I tredje delen av Min Kamp återvänder Karl Ove Knausgård till barndomens oändligt
sköna och livsfarliga värld.
Performanceverket Min kamp ger nu sin tredje akt på det svenska språket, i bokform alltså, flera andra akter har ju redan avverkats i tevesoffor och på bokmässor. Som en ambulerande cirkus ungefär, och Karl Ove Knausgård som dess centrala clownnummer, performanceartisten som skriver om sitt eget liv samtidigt som han lever det. I Min kamp 3 tar han ett steg tillbaka från de två tidigare delarna och blickar ut över sitt liv. Från den tidigaste barndomen då hans familj 1969 flyttar till Tromøya i södra Norge, fram till trettonårsåldern då de, förutom brodern, flyttar därifrån. Del 4 och 5 som förra året utkom i Norge berättar om fortsättningen på hans liv i kronologisk ordning, tills de hakar fast i de första delarna. Men den avslutande delen, som det lär väsnas kring när den snart utkommer, är den alla väntar på. Det är där han ska berätta om all turbulens, all mediaexponering de senaste åren, om sitt liv i dag, det där ytterst kittlande och förbjudna som präglade del 1 och 2. Del 6 ska binda ihop performanceverket Min kamp till en litterär helhet, och även innefatta Hitlers kampf i sin.
Men hur står sig då denna tredje del undrar man, lyckas han förundra, förbrylla och förvirra liksom tidigare? Inte riktigt, men denna del får också i högre grad än de andra ses som en del i helheten, och Knausgårds blick och språk är alltjämt knivskarpa. Hans språk är flödande, närmast transparent och konstlöst, det känns självklart. Hans blick är tydlig och kristallklar, den som gör det extremt personliga så allmängiltigt; hur kan han veta så mycket om mitt liv? Det gör naturligtvis sitt till att han och jag är närapå jämnåriga och att vi växte upp i snarlika miljöer, det lugna villasamhället med lekande barn överallt, och i husen liv dränkta i hemligheter. Och allt är så välbekant, hur Knausgård beskriver den första skoldagen, de nya skorna och omslagspapperet på skolböckerna, den tomma fotbollsplanen, safttillbringaren med is, soptippens mysterier, skrotbilen vi lekte i, hur det kändes bekant och samtidigt främmande att komma hem efter semestern, och hur det kändes i klassrummet på vinterns mörka tidiga mornar innan solen orkat upp; känslorna, minnena … Knausgård har en förmåga att besjäla detaljerna, även solen och träden, och minnena, ”detta ruckliga provisorium som jag kallar min barndom”. Och alla intryck slungar mig tillbaka in i mitt eget liv, precis som bra litteratur gör.
I faderns mörker
Men så finns där naturligtvis allt det andra, det som formade hans liv. Och här återknyter Knausgård på ett organiskt sätt till de förra delarna, framförallt till Karl Oves förhållande till pappan, och hans motvilja mot femininitet. Pappan som hela tiden är närvarande likt en mörk skugga, som ett ständigt övervakande öga. Barnen får inte springa inomhus, inte gå på gräsmattan, inte sätta på teven själv, inte ens öppna kylskåpet, och framförallt får de inte säga fel saker. Karl Ove och hans bror lever i en ständig rädsla för pappan, ja rädsla och ängslighet överhuvudtaget är något som starkt präglar den lille Karl Ove. Perspektivet är barnets, men Knausgård för också in en förståelse och ett förklarande av pappans beteende. Generationsgapet, tidsandan och efterkrigssamhällets omdaning tecknar han som bakgrund, också starka patriarkala strukturer, mamman minns han knappt. Fast ”om det var någon som fanns där, i botten på den brunn som barndomen är, så var det hon, min mor, mamma”.
Men varför strider hon inte mer för sina barn, varför försöker hon inte tygla pappans groteska maktspel, varför tycks ingen se det fullkomliga krossandet av en människa som Karl Ove upplever? Det är frågor man ställer sig, och de slår genast tillbaka; vad skulle man själv ha gjort, och gör, när man ser förtryck. Pappan som offentligt förnedrar sonen, kallar honom ”flicka” när han tar till gråten, något han ofta gör. Pojken får en tydlig bild av vad som ska eftersträvas, att vara stark, ”manlig”, att inte visa känslor, men i litteraturen hittar den unge Karl Ove andra ideal, rättvisa, hjältemod och godhet. Fram tonar en bild av en osäker individ som ständigt försöker hävda sig, ett ensamt barn trots de många kompisarna, en tänkare, en läsare.
Pappans egocentricitet och maktfullkomlighet är otrevlig läsning, man vill ställa sig upp och skrika ”låt för fan pojken vara!”. Och vad är det som säger att det är okej att lämna ut döda personer, måla upp hela deras förfärlighet, även om de kanske råkade vara idioter? Här ställer Knausgård återigen, liksom i första delen, anskrämligheten på autencitetens offeraltare. Men återigen känns det att offret tjänar syftet. Eller gör det? Den ambivalensen är obekväm att vistas i, men faktum är ändå att pappans tyranneri i sjuttiotalets Sørland får sin resonansbotten av att man redan känner till hans tragiska slut. Min kamp 3 förutsätter att man har läst del 1 och 2 – den går att läsa ändå, men det är ingenting att rekommendera eftersom man tappar den dimension livsteckningen ger, den dynamiska helhet som delarna tillsammans utgör. Hela pappan målas upp genom delarna, i all sin mänskliga anskrämlighet. Och samtidigt emfaserar Knausgård genom Karl Oves gestalt något angeläget, rättigheten att få vara svag och annorlunda.
bultande hjärta
När pappan tillfälligt flyttar för att studera är Karl Ove tio år gammal, det är också då pappan släpper greppet om barnen, och en ny frihet börjar skönjas. Den mörka skuggan skingras, men med den också något av romanens nervcentra. Tiden tycks få fart, fantasin skjuter iväg, flickorna ser helt plötsligt annorlunda ut. Men när Knausgård kliver in i ett större minnessjok, som resan till mormor och morfar, eller förälskelsen i Kajsa, är han också som förnämligast. Trettio sidor av den osäkerhet, de tankar, blickar, bultande hjärtan och de få ord som förälskelsen innebär, är drabbande läsning. Men tillför Min kamp 3 något till andra barndomsskildringar, så mycket är ju redan bekant, har tröskats i oändlighet? Fast det har aldrig sagts på det här viset, och aldrig av Karl Ove Knausgård. Här finns de rätta orden, de precisa iakttagelserna, det rena flödet och den välfunna tonen, återigen omsorgsfullt återgivna av Rebecca Alsberg.
Andreas Holmström
Karl Ove Knausgård: Min kamp 3. Norstedts 2011. Översättning: Rebecca Alsberg.
