Det är den konstnärliga verksamheten i sig som har betydelse för samhället, inte konstens innehåll. Li Andersson och Dan Koivulaakso vill förnya vänsterns kulturpolitik.
Kultur politiseras sällan och anses oftast inte tillräckligt betydelsefull för att diskuteras i en valkampanj, men i år bäddar Sannfinländarnas kulturpolitiska utspel för en diskussion om konstens och kulturens samhälleliga funktion. Det är viktigt att vänstern inte enbart kontrar Sannfinländarna, utan tydligt formulerar vad målet med vänsterns konst- och kulturpolitik är.
För att göra debatten till en politisk diskussion om konstens och kulturens roll för samhällsutvecklingen bör infallsvinkeln vara bred. Vänsterns agenda bör vara att trygga konstens och kulturens autonomi mot ökad kontroll och högerns strängare kriterier för hur konst definieras. Utgångsläget bör vara att utveckla och betona konsten som en autonom och icke-kommersiell verksamhet.
Därutöver bör vänstern fortsättningsvis presentera alternativ för hur konstnärers utkomst och kulturens ekonomiska förutsättningar skall tryggas. Utan resurser minskar utbudet av mera vågade konstnärliga försök snabbt och utvecklingen stannar. Samtidigt är det viktigt att beakta konstens, kulturens, kreativitetens och kunskapens ökande roll inom produktionen och ekonomin.
Om den kulturpolitiska diskussionen överlag främst utmärkt sig genom sin frånvaro, så har även vänsterns kulturpolitik länge stampat på stället. Den röda kulturpolitiska visionen fokuserar fortfarande starkt på statens och kommunernas roll som finansiärer av konst och på att trygga kulturens verksamhetsförutsättningar. Fokus finns också på vilken form tryggandet av konstnärers och kulturarbetares utkomst ska ha.
Även inom ramarna för denna diskussion borde vänstern uppdatera sin kulturpolitik och betona en för konstnärer trygg utkomst som inte baserar sig på upphovsrättsliga ersättningar. Genom en grundinkomst kan man ge alla kulturarbetare en skälig utkomst, som sedan kompletteras av tilläggsfinansiering som i så hög grad som möjligt kanaliseras till gräsrotsnivån och fria grupper. Vänsterns kulturpolitik på 2000-talet bör även fokusera på att bevara och utveckla allmänningar som biblioteken. Internet som kanal för fri delning av information bör ses som det revolutionerande forum det är. 2000-talets vänster försvarar det fria nätet.
I sig är diskussionen om konstnärers utkomst och kulturpolitikens finansiering ändå inte det politiskt mest intressanta. Fastän hela det kulturekonomiska systemet borde förnyas så utmynnar den nuvarande diskussionen främst i en anbudstävlan om vem som vill slå mest stålar på bordet. Detta för oss inte närmare en politisk diskussion om konstens samhälleliga funktion. Tystnaden som följde på Sannfinländarnas krav om att slopa stödet till ”postmodernt låtsaskonstnärligt skräp” – som finlänsk nutidskonst fick finna sig i att bli beskriven – är beklaglig. Då över hälften av finländarna skriver under kravet, enligt en undersökning som gjorts på uppdrag av Helsingin Sanomat (25.3.2011), står det klart att detta är en debatt som måste tas.
Sannfinländarnas politiska program tar fasta på konstens roll för den nationella kulturen och för nationsbygget. Fastän de skriver att konst i alla dess former är ett av grundelementen för en kultur, så fastslår de i nästa mening att bevarandet av det finländska kulturarvet är första prioritet och inte att stöda modern konst. Sannfinländarna kräver att statliga stöd ska styras så att de endast går till konst som stärker den finländska identiteten [sic]. Finansieringen av postmoderna experiment skall lämnas till den enskilda individen och marknaden.
Enligt Sannfinländarnas syn är det konstnärliga innehållet ett politiskt instrument för nationsbygget. Man talar i nationalistiska ordalag om att stöda ”äkta” finländsk, föreställande konst. Det problematiska i denna konstsyn är det sätt som partiet definierar finländskhet – man anser tydligen att Gallen-Kallela fortfarande är en viktig skildrare av hur vårt finländska samhälle eller finländaren ser ut idag (!). I det politiska programmet likställs konsten på ett intressant sätt även med annan offentlig service, som något som till sitt innehåll skall vara lika och ha samma betydelse för alla. Konst som man inte kan ”förstå” är konst för eliten per definition.
I Vänsterförbundets politiska målprogram inleds stycket om kulturpolitik med att konsten, liksom vetenskapen, gynnar hela samhället. För vänstern försvarar såväl vetenskapen som konsten sin plats i samhället som icke-kommersiell, immateriell verksamhet som strävar efter att på olika sätt bredda vår förståelse av samhället och omvärlden. Båda uppmuntrar även till kritisk granskning.
Enligt Vänsterförbundet är det dags att satsa på den immateriella produktionen, på konst och kultur. Var och en ska ha möjlighet att både ta del av och själv skapa konst, oberoende av inkomster och bostadsort. Konsten ökar välmåendet och betalar således tillbaka sig själv. Vänstern utgår från att konstens och kulturens uppgift skall vara att stärka människornas kreativitet och skapa utrymme för verksamhet som till sin natur är icke-kommersiell. Det politiska utgångsläget för vänsterns konstsyn är att den har en samhällelig uppgift som förmedlare av kritiskt tänkande och som en verksamhet som människan själv kan definiera. Det är inte innehållet i konsten som är politiskt intressant utan konsten som verksamhet. Vänstern ser inte konsten som ett instrument som genom sitt innehåll ska ”fostra” och ”upplysa” människor, utan som en verksamhet genom vilken människor kan öka sitt välmående, sin förmåga att uttrycka sig och framföra samhällskritik eller utveckla sitt sätt att analysera omvärlden.
Skapande och kreativ verksamhet stöder människors autonoma strävanden och ger oss möjlighet att förverkliga oss själva på våra egna villkor. I det marknadsstyrda samhälle vi verkar i minskar hela tiden det handlingsutrymme vi har makt att definiera. Icke-kommersiella allmänna utrymmen som bibliotek och ungdomsgårdar trängs undan för strukturer där man endast kan konsumera eller utrymmen där man betalar för att delta i en förutbestämd verksamhet. Allt fler kulturcentrum inför medlems- eller deltagaravgifter för kurser och evenemang. Inom vårt utbildningssystem har de kreativa ämnena hela tiden minskats till förmån för realämnen med klart definierade läromål. Skolan har blivit en institution där man i allt högre grad förväntas tillskansa sig kunskaper och färdigheter som är nyttiga för ens framtida yrkesroll. Allt mindre tid finns för reflekterande verksamhet, där man tränar sin förmåga att tänka kritiskt.
Kulturens och konstens roll inom produktionen och ekonomin blir samtidigt allt mer betydande. I många kommuner lyfter man fram den kreativa ekonomin som ett nytt sätt att kapitalisera på konst, då kreativ verksamhet möter profitdriven. I den kreativa ekonomin ska företagare och näringsutövare dra nytta av det kreativa arbete som kulturarbetare gör, samtidigt som kulturen förväntas dra finansiell nytta av att placeras på marknaden. Fastän det kreativa arbetets betydelse för samhällsekonomin bör lyftas fram som ett exempel på kultur som immateriell produktion, bör vänstern även slå vakt om konstens autonomi. Den kärna som den kreativa ekonomin kan kapitalisera på, är och måste förbli den fria konstutövningen och kulturverksamheten.
Li Andersson
riksdagsvalskandidat VF, Åbo
Dan Koivulaakso
riksdagsvalskandidat VF,
Helsingfors
