Axel Kronholm
“Man vet inte vilka miljöer man hamnar i ibland. Jag tänker då på att man är bjuden av en värd som tar en till olika ställen och så vidare.”
Det känner vi väl alla igen oss i, att man ibland hamnar fel. Men varför släpper man överhuvudtaget in en reporter, om kungens enda försvar är att han inte har makt över var han befinner sig? Ett pressmeddelande hade varit mindre pinsamt. Nu blev det istället en rätt patetisk uppvisning, där kungen tittar i taket, suckar och skruvar på sig.
“Jag kommer att jobba dubbelt så hårt i framtiden”, säger han som ett litet barn som misskött sig.
Vi vet förstås inte vem som talar sanning i den här röran. Nattklubbsägaren Mille Markovic hävdar bestämt att han är i besittning av de känsliga bilderna och att de skall publiceras i samband med att hans bok släpps.
Som folk något skämtsamt påpekat är kungen – om han far med osanning – inte ensam bland makthavare om att ljuga om kvinnor. Minuter efter TT-intervjun fylldes twitterflödet av paralleller till Bill Clintons sexskandal. Till kungens försvar måste dock sägas att hans majestät, till skillnad från Clinton, åtminstone inte försökt smutskasta eller baktala de kvinnor han påstås haft samröre med.
Ett annat uttalande av Clinton som blivit känt som en lögn är när han förnekar att ha rökt gräs. Men får man tro journalisten Christopher Hitchens, som studerade vid Oxford samtidigt som Clinton, var detta närmare sanningen än folk tror. Clinton har rökallergi och kan således inte inhalera någonting, men som alla som är det minsta världsvana säkert vet finns det andra sätt att inta substansen i fråga.
Här blir det tydligt att Clinton inte alls går att jämföra med kungen – Clinton var en bra lögnare. Kall, hänsynslös och till synes beredd att göra vad som helst för att själv komma undan. Sådan finess saknar svenskarnas monark.
I Aftonbladet uttalar sig Herman Lindqvist om kungauppståndelsen. “Det är en storm i en gödselhög” säger han, och menar att hela skandalen är skapad av medierna. Och visst har han en poäng i att uppståndelsen kring skandalens natur – att Carl XVI Gustav kikat på lättklädda damer – är överdriven.
Många av oss har antagligen värre hemligheter än så. Det klandervärda är inte att kungen är som alla andra människor, utan att statsskicket kräver en ledare som inte är det.
Oavsett hur det blir med kungen, som ändå snart ska lämna över, står monarkin fortsättningsvis stark i Sverige. Det stöd han tappar plockar Victoria upp. Den senaste krisen beskrivs i medierna olyckligtvis mer som en personlig kris för kungen, än som en kris för monarkin.
Många anser att monarkin är en icke-fråga och att det finns viktigare saker att bekymra sig om. I pamfletten Därför är jag republikan från 1955 skrev Vilhelm Moberg att det inte skulle “överraska, om det svenska kungadömet bleve ett av de sista i världen, som transporteras till sin naturliga hemvist och slutstation: Museet. Den monarkiska vidskepelsen har kraftiga rötter i svenska hjärtans djup. Och vårt folk är konservativt och hyser en djup misstro emot förändringar …”
Och ja, som finländare är det väl egentligen inte min sak. Det är deras pengar. Jag tycker bara att en modern upplysningsnation som Sverige är värd något bättre.
Axel Kronholm
är frilansjournalist bosatt i Göteborg
