Färgglad yta med bristande djup

av Carmela Johansson

Musikalen Hair på Åbo Svenska Teater är en färgsprakande upplevelse. Det är full fart ända från början och sångerna avlöser varandra. Det är som att landa i ett hippiekollektiv där alla tar dagen som den kommer och njuter av livet. Skådespelarnas energi är på topp och både dansen och sången fungerar utmärkt. Trots att det händer mycket på scenen i flera av låtarna har artisterna stenkoll, vilket gör att det inte känns rörigt.

En höjdpunkt både gällande sången och dansen är sången I Got Life med Linus Fagerström i spetsen. Lisa Romeé, som spelar Dionne, har en fantastisk röst. Jennie Storbacka, som spelar Sheila, kommer mer till sin rätt i andra akten med låten God Morning Starshine. Vackrast låter det ändå då hela ensemblen sjunger som till exempel i låten Let the Sunshine in.

Trots de välgjorda sångnumren är det ändå något som gör att jag inte riktigt hänger med i svängarna. De många låtarna som mer eller mindre avlöser varandra får mig att tänka mer på en rockkonsert än en musikal. De korta scenerna med dialog känns ytliga och jag upplever inte att jag kommer nära någon av karaktärerna. En orsak till det här är säkert musikalens manus, men jag skulle ha önskat att regissören Georg Malvius hade gett mer tid åt de scener där publiken får lära känna karaktärerna. Då hade den knappa dialogen kanske gett ett djupare innehåll. För tillfället känns det som om det är viktigare att hålla upp energin och tempot än att fokusera på allt det som ligger bakom.

Foto: Robert Seger

Foto: Robert Seger

Pjäsen innehåller flera olika element och starka symboler. Historiska personer som John F. Kennedy, Martin Luther King Jr. och Lyndon B. Johnson lyfts fram som viktiga förebilder bland annat med hjälp av uppspelade videoklipp, men jag upplever inte att de tillför pjäsen så mycket. Däremot finns det många andra starka symboliska scener som en klagokör, koreografi med USA:s flagga och enorma dockor med eller utan huvuden. Den här typen av symbolik ger det där lilla extra som får en att minnas just den här tolkningen av Hair.

Dräkterna känns för det mesta fräscha och genomtänkta och färgerna i kombination med ljussättningen ger ett färgsprakande resultat värdigt flower power-eran. Scenografin är för det mesta enkel. Det fungerar bra eftersom dräkterna är så uttrycksfulla, men några av tygerna med fredssymboler hade kunnat lämnas bort.

För personer som var unga under 60-talet kan pjäsen säkert fungera på nostalgiplanet. Mycket av det som ansågs provocerande och opassande då väcker kanske inte lika mycket uppmärksamhet nu. Men visst tror jag att också dagens unga kan känna igen sig. Till exempel i behovet att revoltera mot föräldrarna och viljan och oviljan att ta ansvar.

Föreställningen behandlar också betydligt svårare teman, som mänskliga rättigheter, främlingsfientlighet och förtryck av kulturella och sexuella minoriteter. Det gör att musikalen känns aktuell och de färgsprakande kläderna får mig att tänka på dagens Prideparader eller Slut Walks.

Det är en pjäs med budskap, men tyvärr blir budskapet inte så tydligt då sångnummer på sångnummer avlöser varandra. Det finns många fina scener och stark symbolik, men utan ett sammanhang blir de rätt lösryckta delar.

 

Carmela Johansson

 

Åbo Svenska Teater: Hair. Text: James Rado och Gerome Ragni. Musik: Galt MacDermot. Regi och bearbetning: Georg Malvius. Musikarrangemang: Jussi Vahvaselkä. Scenografi och dräkter: Ellen Cairns. Koreografi: Igor Barberic. Ljusdesign: Palle Palmé. Ljuddesign: Olli-Pekka Lepovuori. Smink- och frisyrdesign: Eeva Kinnunen. Bildplanering och projicering: Sanna Malkavaara. Översättning: Rikard Bergkvist. I huvudrollerna: Linus Fagerström, Erik-André Hvidsten / Thomas Bay, Minna Kettunen-Enberg, Lisa Romeé, Jennie Storbacka, Chike Ohanwe, Filip Ohls, Monica Nyman.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.