1,8K

Fredsaktivisten och kommunisten Allan Asplund skrev sina memoarer om tiden på finska koncentrationsläger redan år 1949. Boken gavs ut i Sverige och uppmärksammades sparsamt i Finland. Nu ges boken ut i nyutgåva på svenska.

Låt oss börja på stället där Allan Asplund arbetade i 17 år, på Folktidningen Ny Tids redaktion på Kotkagatan 9 i Helsingfors. När han en torsdag i oktober 1961 skrivit de sista raderna i veckans Ny Tid föll han ner till marken och dog. ”En blodpropp hade sprängt hans hjärta”, som det står i nekrologen i Ny Tid 13.10.1961. Det är ett under att han inte dog långt tidigare.

I juni 1930 blev Allan Asplund misshandlad av lappomän när de förstörde arbetarorganisationernas tryckeri i Vasa. Efteråt blev han under dramatiska omständigheter själv häktad och under hotelser sköt polismästaren ett skott som missade Asplund med en hårsmån.

Och så natten den 17 juni 1941 förs han iväg av tre poliser – för att skjutas som en av följeslagarna sade. Men han överlevde häktningen. Istället skulle han få uppleva sina 1 281 jävligaste dygn, dels på koncentrationslägren i Kangasjärvi, Säämäjärvi och Kovero i Fjärrkarelen, dels i olika fängelser. Orsak: han vägrade delta i fortsättningskriget mot Sovjetunionen och propagerade för fred.

Aktiv i arbetarrörelsen

Allan Asplund var sedan 1920-talet en av de aktivaste svenskspråkiga aktivisterna inom arbetarrörelsen och inom den kommunistiska fredsrörelsen. Han skrev för bland annat Folkbladet och från 1944 arbetade han på Folktidningen Ny Tid. Redan under vinterkriget ansågs han samhällsfarlig och fängslades 1939. Den främsta anledningen till att Asplund på nytt häktades inför utbrottet av fortsättningskriget var hans aktivitet i Sällskapet för fred och vänskap mellan Finland och Sovjetunionen. Föreningen hann vara lagligt verksam i bara tre månader för att sedan förbjudas av myndigheterna. I boken Upplevelser i finska koncentrationsläger beskriver Allan Asplund livet och förhållandena på lägren.

Behandlingen av Asplund och hans ödeskamrater är från första början ovänlig för att på de olika koncentrationslägren bli både grym och sadistisk.

I de inledande förhören var Statspolisen redo att förlåta allt bara Asplund erkände sina brottsliga ”stämplingar” och planer att motarbeta staten och kriget. När han bara kunde berätta att han ”arbetat för det arbetande folkets och fredens sak” var saken klar: han skulle sys in.

Via fronten till lägren

Efter vistelser i Vasa länsfängelse och Köyliö reservfängelse transporterades de politiska fångarna till Riihimäki. Där fick de veta att de skulle ut till fronten, under major Pärmis ledning. Majoren propagerade i ett tal för de outbildade soldaterna att de nu fick vara med om att erövra Fjärrkarelen. Redan då misstänkte många av fångarna att de skulle bli avrättade vid fronten, men trots denna rädsla beslöt de flesta av de politiska fångarna sig för att vara passiva och inte avfyra några skott. De förpassades till främsta frontlinjen i närheten av Suojärvi och Asplund beskriver hur han flera gånger riskerade att bli träffad. Under veckorna vid fronten gav sig omkring sjuttio av de politiska fångarna till fånga hos röda armén. Elva personer stupade under dagarna vid fronten. Efter livet vid fronten förpassades fångarna till ett av de många koncentrationsläger de skulle få uppleva under de närmaste åren: lägret i Kangasjärvi.

De politiska fångarnas matransoner på lägren var så knappa att många av dem dog av svält. Enligt Sari Näres artikel Turvasäilöön ja keskitysleirille – poliittisten vankien kohtelu sodan aikana i boken Ruma sota dog 30 fångar på lägren, medan 27 dog i fängelserna. Samtidigt som lägervakterna pinade fångarna med knapp kost tvingades också de mest svaga och sjukliga männen ut i skogen i skogsarbete. Asplund skriver att lägrets chef, kapten Arvo Kartano, uppträdde mycket brutalt mot fångarna och hotade ständigt med arkebusering.

”Den 19 januari vidtog den speciella svältkur varmed kapten Kartano slutligt ämnade knäcka oss. Vattenvällingen indrogs helt och brödransonen minskade till 75-100 gram per dag. Ingen kokt föda tilldelades oss, endast vatten och ett par sockerbitar”.

Fångarna lyckades vissa somrar plocka svamp och bär för att utöka näringsintaget. Man kokade och stekte också allt kött man bara kunde hitta. På menyn kunde en dag stå en soppa bestående av tretton ormar, tio ödlor, över hundra grodor och frusna potatisskal. En annan dag fick man nöja sig med köttet från förruttnade hästar. Många av fångarna misshandlades brutalt av vakterna, andra knäcktes av kombinationen av svältkost och skogsarbete. Asplund beskriver i flera repriser hur fångarna liknade benrangel.

Hur kunde  lägren byggas upp?

Upplevelser i finska koncentrationsläger är fruktansvärd läsning. Man mår ofta illa och undrar hur det var möjligt att fängsla och pina människor med svält, kyla och tvångsarbete. Boken är stramt skriven, likt en dagbok med enstaka utvikningar som gäller det politiska läget i Finland och krigsläget. De finländska makthavarna och krigsmakten kallas ofta fascister och fortsättningskriget beskrivs som ”ett angrepp mot Sovjetunionen och världsdemokratin”.  I ett av bokens inledande kapitel skriver Asplund att ”Vinterkriget framkallades av att Finlands politiska ledare i ord och handling under årtionden tydligt manifesterade sin vilja att gå den  internationella reaktionen och fascismens ärenden …” Senare menar Asplund att Finlands styrande själva frambesvurit och bar skuld till vinterkriget. Med dagens glasögon och kunskap om vinterkriget ter sig omdömena överdrivna och svartvita. Bubi Asplund, Allan Asplunds sonson, som skrivit bokens förord och som översatt boken till finska  hösten 2011 kommenterar bokens språk så här:

”En sak som någon kan fästa sig vid eller till och med irritera sig på, är den, att författaren relativt ofta lovordar sin egen politiska ideologi. Jag anser emellertid, att det att han framhäver sin egen övertygelse hör starkt till den tidens anda. Att vänstersinnade, fredskämpar och anhängare av andra ideologier som som under förkrigstiden och krigstiden var förbjudna, nu hade återfått sin yttrandefrihet, behagade dem givetvis storligen.”

Att fortsättningskrigets förespråkare och krigsledningen, som ivrigt påhejade ett Stor-Finland, var fientligt inställda till fredsivrare och kommunister är inte överraskande, men att man gick så långt som att plåga fångarna på tyskinspirerade läger är svårt att förstå.

Allan Asplund är inte den enda koncentrationslägerfången som skrivit om sina erfarenheter. Åtminstone Nestori Parkkari, Taito Tiihonen och Henry Vuorinen har gett ut böcker om tiden på lägren. Viljo Suutari utgav sin bok Leiri (Lägret) år 1967. I den framgår bland annat att det inte bara var aktiva kommunister och fredsaktivister som internerades. Bland fångarna fanns också många som hade utländskt efternamn eller personer som någon gång under 1930-talet fått en modern dikt om fred och arbetarnas frigörelse publicerad i en mindre tidskrift.

Marcus Floman

Allan Asplund: Upplevelser i finska koncentrationsläger. Pystykorvakirja. Rauhanpuolustajat, 2012.