De rödgröna partierna är tillsammans lika populära som SFP bland finlandssvenska väljare i Åboland, och Vänsterförbundet det näst populäraste partiet bland svensktalande i Helsingfors. Det är dags att bryta myten om att SFP representerar hela Svenskfinland.
I folkmun och i medier brukar det heta att “nästan alla finlandssvenskar” röstar på SFP. Samma argument används av Stiftelsen för det tvåspråkiga Finland för att rättfärdiga att SFP-kandidater får både en större del av kakan som stiftelsen delar ut i valstöd till svenskspråkiga kandidater, och att många SFP-kandidater får stöd på 6000 euro, medan inga kandidater från övriga partier fått mer än 3000.
En färsk upplaga av Den finlandssvenska barometern – eller bara Barometern som den numera förkortas – visar ändå att endast 51 procent av finländarna uppger sig rösta på SFP i det kommande kommunalvalet. Vanligtvis brukar man tala om siffror på 70 procent: bland annat tankesmedjan Magma har nyligen tagit fram sådana siffror, men i Magmas undersökning har de osäkra väljarna och de som uppger att de inte tänker rösta räknats bort.
Vänsterförbundet är det näst populäraste partiet bland finlandssvenskarna efter SFP i Helsingfors, följt av SDP. I Egentliga Finland är det omvänt med SDP på andra och Vänsterförbundet på tredje plats. I Nyland är det SDP som tvåa, och där är det jämt skägg mellan (Esbos?) samlingspartister och vänsterförbundarna i kampen om tredjeplatsen. I Österbotten är SDP överlägsen tvåa, med Kristdemokraterna på tredje plats.
Det är knappast överraskande att de övriga borgerliga partierna inte klarar sig speciellt bra i undersökningen, eftersom de finlandssvenska borgarna naturligtvis i överväldigande majoritet röstar på på borgerliga SFP. Det som är anmärkningsvärt är ändå att nära en tredjedel av alla finlandssvenskar i södra Finland väljer rödgrönt parti framom SFP (se tabellen nedan). Vänsterförbundet får ett stöd på 12 procent bland svenskspråkiga helsingforsare, medan hela 14 procent av de finlandssvenska väljarna i Egentliga Finland uppger sig stöda SDP. Till och med i SFP-fästet Österbotten har de rödgröna partierna (SDP, Vf & Gröna) ett stöd på 16 procent.
Den verkliga bomben i undersökningen måste vara att endast 35 procent av de svenskspråkiga väljarna i Egentliga Finland uppger att de tänker rösta på SFP i kommunalvalet. I Helsingfors är siffran 44 procent, i Nyland 55 procent och i Österbotten 57 procent. Det här resultatet ska ändå tas med en nypa salt: som ovan nämnt, räknas i Barometerns undersökning osäkra röstare och soffliggare med i resultatet, vilket gör det rätt oanvändbart som fingervisare för de verkliga röstandelarna i valet. Däremot fungerar det bra som en mätning av styrkeförhållandena mellan de olika partierna, om man räknar med att de osäkra rösterna placerar sig jämnt över alla partier.
Ny Tid har räknat om siffrorna och dragit bort de osäkra väljarna ur ekvationen. Vi räknar för enkelhetens skull med en soffliggarandel på 15 procent för alla valdistrikt. Resultatet är alltså inte exakt, utan riktgivande. Utgående från detta skulle SFP komma knappt över 50-procentsstrecket i Helsingfors, medan Vänsterförbundet skulle få 14 procent av rösterna, De Gröna 13 och SDP 7 procent. Totalt skulle de rödgröna partierna samla 34 procent av finlandssvenskarnas röster i Helsingfors. I Egentliga Finland står de facto SFP och de rödgröna partierna sig jämnt: 40 procent av de svarande uppger sig rösta på SFP, medan 37 uppger sig rösta på något av de rödgröna partierna.
I Nyland och framför allt Österbotten är däremot SFP populärt. I Nyland ger Barometern, med Ny Tids omräknade prognos, SFP 63 procent av finlandssvenskarnas röster, medan partiet väntas knipa 66 procent i Österbotten.
Eftersom Nyland och Österbotten är de valdistrikt där det bor flest finlandssvenskar, är SFP:s popularitet i dessa områden en garant för att en majoritet av finlandssvenskarna även i det kommande kommunalvalet – och i välfärdsområdesvalet röstar på nyckelpigornas parti. Siffrorna från Egentliga Finland – i praktiken Åboland då det gäller finlandssvenskar – och Helsingfors visar ändå att det finns en annan finlandssvensk verklighet än den där alla kritiklöst låter sig omfamnas av SFP-hegemonin. Slår man i Åboland ihop siffrorna i Barometern för SDP, Vänsterförbundet och De Gröna kommer man fram till att de rödgröna partierna i själva verket är så gott som lika populära som SFP i distriktet bland finlandssvenskarna. Nästan lika många finlandssvenskar förväntas alltså rösta på ett rödgrönt parti kommunalvalet som på SFP i Egentliga Finland.
I Helsingfors förväntas bara Vänsterförbundet och De Gröna få hela 27 procent av alla finlandssvenska röster – det är över en fjärdedel av alla finlandssvenska väljare.
Allt detta rubbar inte SFP:s position som det överlägset mest populära enskilda partiet bland finlandssvenskarna. Med fokus på språkfrågor och en strategi som i princip tillåter vem som helst, oberoende av politiska värderingar, att ställa upp i val för partiet (“högt i tak och brett mellan väggarna”), har partiet länge lockat både högervridna och vänstervridna, liberaler och konservativa, till en och samma lägereld. Detta trots att partiets politik på riksnivå konsekvent rört sig på axeln center-höger – beroende på regeringssammansättning.
En effekt av detta är att SFP ofta uppfattas som nästan opolitiskt. Kopplingar till partiet SFP, till exempel i samband med utnämningar och anställningar där partikopplingar inte borde finnas, riskerar att viftas bort med förklaringar om att “SFP är ju alla finlandssvenskars parti”. Som vänsterförbundaren Tiki Torrkulla i sin artikel i den uppmärksammade pamfletten Ett politiskt alternativ för Svenskfinland har påpekat, har till exempel SFP:s ungdomsförbund Svensk Ungdoms så kallade politikerskola marknadsförts till skolelever utan någon tanke på att det naturligtvis är lagvidrigt för en skola att marknadsföra enskilda politiska partiers verksamhet för eleverna.
Resultaten från Barometern påminner om att det också finns ett annat Svenskfinland – ett rödgrönt sådant – som allt för ofta förblir osynligt till exempel i medier eller i högtidliga finlandssvenska sammanhang. Att det i Egentliga Finland är så gott som lika stort som SFP-Svenskfinland, och i Helsingfors endast snäppet mindre, är något som borde mana både medier och finlandssvenska institutioner till eftertanke. Framför allt drar det mattan under SFP:s ofta upprepade anspråk på att representera hela den svenskspråkiga befolkningen i Finland. Till exempel finns det i ljuset av dessa siffror inga argument för att dela ut högre valbidrag till SFP-kandidater än till kandidater för andra partier.
I tider som dessa, då SFP sitter med i en regering som förverkligar nedmonsteringen av den finländska välfärdsstaten, urvattnar en redan från början otillräcklig klimatpolitik, driver en öppet rasistisk och queer-fientlig ideologisk linje och utför drakoniska nedskärningar i bildning och kultur, kan Barometerns resultat också fungera som en väckarklocka för många finlandssvenskar som ser sig själv som rödgröna, men som ställt upp i val för och röstat på SFP i tron om att partiet utgör det enda svenskspråkiga rummet i politiken. Detta val har visat på ett betydande uppsving i aktivitet och samarbete bland svenskspråkiga rödgröna kandidater. Pamfletten Ett politiskt alternativ för Svenskfinland har skapat en svallande debatt framför allt i Åboland, där vänsterförbundarna Johan Ekman och Otto Bruun utmanat SFP på ÅU:s insändarsidor, i Österbotten har Finlands Svenska Socialdemokrater traditionellt haft ett starkt fäste, men de får nu också tillskott av en allt mer aktiv grupp finlandssvenska vänsterförbundare. Amanda Pasanen i Helsingfors har långsamt men säkert arbetat sig upp till positionen som Svenskfinlands synligaste gröna profil, och tar så emot manteln av Janina Andersson, som förvisso fortfarande är aktiv i Åbopolitiken och ställer upp i välfärdsområdesvalet. Visst kan man, som till exempel Björn Månsson och Kristian Wahlbeck i Helsingfors SFP försöka “förändra partiet inifrån”, men det finns faktiskt också andra politiska alternativ för Svenskfinland.
1 kommentar
Jag försökte ändra Sfp (i Esbo), men gav upp. Det handlar om byapolitik och som Tiki så träffande konstaterat är Sfp i praktiken opolitiskt. Man simmar med stimmet. Riktningen är nästan betydelselös.