor möts två av den västerländska civilisationens väktare, Luponeros sheriff som bevakar de statliga lagarna och Koranders präst som förvaltar vår moral. Båda bär på attribut – en bibel och en pistol – som markörer för sin status. I bakgrunden anar man skepnaden av en ödlegud ihopsnickrad av några plankor som en provisorisk altartavla. I den här torftiga miljön utspelar sig en existentiell odyssé som i Jan Koranders regi i ena stunden antar formen av en spagettivästern (figurerna kommer till och med av sig och talar ”italienska”) och i andra stunder starkt påminner om David Lynchs Lost Highway och Samuel Becketts I väntan på Godot.

Med sin säregna text verkar Willehard Korander och Marco Luponero vilja komma åt den västerländska paranoian. Rädslan är ständigt närvarande, redan i inledningen diskuterar figurerna kryptiskt ”de krälande kräken i vägdammet”. Sheriffen är besatt av indianer, desperat försöker han ta kål på dem alla. En tydlig vi-och-dom-konstellation odlas genom pjäsen. Talande är också scenen där en vit man tar livet av en annan vit man med hjälp av en bibel. Kanske är Armadillo Saloon i själva verket en apokalyptisk berättelse om hur västvärlden förgör sig själv?

Svårt att säga. Metafortäcket är nämligen så tjockt att det ibland känns som om Korander och Luponero bara driver med mig. Kanske det inte är meningen att hitta en mening. Kanske symbolerna bara är finter i en enda stor parodi …

Populärkulturella referenser utnyttjas flitigt, västernfilmen är på många sätt den amerikanska kulturindustrins ultimata formel. Cowboykulturen är också en strikt machokultur, kvinnorna (om de finns) är saloonslampor eller passiva tjänstehjon. Luponeros figur representerar den ensamma cowboyen som i avsaknad av sällskap hittar på låtsaskompisar. Han umgås med allt från ödlor till pilar och lyckas till och med få till ett imaginärt samlag med ”Claudia” – något slags kvinnoideal.

Luponeros och Koranders samarbete på scenen är dynamiskt och rymmer en lustfylld lek med figurernas kontraster. Luponero gör en härligt karikerad tolkning av den grovkorniga sheriffen med sina rullande svengelska ”r” och väsande röst. Korander är som vanligt medryckande med sitt känsliga, nyansrika spel.

Ljudbilden är fantastisk. Mikrofonerna och förstärkningen gör att varje suck- och smaskljud urskiljs med en skoningslös skärpa. Kulmen nås i den fysiska fajtingscenen där alla tänkbara ljudklichéer tas i bruk och tillspetsas. Musikresan med referenser till både Ennio Morricone och Svansjön bygger upp en både kuslig och komisk stämning.

Perfekt är Armadillo Saloon inte. Det finns lite död text här och där och alltid kan man inte uppfatta orden i talet, också för att texten på sina håll är aningen väl komplicerad. Men det kvittar egentligen. Det är ambitiöst, det känns, det är jäkligt bra.

Isabella Rothberg

Hemska Teatern: Armadillo Saloon. Manus: Willehard Korander & Marco Luponero. Regi och dramaturgi: Jan Korander. Ljus och ljud: Mikko Kaukolampi. Kostym: Sanna Pietilä. På scenen. Marco Luponera & Willehard Korander.

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.