Skattesmitarna tar över en allt större del av världens ekonomi. Multinationella företag uppvisar en oerhörd kreativitet då de genom nät av dotterbolag, bland annat i skatteparadis, minimerar sina skatter. Vem drabbas? Fattiga afrikanska stater, till exempel. 

Den brittiska delen av Finduskoncernen kontrolleras av ”ett skatteeffektivt nät av bolag på Caymanöarna och i Luxemburg”. Så hette det i en rapport i The Guardian förra veckan. Brittiska Findus har bara en fabrik, i Grimsby, men 50 dotterbolag och skatteeffektivitet (ett oskyldigare ord för skatteminimering) är numera ett viktigt kriterium i affärsvärlden. Att Findus nu undersöks beror på upptäckten av hästkött i den ”nötlasagne” som säljs i bolagets namn, även om den tillverkas av ett bolag i Luxemburg som skaffar sitt kött från ett företag i sydvästra Frankrike. Det franska företaget köper sitt frysta kött från ett företag på Cypern, som överfört ordern till ett företag i Nederländerna. Det i sin tur skaffar sin råvara från två slakterier i Rumänien. Inte konstigt om något går snett på vägen. (Det talas nu också om polska och italienska maffiagäng som säljer hästar och hästkött över gränserna.)

Findus var fram till 1962 svenskt – namnet kommer från Fruktindustri – men under 2000-talet har koncernen gått från det ena riskkapitalbolaget till det andra, med ägarbyten 2000, 2006 och 2008. Vid varje ägarbyte har priset trissats upp, vilket lett till krav på nedskärningar av kostnaderna. Då blir skatteminimering en viktig del av processen, kanske också fusk med råvarorna.

Att hitta riskkapitalbolag och skatteparadis bakom skandaler av detta slag är inte överraskande – syftet med riskkapitalbolagens verksamhet är att pressa ned kostnaderna på alla tänkbara sätt.  Det är ofta den enda kompetens man har – sällan har man branscherfarenhet. Att väga pissblöjor på ett vårdhem skulle aldrig hända om det var kommunalt, men det kan (men behöver inte) hända om det ägs av ett riskkapitalbolag med säte på Jersey.

 

Zambia Sugar är namnet på ett dotterbolag till den stora koncernen Associated British Foods (ABF), som bl.a. producerar Twinings-te och Ryvita-knäckebröd. Det zambiska bolaget producerar med växande framgång socker, men framgången återspeglas inte i den skatt bolaget betalar till Zambia. Det visar en rapport som den brittiska biståndsorganisationen Actionaid skrivit efter en undersökning som tagit ett år i anspråk och som The Observer (The Guardians söndagsupplaga) berättade om på söndagen. Under åren 2007-2012 betalade bolaget mindre än 0,5 procent av sin vinst på sammanlagt 123 miljoner dollar i bolagsskatt till Zambia.

Detta berodde till en del på generösa skattelättnader som landets regering beviljat, men framför allt på långt driven skatteplanering, där stora belopp slussades till ”skatteeffektiva” länder som Irland, Mauritius eller Nederländerna. Chris Jordan, skatteexpert på Actionaid och medförfattare till rapporten, säger: ”Detta är ett verkligt chockerande fall där Associated British Foods-gruppen gått mycket långt för att se till att den betalar praktiskt taget ingen skatt till ett verkligen fattigt land. Skattesmitning är inte någon finansplanering utan offer. I Zambia är 45 procent av barnen undernärda och två tredjedelar av befolkningen lever på mindre än 2 dollar om dagen.”

I stället går pengarna t.ex. till Irland. Varje år har Zambia Sugar skickat 2,6 miljoner dollar till ett systerbolag på Irland som ”ersättning för inköp och företagsledning”, trots att detta bolag enligt årsredovisningarna inte har en enda anställd. ABF har visserligen förklarat att det blivit ett fel i dessa uppgifter (år efter år), och att de visst har 20 personer på Irland som utför verkligt arbete. Men när Actionaid ringde och besökte den uppgivna adressen i Dublin hittade de ingen som skulle ha hört talas om bolaget.

Till ett annat systerbolag på Mauritius betalar Zambia Sugar 3 miljoner dollar om året för tillgång till ”handelskontakter med kunder på sockermarknaden i Europa, transport av socker till Europa, valutahantering och tillgång till kostnadseffektiva kreditvillkor”. När Actionaid ringde upp chefen för holdingbolaget på Mauritius medgav han dock att bolaget inte hade någon annan anställd än han själv.

Men om det inte finns någon på Irland eller Mauritius som arbetar med att hitta kryphål i skattereglerna är det nog någon, t.ex. i London City, som jobbar med det. Strukturerna är verkligen skatteeffektiva. Om Zambia Sugar hade ägts av bolaget på Irland skulle dividender som utbetalas från detta land ha varit underkastade skatt. I stället är bolagets närmaste ägare ett nederländskt ”kooperativ”, som ägs av bolag på Mauritius och Jersey. Nederländsk lag betraktar ägarna av kooperativ som medlemmar, inte aktieägare, och den utdelning de får ses inte som skattepliktiga dividender. Det leder till att Zambia, enligt ett skatteavtal med Nederländerna, bara kan lägga en skatt på 5 procent på de pengar som förs ut ur landet.

 

Genom sin skatteplanering har sockerbolaget berövat Zambia en summa som är 14 gånger högre än Storbritanniens utvecklingsbistånd till landet för att motverka hunger och osäker tillgång till livsmedel. Enligt Actionaid uppskattas den totala summan av de skatter som multinationella bolag smiter från i utvecklingsländerna till 70 miljarder pund (drygt 80 miljarder euro) om året, tillräckligt för att rädda livet på 85 000 barn i världens fattigaste länder.

The Observer kommenterar på söndagen också en annan av de metoder som de multinationella bolagen använder för att undvika skatt i de länder där de verkar: transferprissättningen. Priset på (rå)varan de tillverkar sätts så lågt att det inte genererar någon vinst i verksamhetslandet (t.ex. Zambia). Ett koncernbolag i ett lågskatteland (t.ex. Irland eller Luxemburg) säljer sedan varan vidare till koncernbolag i konsumtionsländer (i detta fall främst Storbritannien) till ett så högt pris att vinsten också där minimeras.

The Observer konstaterar att det blivit en norm bland de multinationella bolagen att ha ett kontor i ett lågkostnadsland som Nederländerna, Schweiz eller Luxemburg. Detta ”äger” bolagets varumärken och ”licensierar” dem till dotterbolag i olika länder. Deras royaltybetalningar kan då räknas som en affärskostnad som sänker vinsten och därmed skatten.

Dessa frågor har den senaste tiden väckt debatt i Storbritannien. Man förundrar sig över att företag som Starbucks och Amazon betalar så minimal skatt i landet, och därmed får en konkurrensfördel framom lokala kaféer. Premiärminister David Cameron tog t.o.m. upp frågan vid World Economic Forum i Davos förra månaden och lovade att Storbritannien som ordförande för G8 under år 2013 skall verka för att multinationella bolag betalar sin skäliga andel av skatterna.

Någon lätt uppgift blir det inte och man kan också undra om London City verkligen kommer att låta Cameron ta till de radikala åtgärder som skulle behövas. London City är, med sin långtgående självstyrelse, ett slags huvudstad för skatteparadisens anarkistiska sfär och kan mobilisera betydande resurser för att försvara de multinationella bolagens intressen. Som Cameron själv konstaterat assisteras dessa av ”en kringresande karavan av jurister, bokförare och finansgurun”. Hans utvecklingspolitiska rådgivare Paul Collier talar för alla länders rätt att jämföra de multinationella bolagens skatteredovisningar med värdet av deras försäljning och kostnaderna för deras anställda. Om något samband inte verkar finnas är något ruttet. Frågan är sedan vad man kan göra åt saken.

Zambias vicepresident Guy Scott funderar i The Observer i liknande banor. Landets regering beräknar att man förlorar omkring två miljarder dollar om året på grund av skattesmitning. De största syndabockarna är gruvbolagen. Nu måste man på nytt ta upp jakten på skattesmitare: ”Vi hade en tid två mycket otrevliga engelsmän som jobbade på skatteavdelningen här och som använde hela sin tid för att jaga gruvbolagen, och fick fast dem för allt möjligt. Det är länge sedan, men det är vad vi behöver – otrevliga mänskor. Zambias problem är att vi är alltför snälla”.

 

Skatteparasiterna blir dock allt hårdare övervakade, både medborgarorganisationer och regeringar verkar för att stoppa igen hålen. Det finns förstås undantag. Inom Samlingspartiets ungdomsorganisation lovordar man skatteparadisen som kan pressa ner skattenivån i Finland. Vid partiets kongress i somras drev de unga en kampanj för att så många företag som möjligt skulle flytta från Finland till Estland, det närmaste ”skatteeffektiva” landet.

På offentligt håll fortsätter också arbetet med att göra det möjligt också för finländska aktieägare att vara anonyma. Hittills har bara utländska aktieägare kunnat gömma sig i förvaltarregistret, men en reform är under arbete och Samlingspartiet och SFP har velat ge också inhemska ägare den möjligheten.

Beskattningsrådet (!) Markku Hirvonen, som anförde kampen mot den svarta ekonomin innan han gick i pension, har kritiserat reformplanerna och ifrågasatt om ens utländska placerare ska ha rätt att vara anonyma. Han hänvisar till kritiken mot Schweiz som med sin höga banksekretess anses stöda den svarta ekonomin och anser att också Finland delvis beter sig som ett skatteparadis.

– Hos oss betalas varje år flera miljarder euro i ränta för obligationer till mottagare i skatteparadisen, utan några som helst kontrollanmälningar då man inte känner till de verkliga mottagarna.

Ett av målen i den internationella kampen mot skattefifflet är just att avskaffa hemlighållandet av ägande. Få se hur det går i den kampen i Finland.

 

Peter Lodenius

1 kommentar

Från debattsida till betald reklamplats? | Nidskrivare 21 februari, 2013 - 22:06

[…] Beaktar man sedan hur många led det är mellan slakt och butik, som skall göra sig en vinst, så minskar förvåningen ett snäpp till. Lasagnen som skakade liv i frågan tillverkas i Luxemburg, av ett bolag som […]

Reply

Lämna ett svar till Från debattsida till betald reklamplats? | Nidskrivare


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.