Balettvärlden har varit en omtyckt fond under våren: filmen Black Swan skildrar svarta och vita svanars kamp på och utanför scenen och i romanen Salome låter den svenska författaren Mara Lee språket underkasta sig dansens strikta regelverk. Nu gläntar Marianne Backlén åter på ridån, blottar människan under tutun, trikåerna och pudret. Bland danshistoriens mest bländande stjärnor får man känna lukten av svett och vittna blodet på paljetterna som rispat huden.

Trots att Pjotr Tjajkovskij inleder kan Eldfågelns dans karakteriseras som post-Svansjön, det är den moderna dansens uppkomst som står i fokus. Genom en handfull jagberättare, både verkliga och fiktiva figurer, speglas historiska skeden – ryska revolutionen, kalla kriget och åttiotalets aidsepidemi. Samtidigt som strukturer byggs upp och faller samman pågår dansen, ibland som i ett vakuum. ”Är det lönt att dansa på tå, klädd som en älva, när hela världen går under?” tänker den unga Tamara Karasavina på Mariinskijteatern som i nästa stund ska förvandlas till Kirovteatern i det nybildade Sovjet.

Men här finns också ett högst personligt tilltal, Backlén skildrar känslan av ömmande fötter och ett par starka händer runt midjan. Trots att kroppar möts i träningssalen, kan de emotionella avstånden vara milslånga. Den obesvarade kärleken utgör det bärande temat, och relationen mellan homosexuella män och heterosexuella kvinnor ett återkommande motiv. ”Jag kunde bara önska att jag fick dansa med honom, som svanprinsessan dansar med sin prins”, tänker unga Anna Ivola om sin danspartner Göran. På pärmen avbildas det turnerande ryska danskompaniets, Ballets Russes, största stjärna, Vaslav Nijinsky, mitt uppe i en gäckande dans. Den unga Nijinsky med de spänstiga hoppen föredrog precis som sextiotalsstjärnan Rudolf Nurejev med sin Beatlesfrisyr och sina höga kindben män framom kvinnor – ändå var de båda dansörerna många kvinnors högsta dröm. Baletten Eldfågeln, ett samarbete mellan kompositören Stravinskij och koreografen Fokin, var en av Karasavinas och Nijinskys största framgångar. I romanen används dansen som en mise en abyme, ett verk-i-verket som prismatiskt speglar ledmotivet: Prins Ivan jagar eldfågeln, som inte låter sig fångas. Den magiska fågeln kan ses som kvinnan som hjälper mannen – Ivan fångar fågeln som bryter förtrollningen varpå han lämnar henne och gifter sig med en annan prinsessa. Men dansen blir framförallt en bild för jakten på det omöjliga: Hon kan aldrig fånga honom. Konstellationen utgör på så sätt ett tacksamt litterärt motiv, den ultimata olyckliga kärleken.

Eldfågelns dans är ett ambitiöst projekt som engagerar – inte minst för att dansvärlden i sig självt bjuder på en så osannolik dramatik – Anna Pavlova dör skyld av sin kostym från Svansjön, Nijinsky gifter sig överraskande med en ungersk arvtagerska på ett skepp på väg till Sydamerika och insjuknar senare i schizofreni, Nurejev flyr Sovjet och lever jet set-liv i Europa i sällskap av kändisar som Jackie Onassis och Andy Warhol. Samtidigt är balettvärlden en fungerande bild för en allmänmänsklig framgångsjakt. Målen må vara fåfänga eller konstnärliga, alla snubblar slutligen på samma sten – kroppen. Krasst skildras förgängligheten genom de åldrande ballerinorna: leder och muskler som ger efter, rynkor som ritar labyrinter i huden.

Problemet med romanen är överflödet. Tempot är jäktigt, namnen och referenserna haglar så tätt att Backlén är tvungen att skynda sig fram i sitt berättande. Färre röster hade räckt – Virginia Woolf som plötsligt kliver in känns apart och man hade också klarat sig utan den åldrande Tjajkovskij och det tradiga Döden i Venedig-temat.

Men hos huvudkaraktärerna finns det mycket att hämta. Precis som i ungdomsromanen  På andra sidan finska viken visar Backlén att hon obehindrat kan klä på sig den unga flickans eller pojkens blick. Ruset av förväntan hos finländska Anna på Stuttgarter Ballet eller hos Nijinsky stolt bredvid sin furst Pavel Lvov i automobilen som susar fram på Nevskij berör verkligen. De här oskuldsfulla ögonblicksbilderna ställda bredvid framtidens oglamorösa utfall gör Eldfågelns dans till en sorgmodig roman. Rosendrömmen är skör och tiden löper snabbt. Det går sällan som man tänkt sig.

Isabella Rothberg

Marianne Backlén: Eldfågelns dans. Schildts 2011.

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.