För några veckor sedan var jag ute på middag med två gamla vänner från gymnasietiden. Eftersom jag inte hade träffat någondera av dem på över ett år, blev det en hel del rapporterande om familj, jobb och vad vi hade på gång. A propos min sambo, som precis lämnat in ett färdigt bokmanus till ett akademiskt förlag, gled vi in på frågor kring det akademiska publicerandet: om man tjänar pengar på det, om vilka och hur många som läser det man skriver. När det var etablerat att man (i regel) inte tjänar pengar, att upplagorna är små, att det inte är säkert att man blir läst av så många, och att man inte blir en efterfrågad föreläsare bara för att man skrivit en bok, kom den naturliga men ändå för mig oväntade frågan: ”Men vad är samhällsnyttan med det?”
Jag blev ganska ställd. Å ena sidan för att jag aldrig förut hade hört min vän använda ett ord som ”samhällsnytta”, trots att vi har känt varandra i över 20 år. Å andra sidan för att jag inte hade något bra svar. Även om jag vet vad filosofistudier och humanistisk utbildning är bra för, och varför det är bra att förvalta tanketraditioner, så är det inte helt uppenbart att enskilda forskare i filosofi gör någon nämnvärd samhällsnytta.
”Man ska kanske inte fråga efter samhällsnyttan med det som en enskild person gör”, försökte jag, ”utan snarare fråga om det är bra att filosofi finns överlag, och det är ju en mera komplicerad fråga.” Det var kanske inte ett så bra svar.
Jag är genuint kluven. Frågan om samhällsnytta är nödvändig eftersom den tvingar oss att tänka på det vi gör som del av en stor helhet, ett samhälle. Den kan ha en uppenbar moralisk tyngd, som när den som ställer sig frågan inser att det han gör inte bara är onyttigt, utan rent av skadligt. (Humanistisk forskning är sällan skadlig, i varje fall.) Men frågan om nytta är också besynnerlig och potentiellt farlig, kanske särskilt i vår tid.
Hon som frågade jobbar själv inom det sociala, med människor som har specialbehov. Man kan säga att samhällsnyttan där är helt solklar. Min andra vän som precis hade åkt hem är jurist, så inte heller i hennes fall fanns någon stor oklarhet i frågan. Vårt gamla gymnasiegäng är överhuvudtaget väldigt samhällsnyttigt på ett gammaldags allmänbegripligt sätt: en studerar sent omsider till läkare, en annan är barnmorska och lärare. De kunde alla vara goda medborgare i Richard Scarrys Sysselstad: en värld där allting är ändamålsenligt och lättbegripligt. I den staden finns till exempel tandläkare, grönsakshandlare, poliser, rörmokare och luffare som åker utan biljett i godsvagnar. Vem som helst förstår vad de är bra för. Också luffarna finns till för något: de är inga farliga blandmissbrukare och välfärdsnyltare, utan helt nyktra och bara lite skitiga.
Däremot finns det i Sysselstad (så vitt jag vet) inga moderna akademiker, systemplanerare, kulturproducenter, administratörer eller konsulter. I Scarrys 50-talsvärld har grisarna och grävlingarna jobb som en tvååring kan se poängen med. I ett samhälle som vårt, där allt färre kan jobba med det uppenbart nyttiga, finns det däremot allt fler som har svårt att redovisa för arten av sin egen nyttighet. Samtidigt förväntas vi göra just det: redovisa för vår individuella nyttighet som aldrig förr.
I dag är inte ens allt det som var uppenbart nyttigt i Sysselstad längre det. Det är till exempel inte längre nyttigt att vara hemma och sköta om sina små barn. Att vara bonde är definitivt inte nyttigt om man inte producerar tillräckligt stora volymer. Det är inte nyttigt att vara kulturarbetare. (Det är givetvis inte heller nyttigt för samhället att vara arbetslös, även om en viss grad av arbetslöshet är nödvändig för att systemet ska fungera.) Nästan alla kunde vara mycket nyttigare om de gjorde något annat än de gör.
Det farliga med frågan om samhällsnytta är att den på det här sättet kan används för att disciplinera folk. Strängt taget är vi alla ganska onyttiga enligt en eller annan måttstock, och kan lätt övertygas om att vi t.ex. borde satsa på att maximera den ekonomiska tillväxten snarare än göra det vi bäst kan och helst vill. I Sysselstad tas det för givet att alla är nyttiga på sina sätt. I vårt samhälle tas inget sådant för givet och vår nyttighet kan ständigt ifrågasättas.
Jag har ganska kraftiga förbehåll mot att göra just filosofi med tanke på samhällsnytta. För det första finns det en risk för missriktade anspråk: man blåser upp betydelsen av det man gör. Att läsa Platon eller Heidegger ses som någon sorts subversiv verksamhet. Högteoretiska texter framstår som brandfacklor i aktuella samhällsdebatter, och man ser allmänhetens ointresse som ett tecken på att människorna är… eh… filistéer. Det här kan vara en form av verklighetsflykt.
För det andra finns det en risk för att man inte låter verksamhetens egna villkor tala, utan formar det man gör efter externa och ofta i sammanhanget missriktade krav. Av sådana finns det en mängd exempel i dagens akademi, inte minst de krav som uppkommer genom illa genomtänkta kvantitativa måttstockar.
Det här betyder förstås inte att filosofin inte kunde vara till uppenbar samhällsnytta. En dag nyligen när jag var för förkyld för att vara nyttig tog jag mig äntligen tid och läste stora sjok av Etikbloggen (http://etikbloggen.crb.uu.se/), som skrivs av Pär Segerdahl vid Centrum för bioetik vid Uppsala universitet. Bloggen rapporterar i någon mån om aktiviteter vid centret, men är mest en plats för levande tanke kring ett brett spektrum av etiska frågor. Segerdahl är filosof, men inte någon ordinär moralfilosof. Han har bland annat jobbat med språkfilosofi och lärt känna ett gäng pratande bonoboapor vid Great Ape Trust i Iowa. (Se boken Kanzi’s Primal Language av Segerdahl, Sue Savage-Rumbaugh och William Fields.)
I bloggen skriver han om såväl forskningsetik, moralens grundvalar, biobanker, GMO och Lance Armstrong, som om filosofins samhällsnytta – med stor nyfikenhet och ett fint filosofiskt hantverk, men kortfattat och utan att den stora ängsliga akademiska apparaten tröskar igång. Här finns varken uppblåsta anspråk eller nyttoberäkningar.
Ändå, eller kanske just därför, är bloggen ett allmänbegripligt exempel på filosofins samhällsnytta. Inte riktigt som i Sysselstad, men nästan. Segerdahl populariserar inte, han gör filosofi. Samtidigt gör han det på ett sätt som är tillgängligt för alla som intresserar sig för etiska frågor i vår tid: också nya frågor, som föds med ny kunskap och ny teknologi. Det handlar aldrig om att tycka till – men ofta om att ta tag i frågan, titta på den ordentligt, titta bakom den, om att ställa den på nytt på ett mera fruktbart sätt.
Det säger sig självt att vem som helst inte kunde skriva på det sättet. Det har en viss relevans i sammanhanget att skribenten under de senaste 25 åren har ägnat sig åt ett mångförgrenat forskningsarbete som de allra flesta, kanske också han själv, har haft svårt att se samhällsnyttan med. Den allmänbegripliga bloggen har han bara skrivit i drygt ett år.
Problemet med Segerdahl är dock att han är en lågmäld person som till exempel inte finns på Facebook och som, även om han fanns där, troligen inte skulle göra reklam för sina blogginlägg allteftersom de publiceras. Jag vet därför inte om bloggen har den genomslagskraft som den kunde och borde ha.
Nora Hämäläinen
1 kommentar
First of all, thanks for pointing out the blogg of Pär Segerdahl. It makes very good reading.
Then, fully agreed that the question what philosophy might actually be good for is a rather tricky one. Of course one could point out that there is no other field of research which regularly deals in depth with questions of ethics (which is certainly not unimportant), and as much as students of philosophy tend to deal with the ways how others have been thinking before them, they should at least be good at pointing out where other people’s thinking has gone wrong, i.e. they should be able to provide intelligent criticism over a wide range of topics. Thus, there seem to be ways of being of real use. And criticism from the side of economists, the majority of whom is busy and eager about ruining our planet, does perhaps not need to be taken very serious.
But: I do see ways how the usual ways of philosophers could indeed be improved. E.g. it seems that they very rarely manage to look across the border between what C. P. Snow was once calling the two cultures. For example: biologists have meanwhile largely accepted a theory about the end of the dinosaurs which had initially been proposed by a team consisting of a physicist and a geologist. But I have not noticed that historians had paid much attention to the theory that the palace of Knossos on Crete could well be a necropolis, as suggested by a geologist. Nor have I heard that historians or theologists had seriously discussed the theory that the Old Testament up to the time of the Babylonian exile could have taken place not in Palestine but in the province of Asir in western Saudi Arabia, as suggested by a linguist. Nor have I noticed that any philospher had pointed out to his humanist colleagues that here were some questions worth working about (it might not be unimportant to figure out where the ”Promised Land” of Zionism was actually situated …).
Altogether, it might not harm if philosophy could discontinue the habits of which Pär Stenbäck provided a rather impressive example in Hbl of Ti 19.02. under the heading ”Detta med bildning”: what he is urging is more history, more languages, more filosofi, litteratur, teater och andra konstformer, and he is ending with the admonition ”… man måste gå tillbaka till C. P. Snows tes om de två kulturerna, om klyftan mellan humanistisk och naturvetenskaplig bildning, för att förstå bildningens trångmål. Har vi ännu inte insett att alla behöver en dos av bildning ur de både kulturerna: Utbildning utan humanism är halvbildning?” All of which implies that he has no idea whatsoever what natural science could actually contribute to a pretty wide view of life and the world, and that he simply starts from the assumption that humanism is just BETTER, while natural science only provides ”utbildning” (= halvbildning). And could philosophy please develop a bit beyond this view of ”bildning” and life in general.