Medan västländernas koloniala historia och en del västerländska politikers beteende står i vägen för jämlika internationella relationer anser många afrikanska politiker att Kina står utanför det globala kapitalistiska systemet som plundrat och plundrar deras länder. Flera afrikanska ledare använder sitt samarbete med den kinesiska statsmakten till att säkra sitt maktinnehav och se till sitt eget, snarare än till landets, bästa.
Det lilla Rwanda i östra Centralafrika är kontinentens mest tättbefolkade land. Det är också ett av kontinentens minst urbaniserade länder, över 80 procent av invånarna bor på landsbygden och närmare 40 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. Etniskt utgörs befolkningen av en stor majoritet hutuer, en mindre andel tutsier och en liten spillra av pygméfolket twa. Konkurrensen om åkerjord bidrog till folkmordet på hundratusentals tutsier 1994.
I maj 2003 antog Rwanda en ny författning som utgår ifrån en gemensam nationell identitet och ideologi. Den föreskriver även att landet ska vara en demokrati med ett flerpartisystem. I samband med parlamentsvalet 2018 fick två mindre oppositionspartier mandat i parlamentet. Det ses som en utveckling mot större politiskt och demokratiskt utrymme, men sedan Paul Kagame blev president 2000 har landet gradvis gått i auktoritär riktning och de senaste tre åren utvecklats mot vad i praktiken är en enpartistat.
Mötesfriheten är kraftigt begränsad, medierna är hårt kontrollerade och tortyr och godtyckliga arresteringar förekommer, enligt årligen återkommande rapporter från internationella människorättsorganisationer. Nu dominerar tutsierna politiken och kritiken mot bristande respekt för mänskliga fri- och rättigheter besvarar presidenten ofta med hänvisningar till folkmordet och till behov av nationell enighet för att förhindra framtida folkmord.
Förlorar västs förtroende
En välskött ekonomi och en relativt begränsad korruption har gjort att Rwanda under detta århundrade mottagit mycket bistånd från i synnerhet västvärlden, men de demokratiska regeringarnas förtroende för president Kagame har minskat under det senaste decenniet. Det har sin grund både i att de medborgerliga, sociala och politiska rättigheterna har inskränkts och i frågan om hur landets ekonomi sköts.
2018 sponsrade Rwanda det brittiska fotbollslaget Arsenal med 35 miljoner euro, mot att spelarna hade en text på tröjan med en uppmaning att besöka Rwanda. Till följd av detta ville flera parlamentariker i bland annat Nederländerna och England att biståndet till Rwanda skulle omprövas. Den svenska biståndsmyndigheten såg däremot inte några skäl till att ompröva sitt bistånd, trots att president Kagame satsat mer pengar på sponsring än de 23 miljoner kronor som Sverige då årligen gav i bistånd till Rwanda. Sverige har dock, liksom andra västerländska demokratier, modifierat biståndet till Rwanda och bland annat slopat bistånd i form av budgetstöd. Målet i demokratiernas nuvarande strategi är att biståndet ska skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck.
Samtidigt har president Kagame anklagat Frankrike för att ha agerat medlöpare till folkmordet. I förhoppning om att behålla Frankrikes ekonomiska, militära, politiska och kulturella inflytande i Afrika har den nyligen omvalde presidenten Emmanuel Macron lovat de afrikanska ledarna att göra upp med den koloniala historien och skapa jämlika relationer. Som ett led i denna ambition erkände president Macron våren 2021 Frankrikes medansvar för folkmordet i Rwanda.
Kinesiska vapen välkomnas
Parallellt har Kinas inflytande i Rwanda ökat. I augusti 2021 rapporterade alla kinesiska statsägda mediekanaler om ”kinesiska folkets gåva till Rwanda”, 200 000 vaccindoser tillverkade av Sinopharm. I juli var knappt en halv miljon av närmare 13 miljoner rwandier vaccinerade mot covid-19 på grund av vaccinbrist.
Rwanda är för närvarande beroende både av utländska investeringar och av utländskt bistånd för att upprätthålla en god och stabil ekonomi. Landet har inte några stora naturtillgångar och är en liten marknad. Det betyder att de västerländska demokratiernas och det auktoritära Kinas intresse för Rwanda inte drivs av hoppet om stora avkastningar från utvinning av naturresurser, utan av investeringar i infrastruktur till vilka de erbjuder / binder stora och för den rwandiska staten ofördelaktiga lån. Parallellt ger de bistånd med intentionen att skapa en gemensam värdegrund och säkerhets- och utrikespolitik.
De kinesiska investeringarna i Rwanda tar således avstamp i infrastrukturutveckling. Rwanda har ingått många avtal inom ramen för Kinas Ett bälte, en väg-initiativ och är medlem i Asian Infrastructure Investment Bank, som är en potentiell rival till Världsbanken. Närmare 70 procent av alla vägar i Rwanda, där järnvägsnät saknas, är byggda inom ramen för Ett bälte, en väg-initiativ. Därutöver har den kinesiska staten inrättat en ekonomisk frihandelszon i huvudstaden Kigali och ordnat så att kinesiska företag kunnat anlägga textilfabriker i landet. Den kinesiska staten har även sett till att lämna iögonfallande spår i form av stora sportarenor och ett nytt kontorskomplex där premiärministern och utrikesministern huserar. Byggnaden är en gåva från den kinesiska staten.
Dessutom har Rwanda, liksom flera andra mindre länder, däribland Serbien, både köpt kinesisk militärutrustning och kinesiska vapen och fått militär träning från Kina. Utbildningen av rwandisk militär har, enligt kinesiska och rwandiska källor, varit så omfattande att landets främsta förband nu får sina order på mandarin, vilket bland annat kunnat höras under de senaste årens parader vid Rwandas firande av självständighetsdagen. Till saken hör att den rwandiska regeringen har omfamnat idén om en centraliserad ekonomisk plan, där den politiska toppen har kontroll över landets ekonomiska utveckling, och att Paul Kagame, liksom Xi Jinping, har genomdrivit reformer i grundlagen som avlägsnar begränsningarna på presidentens mandatperioder.
Kagame ser till sitt, inte till majoritetens behov
I november 1971, när Kina och Rwanda etablerade diplomatiska relationer, lovade Folkrepubliken Kinas företrädare att hjälpa rwandierna i kampen mot nykolonialismen. Samarbetet stärktes under Xi Jinpings besök i Rwanda i juli 2018, då de två ländernas ledare skrev under 15 bilaterala avtal, däribland avtal om visumlättnader, samarbete inom den civila flygindustrin samt kinesiska lån till Rwanda för sjukhusrenovering och bygge av en motorväg till den nya flygplatsen Bugesera, sydost om Kigali. Under 2020 registrerades 24 nya kinesiska företag i Rwanda och i februari 2021 kom de två länderna överens om ett utökat ekonomiskt och teknologiskt samarbete. Vad det kommer att innebära i praktiken är oklart men det privatägda kinesiska företaget Huawei, känt bland annat för sina högteknologiska övervakningssystem, är ett av nyckelföretagen i detta samarbete. Huawei har sedan några år tillbaka tagit emot rwandiska studenter som praktikanter i Kina.
Medan västländernas koloniala historia och en del västerländska politikers beteende står i vägen för goda och jämlika internationella relationer anser många afrikanska politiker att Kina står utanför det globala kapitalistiska systemet som plundrat och plundrar deras länder. Flera afrikanska ledare använder dessutom sitt samarbete med den kinesiska statsmakten till att säkra sitt maktinnehav och se till sitt eget, snarare än till landets bästa.
Trots Xi Jinpings och Paul Kagames retorik om ”syd-syd-samarbete” framgår det tydligt att relationen mellan Kina och Rwanda är ojämlik, att den kinesiska statsmakten styr och att den rwandiska politiska ledningen gör vad den anser är nödvändigt för att behålla makten och attrahera kinesiska investeringar även framgent.
De kinesiska arbetarna och arbetsledarna lever antingen i närheten av arbetsplatsen eller i enklaver separerade från samhället i övrigt. De äter på kantiner och i restauranger, och handlar i affärer ägda av kinesiska företag. Företagen importerar och föder upp grisar och kycklingar från Kina, som sedan säljs / tillagas till de kinesiska arbetarna. Enligt inhemska källor tar de kinesiska företagen även med sig tält som arbetarna lever i medan de bygger de kaserner de ska leva i under sin vistelse i Rwanda. Med andra ord går rwandier under denna infrastrukturutveckling inte endast miste om arbetstillfällen, utan även om inkomst från försäljning av matvaror och andra inhemska produkter och tjänster. Även den bilaterala handeln är till Kinas fördel. Rwanda exporterar råvaror som kaffe, té, mineraler och läder och importerar färdiga produkter som hushållsmaskiner och elektronik.
Skulden till Kina ökar
Kinas handel med och investeringar i Afrika har ökat i snabb takt under detta århundrade, inte minst i Rwanda, där de kinesiska investeringarna har vuxit betydligt snabbare än i andra östafrikanska länder. Sedan millennieskiftet har levnadsförhållandena gradvis blivit bättre för de flesta rwandier, men denna utveckling kan ha nått vägs ände. I takt med att handeln med Kina och de kinesiska investeringarna i Rwanda har ökat, sjunker Rwanda i ett allt djupare ekonomiskt beroende av och en allt djupare skuld till Kina. Rwandas största skuld till ett enskilt land är till Kina. Enligt Världsbanken hade Rwanda en ”snabb” ekonomisk tillväxt på 8,6 procent 2019. Samtidigt ökade statsskuldens andel av BNP från 40,7 procent (2018) till 53 procent (2019). Nu har Rwanda större årliga utlandsskuldkostnader än det har kostnader för grundläggande samhällsservice.
Angola, Ghana, Kenya… listan på afrikanska länder som har en relativt stor skuld till Kina är lång. 2019 tog Republiken Kongo ett lån hos Internationella valutafonden för att kunna betala av sin skuld till Kina. I Zambia, där merparten av landets utlandsskuld är till Kina, har det folkliga motståndet mot regeringens samarbete med den kinesiska statsmakten och landets stora utlandsskuld lett till en #SayNoToChina-kampanj på sociala medier och till omfattande skadegörelser på dagligvaru-affärer som ägs av kinesiska medborgare. Det land som oroar politikerna i västvärldens demokratier mest är dock Djibouti, där Frankrike, USA och numera även Kina har militärbaser. 77 procent av Djiboutis utlandsskuld är till Kina.
Den auktoritära kinesiska statsmakten använder följaktligen landets ställning som ekonomisk stormakt på samma sätt som ledarna för västerländska demokratier har gjort och gör: Gör stor sak av en liten gåva, ger stora lån med höga räntor, bygger skrytresidens åt auktoritära ledare samt använder sitt lands ekonomiska och militära övertag till att driva igenom sin ekonomiska och politiska agenda.
