EU och tidigare stora europeiska biståndsgivare har sänkt sina internationella utvecklingsbistånd. Detta driver utvecklingsländerna i händerna på den kinesiska auktoritära statsmakten, som, liksom USA, EU och europeiska liberala demokratier, vill ha inflytande både över mottagarlandets utveckling och över dess röst i FN.
Den globala maktbalansen domineras fortfarande av Kina och USA. Kina är världens näst största militära makt, Ryssland tredje och Indien fjärde. Även om världsledande USA fortfarande har den i särklass största försvarsbudgeten minskar den ekonomiska, militära och teknologiska skillnaden mellan Kina och USA.
Av USA:s nationella säkerhetsstrategi (framtagen av Biden-administrationen och märkbart påverkad av den förra Trump-administrationen) framgår att Kina är USA:s främsta hot. Kina beskrivs som den enda aktören som har de sammanvägda resurserna att utmana USA på alla områden. Ryssland ses som ett akut men sekundärt hot, medan teknologisk utveckling ses som central i den globala konkurrensen. Den nuvarande Trump-administrationen vill koncentrera sig på Asien och ”prioriterar att avskräcka Kina från att starta ett krig i den indopacifiska regionen”.
EU kritiserar Kinas ”neutrala ställning”
EU och europeiska liberala demokratier ser Kina som en partner, en konkurrent och en systemrival. EU och Kina är viktiga handelspartner och ekonomiska partner. EU vill fortsätta samarbeta med Kina kring globala utmaningar som klimatförändringar och biologisk mångfald, hälso-
-och pandemiberedskap, livsmedels-trygghet, katastrofreducering, skuldlättnader och humanitärt bistånd.
Sedan Rysslands fullskaliga krig i Ukraina har EU och europeiska liberala demokratier dock blivit mer skeptiska gentemot den kinesiska ledningen och kritiserat den för vad statsmakten kallar ”neutral ställning” – att Kina inte har fördömt Rysslands brott mot principen om territoriell integritet, som har varit grundläggande för hela det internationella systemet sedan grundandet av FN.
Sedan 2023 gäller dessutom de-risking, att EU och medlemsländerna ska minska sitt beroende av Kina. Målet är att korrigera handelsobalansen som är till Kinas fördel, minska kinesiska direktinvesteringar inom EU, se över utbytet av känslig teknologisk kunskap och minska Kinas dominans i olika leveranskedjor. Denna princip tolkas och tillämpas dock olika av medlemsländerna.
Kina vill återvinna EU:s förtroende
EU är Kinas näst största handelspartner. Den kinesiska statsmakten vill, trots ökad osämja, ha en stabil relation och utbyte av kunskap med EU. Den ser EU som en nödvändig partner inom flera områden, vill återfå EU:s och de skeptiska EU–medlemmarnas förtroende och säger att mycket handlar om ”missförstånd och brist på effektiv kommunikation”. Den kinesiska statsmakten beskriver USA som en ”internationell översittare” och har i kölvattnet av EU:s försämrade relation med USA visat ett ökat intresse för EU.
Därutöver ser den EU som en vän av multilateralism – som, till skillnad från USA:s president Trump, vill ha multilaterala lösningar på globala frågor och internationella konflikter. Kina ser positivt på EU:s ansträngningar att behålla en strategisk självständighet och EU anses vara en viktig partner kring utvecklingsfrågor i de minst utvecklade regionerna i världen. Den kinesiska statsmakten hoppas att den genom ett samarbete med EU kan växa till en global ledare i minskandet av utvecklingsskillnader.
Vid Nationella folkkongressens möte i år lovade premiärminister Li Qiang att stärka den inhemska konsumtionen för att få fart på den ekonomiska tillväxten. Tillväxten i den kinesiska exporten är svag och det kommer att vara svårt att nå tillväxtmålet i år. Som en del av lösningen höjs nivån för budgetunderskottet till 4 procent av BNP. Trots sviktande ekonomi höjs, liksom i många andra länder, försvarsbudgeten med 7,2 procent, samma som 2024. Statsmakten står fast vid och ”utesluter inte att med militära medel återförena Kina med Taiwan”, det vill säga att Folkrepubliken för första gången tar kontroll över den kinesiskspråkiga men självständiga ön. Det är ett av statsmaktens främsta utrikespolitiska mål. I dess globala vision ingår även att ha inflytande över utvecklingen inom alla internationella områden och standarder – inte minst inom den gröna omställningen där Kina och USA också är ledande.
Numera ses Kina som ett hot mot den liberala demokratin – en systemrival – vars inflytande på den globala utvecklingen måste begränsas.
Europeiska länder minskar sitt utvecklingsbistånd
I takt med att skillnaden mellan Kinas och USA:s ekonomiska, militära och teknologiska kapacitet har minskat och att statsmakten i Kina blivit mer auktoritär, har EU och flera europeiska länder omvärderat sin syn på Kina. Numera ses Kina som ett hot mot den liberala demokratin – en systemrival – vars inflytande på den globala utvecklingen måste begränsas.
Kina, USA, EU och flera europeiska länder har länge använt sitt internationella utvecklingsbistånd som ett verktyg för att sprida sina värderingar och påverka den globala utvecklingen i den riktning som gynnar deras intressen.
Den amerikanska biståndsmyndigheten USAID har tills nyligen stått för över 40 procent av allt bistånd i världen. I februari sade Trump-administrationen upp 90 procent av alla avtal som USAID hade. Presidenten vill lägga ned USAID, men beslutet har blivit ett domstolsärende och det återstår att se om och i sådana fall hur USAID kommer att verka.
EU har tillsammans med sina medlemsländer varit världens största biståndsgivare. Medlemsländernas biståndsbudgetar har dock minskat stadigt sedan 2010-talet. I Sverige har målet med utvecklingsbiståndet länge varit att människor som lever i fattigdom och förtryck ska kunna förbättra sina villkor. Sedan 2015 har biståndsmålet dock satts ihop med mål och kostnader som hört till andra delar av statsbudgeten och biståndsbudgeten använts till inhemska asylkostnader. Denna utveckling går hand i hand med EU:s säkerhets- och migrationspolitik, som numera har stort inflytande över hur EU prioriterar i sitt utvecklingsbistånd.
2024 beslöt kommissionen att flytta två miljarder från EU:s fattigdomsbekämpning till migrationsrelaterade insatser. Kommissionen som tillträdde i höstas har fokus på EU:s egenintresse, ökad handel och minskad migration. I februari meddelade kommissionen att den ska flytta personal med fokus på utvecklingsbistånd från dagens 100 EU-delegationer till 18 strategiska hubbar.
Omstruktureringen är tänkt att effektivisera biståndet och stärka fokuset på handel och migration. Det faktum att lokala delegationer försvinner i många länder kan dock leda till att de lokalanställda förlorar sina arbeten, att den lokala kunskapen inte når beslutsfattarna och att expertis kring lokala förhållande går förlorad. Samtidigt skär Europas största militärmakter och biståndsgivare, Frankrike och Storbritannien, ned sina biståndsbudgetar. Den franska regeringen minskar biståndsbudgeten med 40 procent för 2025 och den brittiska regeringen minskar från 0,5 procent till 0,3 procent av BNI till och med 2027, vilket är en i raden av nedskärningar i den brittiska biståndsbudgeten sedan 2020.
Bistånd blir utvecklingsstöd
Kina är en nyckelspelare på den globala utvecklingsarenan. Under Mao-eran gav Kina bistånd till andra länder till stöd för socialistiska och antiimperialistiska ändamål. På 1960-talet gav Kina bistånd till dussintals utvecklingsländer i Asien och Afrika och var det enda landet i världen som både mottog utvecklingsbistånd och gav bistånd till andra länder. Under 1980-talet, den så kallade reform- och öppningsperioden, ansåg statsmakten att revolutionärt inriktat bistånd inte längre var ekonomiskt genomförbart och motivet för biståndet blev mer pragmatiskt.
Med tanke på kommunistpartiets kamp mot imperialism och parti-statens behov att av politiska och diplomatiska skäl identifiera sig med det globala syd, väljer man att inte kalla det för bistånd, utan för utvecklingsstöd. Parti-staten vill undvika ett språkbruk som tyder på en ojämlik maktrelation, den vill visa att Kina står för ett koncept som gagnar alla inblandade parter.
Kinas utvecklingsbistånd är ofta en blandning av finansiellt stöd, kunskapsstöd, lån och direktinvesteringar från kinesiska staten, regioner och privata aktörer. Även USA:s, EU:s och europeiska länders utvecklingsbistånd går hand i hand med handelsavtal, investeringar och lån, men med den skillnaden att USA, EU och europeiska liberala demokratier i samband med utvecklingsbiståndet även ingår avtal om en politisk demokratisering samt stärkande av rättsstatsprincipen, pressfriheten och mänskliga rättigheter i mottagarlandet. Kina fokuserar i sin tur på infrastrukturprojekt, kräver lojalitet i synen på Taiwan och förväntar sig att mottagarlandet inte kritiserar Kina för brott mot mänskliga rättigheter i Xinjiang och Tibet.
En annan skillnad är att EU och europeiska liberala demokratier har gått från att ge budgetstöd till länder, till att ge bistånd till specifika projekt och icke-statliga organisationer, medan Kina ger projektstöd till mottagarlandets politiska ledning på nationell, regional och lokal nivå, men inte till icke-statliga organisationer.
Att EU och europeiska länder har minskat sitt utvecklingsbistånd betyder att märkbart mindre bistånd nu går till demokrati- och jämställdhetsprojekt,
Civilsamhället involveras inte
Kina har kritiserats för att utvecklingsbiståndet lider av korruption och brister i transparens – att den kinesiska staten är den enda aktören som har insyn i alla delar av utvecklingsprojekten. Därutöver är forskare överens om att civilsamhället, icke-statliga organisationer, behöver involveras i utvecklingsprojekten eftersom de i de flesta utvecklingsländer bäst kan möta lokalsamhällens behov och att de projekt som involverar civilsamhället skapar arbetstillfällen, ökar befolkningens (yrkes)kunskaper och därmed bygger för en hållbar samhällsutveckling.
Enligt officiella siffror går merparten av Kinas humanitära bistånd och utvecklingsbistånd till länder i Afrika, över 35 procent till länder i Asien och 10 procent till Sydamerika. Kinas biståndsmyndighet CIDCA bygger nu sjukhus i Pakistan och borrar brunnar i Zimbabwe samtidigt som parti-staten förhandlar med Colombia om utvecklingsstöd och lån. Colombia tycks bli det senaste i raden av länder att ansluta sig till kinesiska statens Sidenvägsinitiativ. Utvecklingsbiståndet i form av infrastrukturprojekt inom ramen för Sidenvägsinitiativet har sedan 2000-talet ökat försörjningskapaciteten i bland annat Bangladesh, Kambodja, Nepal och Sri Lanka. Kina har även gett utvecklingsbistånd och lån till Armenien samt utvecklingslån till Serbien och flera EU-medlemmar.
En del av mottagarländerna är små, men de har, liksom andra, en röst i FN:s generalförsamling och kan när det krävs bidra till den kinesiska statsmaktens utrikespolitiska ambitioner. Idag anser 89 länder att Taiwan tillhör Kina, det är en markant ökning sedan parti-staten lanserade Sidenvägsinitiativet.
Utrikespolitiska mål allt viktigare
Enligt OECD var Kina tionde största utvecklingsbiståndsgivare i världen 2020 och dess utvecklingsbistånd i samma monetära storlek som Kanadas och Norges. Parti-staten prioriterar fortfarande infrastruktur, tillverkning och utvinning av naturtillgångar i sitt utvecklingsbistånd, men CIDCA har skiftat från fokus på handelspolitik till fokus på utrikespolitiska mål. Nu ges betydligt mer utvecklingsstöd till universitet och stipendier till studenter i utvecklingsländer som vill studera i Kina, ofta i utbyte mot att parti-staten får ansluta ett Konfucius-institut till lärosäten i mottagarlandet. På så vis sprids den auktoritära statsmaktens värderingar och utrikespolitiska mål vid lärosäten i det globala syd.
Tillvägagångssättet liknar det som de europeiska liberala demokratierna tillämpar, men även här med skillnaden att de propagerar för demokrati, mänskliga rättigheter, oberoende medier och rättsstatsprincipen medan den kinesiska statsmakten anser att Kinas ”regering, kommunistpartiet, domstolar och medier ska gå åt samma håll”, att ”medierna ska bära partiets efternamn”, som Xi Jinping uttrycker det, och att statsmakten inte bryr sig om mottagarlandet har oberoende medier eller styrs av en auktoritär ledare, så länge mottagarlandets ledning går med på att Taiwan tillhör Kina och inte öppet kommenterar statsmaktens inrikespolitik – brott mot mänskliga rättigheter.
Därutöver exporterar parti–staten auktoritarism genom sina digitala övervakningssystem och genom tillhörande utbildningsprogram för utländska regeringstjänstemän, som underminerar det demokratiska systemet och mänskliga rättigheter, och statsmakten har numera en egen definition av demokrati – kallar nu Kina för ”den mest genuina och effektiva demokratin”.
Att EU och europeiska länder har minskat sitt utvecklingsbistånd betyder att märkbart mindre bistånd nu går till demokrati- och jämställdhetsprojekt, oberoende medier, reproduktiv-hälsa-projekt och HBTQ-organisationer samt att Kina inte behöver öka sin biståndsbudget för att få mer inflytande över den globala utvecklingen. Detta går på tvären mot EU:s och europeiska liberala demokratiers intention att begränsa den auktoritära kinesiska statsmaktens inflytande globalt. Det driver utvecklingsländerna i händerna på den kinesiska statsmakten, som liksom USA, EU och europeiska liberala demokratier, vill ha inflytande både över mottagarlandets utveckling och över dess röst i FN. Det gör det dessutom svårt, ofta omöjligt, för demokratiförespråkare och oberoende medier att verka i många av världens utvecklingsländer.
Sammantaget skapar detta förutsättningar för en världsordning som stärker Kinas ställning globalt, vilket i sin tur stärker den auktoritära statsmaktens ställning inrikes och underminerar den liberala demokratins redan svaga ställning i världen.
Foto: Joerg Boethling / Alamy
