1,5K

Form är innehåll, kvinnliga regissörer vinner mark och det visuella får allt mer fokus. Tomas Jansson skriver om årets upplaga av Theatertreffen i Berlin.

Det är flera år sedan sist för mig; det tyskspråkiga Teatereuropas snart femtioåriga Best of-festival, Theatertreffen, med en kritikerjury som efter att ha sett ofattbara 350 produktioner under spelåret väljer de tio ”mest beaktansvärda” till Berlin.

Det är ett kärt återseende, inte bara för de många fina produktionernas skull utan också för att man här blir en del av ett sammanhang där teater är viktigt, värt att problematisera och diskutera. Teater för Tyskland är som filosofin för Frankrike, har nån sagt – via teater diskuterar man, man provocerar, dekonstruerar och bygger upp igen.

Det är förstås omöjligt att sammanfatta ett stort språkområdes teateruttryck på basis av en handfull produktioner, men några slutsatser kan man väl dra. Som att synen på det som klassas som ”det bästa” har breddats. Det är inte längre bara de stora teatrarnas snygga eller provokativa produktioner som platsar i Berlin. I år fanns teater från det forna öst på plats, ovanligt många kvinnliga regissörer, liksom också grupper och mindre teatrar.

Samtidigt kan man känna igen en del scenuttryck från tidigare. Som att jag inte ser en enda uppsättning där den i Finland och Sverige dominerande psykologiska realismen skulle härska. Som att det fysiska uttrycket utnyttjas som motkraft till ordet, utan att ordet förlorar sin betydelse. Som att form är innehåll, och det visuella uttrycket är superviktigt, både gällande väldiga scenografibyggen och enskilda bilder. Som att alla skådespelare ständigt finns med på scenen, och att spelet nästan genomgående riktas ut mot salongen.

Den tyska estetiken har också gått på export. Exempelvis har svensk teater under några år påverkats av en ”tysk falang”, en känsla som kritikern Lars Ring och regissören Mellika Melani bekräftade när jag nyligen besökte den svenska Teaterbiennalen. Teatersverige har slutat åka till London, den nya generationen hyr istället lägenheter i Berlin.

Också Finland påverkas. Nationalteaterns Mika Myllyaho har uppenbart besökt Berlin och plockat på sig idéer, Mikko Roiha bor där, Nya Rampen hänger där som bäst. Svenskfinland skulle inte heller må dåligt av en egen ”tysk falang” (nej, Nya Rampen är inte där ännu), synen på ”vad teater är” och ”hurudana texter det går att spela” borde absolut breddas.

GENUS OCH
JÄMställdhet

Ytterligare en ny krydda i det tyska teaterlandskapet är diskussionen om genus och jämställdhet och kvinnors roll i teatervärlden.

Tidigare har jag alltid slagits av det lilla antalet framträdande kvinnliga regissörer och teaterchefer, och av att ingen varit intresserad av att åtminstone offentligt problematisera det.

Nu är ju det tyskspråkiga Europas teatermiljö allt annat än kontinentens mest ojämställda, men jämfört med Norden ligger man långt efter. Under alla tidigare år har 156 manliga men bara 19 kvinnliga regissörer bjudits in till Theatertreffen. Fortfarande är 85 procent av teatercheferna män, men idag är faktiskt den mest omtalade teaterchefen en kvinna: Karin Beier. Beier är för tillfället baserad i Köln men blir år 2013 chef för landets allra största teater, Deutsches Schauspielhaus Hamburg.

Under Theatertreffen öppnades utställningen ”Regikvinnor – ett mansjobb i kvinnohänder” med anslutande diskussioner. Den största av dem hade rubriken ”Feminism, idag ett icke-ord?” och gästades bland annat av svenska Riksteaterns Birgitta Englin.

4+1 PRODUKTIONER

Jag hinner med fyra föreställningar i Berlin, plus dvd-snuttar av en femte som intresserar eftersom den är på väg till Helsingfors. I augusti kommer nämligen för ovanlighetens skull två av Theatertreffens föreställningar till Finland.

På dvd ser jag bitar ur teaterprovokatören och -aktivisten Christoph Schlingensiefs allra sista projekt Via Intolleranza II. Schlingensief tvingade alltid svårhanterliga ämnen upp på scenen: terrorism, sjukdom, tredje världen, nazism, främlingsfientlighet. Hans teater var tillställningar där han satte sig själv på spel. Redan när han kom till Volksbühne i mitten av 90-talet sa han att ”man måste bli en del av problemet för att kunna lösa det”. Och så fungerar också det här teaterprojektet: med videoprojiceringar slängs Schlingensiefs afrikanska operabyprojekt i det superfattiga Burkina Faso upp på scenen, tillsammans med livekommentarer om möten med både ”urbefolkning” och ”vänliga själar” som Henning Mankell.

Höstens andra tyska gäst är feministperformanskollektivet She She Pop, som i föreställningen Testament ovanligt nog utgår från ett dramatiskt verk. Med Shakespeares Kung Lear som ram diskuterar de relationen mellan far och döttrar, arv och respekt, misslyckad kommunikation och förlåtelse.

På scenen har vi fyra medlemmar ur gruppen, tre verkliga pappor och en hel mängd sceniska grepp. Allt från att man upprepar genuina dagboksanteckningar om arbetsprocessen till att papporna spelar upp sina ungdomsfavoritlåtar, från att en fysikerpappa genom diagram över relationen mellan förmögenhetskapital och kärlekskapital försöker skapa en ekvation för hur Lear kunde ha maximerat kärleken till sina döttrar till att barn och fäder radar fram gamla besvikelser och försummelser som man nu kan förlåta.

Det kunde lätt bli navelskåderi och uppsättningen är onekligen ojämn, men i motsats till Hbl-kollegan som talar om en bunt kung lears som käftar med sina döttrar (det gör de ju aldrig!) påstår jag att man tidvis på riktigt lyckas gräva djupt i frågor om kärlek och generationsklyftor.

Den mest oförglömliga produktionen ser jag ändå första kvällen; Karin Beiers Elfriede Jelinek-projekt. Det rör sig om tre separata texter kring samma tema (Naturen versus Människan) som innefattar oräkneliga stilistiska grepp. Under en 3,5 timmar lång teaterkväll bjuds man på slapstick, en lång fysisk danskoreografi, en jättelik Mieskuoro Huutajat-liknande manskör, en ensam man framför en röd ridå, jordmassor som rasar från taket och vatten som svämmar över stora delar av scengolvet. Nyckelordet, det är rytm.

Vi har ett visuellt scenuttryck som skapar en helt egen dramaturgi, styrd av textens rytm som i sin tur styr föreställningens rytm. Jelinek är oerhört musikalisk, textmassan är skickligt rytmiserad även om den är en tegelsten fylld av oväntade associationer, upprepningar, filosoferande, men det måste vara vansinnigt svårt att överföra textrytmen till scen.

Första akten är drygt två timmar lång, och som så ofta i fallet Jelinek är utmattningsfaktorn väldigt närvarande. Om skådisarnas fysik och närvaro utmanas utmanas också publikens.

Andra akten är kortare, en dryg timme. Texten om en färsk tragedi i Köln där ett misslyckat tunnelbanebygge fick jorden att ge vika, är konstruerad som en dialog mellan Vatten och Jord.

Här finns inga uttalade pjäsfigurer, så Beier låter skådisarna agera tyst. Texten kommer istället från olika maskiner; telefoner, pc:n, högtalare, härifrån och därifrån, medan Jorden (snyggt personifierad av Kathrin Wehlisch) försöker hålla positionerna, vilket blir omöjligt när vattnet stiger underifrån. Så översvämmas scenen och spelet förvandlas till slapstick där man rutschar omkring bland vattenmassorna.

En utmattande och utmanande intelligent teaterkväll. Och det är fascinerande att se hur en så svårspelad text (i Finland har hon ju ännu aldrig spelats) kan förvandlas till en så visuellt spektakulär teaterkväll.

Från öst kommer Staatstheater Schwerin med den 120 år gamla Hauptmann-komediklassikern Der Biberpelz (bäverpälsen), ett folklustspel om en liten ort och en familj som försöker överleva genom småbrott – en uppsättning som får mig att tänka på Volksbühne-chefen Frank Castorfs sönderrivna dramaturgi och rockattityd. Biberpelz-regissören Herbert Fritsch är gammal Castorf-skådis, och slänger nu ut tolv karikatyrer med bred dialekt på en naken scen där de inleder med att i kör vråla fram scenanvisningar. Och genomgående härskar den castorfska 90-talsestetiken där man säger ett och det fysiska uttrycket (så utflippat som möjligt) säger ett annat.

Slutligen hinner jag också med en klassiker, Tjechovs Körsbärsträdgården som i Karin Henkels regi inte smakar vemod utan karneval – karneval som förträngningsmedicin. Här finns ingen traditionell Tjechov-rekvisita, inga träd eller möbler, istället jordgolv och livemusik. Här hålls figurerna i ständig rörelse, som för att de ska slippa titta ner i avgrunden. Kanske en bagatell, men i så fall en välgjord sådan, form- och skådismässigt oerhört hel.

Tomas Jansson

Läs mer på bloggen Teatermånad: tomasjansson.kulturen.fi