2,K

I höst har det gått 40 år sedan den chilenska militärkuppen störtade Salvador Allende, vilket väckte massiva protester runtom i världen. Mats Fors återvänder till Santiago de Chile i ett historiskt reportage.

Strax före sju den 11 september 1973 väcks presidenten Salvador Allende av telefonen. Han får veta att trupper är på väg mot huvudstaden Santiago de Chile. Det verkar röra sig om en militärkupp. När han anländer till presidentpalatset La Moneda vaktas byggnaden ännu av lojala karabinjärer. Allende samlar sina närmaste medarbetare och ganska snart står det klart att alla vapengrenar deltar i kuppen.

Strax efteråt får Allende ett ultimatum. Kuppmakarna uppmanar honom att avgå – annars kommer presidentpalatset att bombas. Över den sista regeringskontrollerade radiostationen håller Allende ett tal till nationen. Han förklarar att han som folkvald president inte kommer att avgå. Blir det nödvändigt kommer han att dö på sin post. Han uppmanar arbetarna att ockupera fabrikerna och göra motstånd. Sedan tystnar radiostationen för alltid.

En grupp journalister, tjänstemän och medarbetare lämnar byggnaden. Längst fram går en man som viftar intensivt med ett vitt tygstycke. Ett trettiotal personer stannar kvar i presidentpalatset, bland annat Allendes privatsekreterare och älskarinna Miriam Contreras. Vapen delas ut och Allende beväpnar sig med den kpist som han fått av Kubas diktator Fidel Castro. Kort därefter börjar militären beskjuta presidentpalatset. Allende tar på sig en stålhjälm och besvarar elden från ett av fönstren.

Samtidigt försöker hans medarbetare få till stånd förhandlingar med militären, men utan att lyckas. På en ljudupptagning av radiokommunikationen mellan kuppmakarna kräver general Augusto Pinochet: ”Ovillkorlig kapitulation, inget parlamenterande”. Pinochet har ett par veckor tidigare utsetts till överbefälhavare och svurit trohet till presidenten och konstitutionen.

Allende ringer sin fru Hortensia och uppmanar henne att stanna kvar i bostaden. Samtidigt lägger sig ett öronbedövande dån över huvudstaden. Militärflygplan närmar sig på låg höjd. Ögonblicket efteråt exploderar den första bomben i presidentpalatsets ena flygel. Planen gör en gir och återvänder. Tjocka rökmoln stiger upp från byggnaden samtidigt som tårgasgranaterna regnar in genom krossade fönsterrutor och utblåsta dörrar.

Allende är sårad och över axeln dinglar kpisten. Genom rök och damm lyckas han ta sig till Självständighetssalen och stänger dörren. Ögonblicket efteråt hörs en kort skottserie. När soldaterna tränger in i rummet finner de en man som saknar halva huvudet och vid hans fötter ligger en kpist. General Javier Palacios som anförde gruppen har senare sagt: ”Allende gjorde sin plikt. Det kan ingen ta ifrån honom. Det var en akt av hjältemod, av tapperhet”.

 

Folkvald

Vid tidpunkten för militärkuppen hade det gått ganska exakt tre år sedan läkaren Salvador Allende fick flest röster i presidentvalet 1970. Han var kandidat för koalitionen Unidad Popular som bestod av en rad vänsterpartier. Chile hade, i motsats till sina grannar, haft demokratiskt valda presidenter sedan 1932. Det väckte både förhoppningar och farhågor att den öppet marxistiske Allende vann valet. Henry Kissinger, president Richard Nixons säkerhetspolitiska rådgivare, fastslog att USA inte skulle se på ”medan ett land blir kommunistiskt på grund av befolkningens oansvarighet. Saken är allt för viktig för att de chilenska väljarna själva ska få bestämma”.

Allende fick flest röster, men ingen egen majoritet. Enligt konstitutionen ska presidenten då utses genom en omröstning i kongressen och för att bli vald behövde Allende vinna de kristdemokratiska rösterna. Den amerikanska administrationen befarade att Chile skulle utvecklas till ett nytt Kuba. Därför fick underrättelsetjänsten CIA i uppdrag att försvaga Allendes ställning. Enligt direktiven skulle CIA i första hand använda sig av politiska medel, propagandakampanjer och ekonomiska sanktioner. Bland annat initierade CIA över 700 tidningsartiklar och radioprogram som svartmålade Allende. I andra hand skulle man inspirera militären att genomföra en militärkupp. Under hösten 1970 gjordes flera försök att kidnappa Chiles överbefälhavare René Schneider som ansåg att militären skulle hålla sig borta från politiken. Schneider mördades slutligen av en paramilitär högergrupp och hans familj inledde 2001 en rättsprocess där de anklagade Kissinger för att ligga bakom mordet. Dokument visade dock att avsikten varit att kidnappa Schneider. Däremot fick mördarna stora penningsummor från CIA för att ”hålla de tidigare kontakterna hemliga, för att upprätthålla god vilja i gruppen och av humanitära skäl”.

 

Nationaliseringsprogram

Mordet på Schneider fick inte den effekt CIA hoppades på utan skapade istället sympatier för Allende som fick en betryggande majoritet i omröstningen i kongressen. Han kunde tillträda presidentposten, men först efter att han skrivit under en försäkran om att respektera konstitutionen.

Ganska omgående började Allende genomföra sitt program, som bland annat innebar nationalisering av storindustrier, sjukvård åt alla, sysselsättningsprogram för de fattigaste, reformering av skolsystemet, fri mjölk till alla barn och en jordreform där godsen styckades upp och delades ut till bönderna. Han slutförde också nationaliseringen av koppargruvorna som hans företrädare på presidentposten inlett. Koppar var och är Chiles viktigaste exportprodukt och gruvorna var i de flesta fall amerikanska.

Den expansiva penningpolitiken var inledningsvis framgångsrik – industriproduktionen ökade, BNP steg och inflationen minskade. Men effekten var kortvarig. Åren 1971-1973 minskade BNP, exporten sjönk, importen steg och inflationen var som mest uppe i 140 procent. Den galopperande inflationen gjorde att många dagligvaror försvann från butikshyllorna för att istället omsättas på den växande svartabörsmarknaden. Situationen förvärrades av att världsmarknadspriset på koppar sjönk radikalt.

Allende försökte upprätthålla normala förbindelser med USA, men efter nationaliseringen av koppargruvorna sade Nixon-administrationen upp alla krediter och handelsförbindelserna bröts, samtidigt som det amerikanska stödet till oppositionen ökade. Allende försökte istället utveckla handelsutbytet med Kuba och Sovjet. Under ett besök i Moskva fick han löften om omfattande ryska investeringar, men de var alltid kopplade till motköp av ryska produkter vilket gjorde att stödet från Kina och länder i Östeuropa i praktiken blev av betydligt större betydelse för Chile.

 

Politisk polarisering

Allendes politiska experiment utspelade sig i skugga av det kalla kriget. USA:s politik gentemot Sydamerika styrdes i hög utsträckning av den så kallade Monroedoktrinen, som etablerats redan på 1800-talet. Doktrinen innebär att USA ”har rätt” att ingripa i andra amerikanska länders angelägenheter om det finns risk för inblandning från utomstående. Under det kalla kriget var båda sidor angelägna om att det kalla kriget inte skulle övergå i ett varmt krig. Därför var USA återhållsamma med öppna militära interventioner och agerade istället under olika täckmantlar, till exempel genom CIA-operationer.

Senhösten 1972 sattes Allende på hårt prov. CIA drog igång sin ”September Plan” som skulle destabilisera det chilenska samhället ekonomiskt. Bland annat åkeriägarna gick ut i strejk vilket lamslog det chilenska samhället. Några dagar senare gapade butikshyllorna tomma. Småföretagarnas strejker fick stora konsekvenser för den chilenska ekonomin och ledde till oroligheter. I ett försök att stabilisera läget utsågs överbefälhavaren Carlos Prats till inrikesminister och vicepresident.

Allendes konsekventa reformpolitik och en allt starkare opposition polariserade det chilenska samhället. Både på vänster- och högerkanten uppstod radikala grupper och paramilitära fraktioner. Samtidigt kämpade Allende med interna stridigheter eftersom Unidad Popular utgjorde en mycket brokig sammanslutning. Presidenten representerade en moderat falang som vilade på en demokratisk grund, medan andra delar av koalitionen förordade revolutionära medel.

 

Först sabotage och en bilbomb…

Patria y Libertad (Fosterland och frihet), en paramilitär grupp på den yttersta högerkanten, genomförde i början av 1973 en rad sabotage mot viktig infrastruktur och mördade också en av Allendes närmaste medarbetare. Under våren och sommaren 1973 pågick förhandlingar mellan Unidad Popular och kristdemokraterna för att hitta en kompromiss på det låsta läget. Förhandlingarna havererade sedan Allendes finansminister genomfört en expropriering som stred mot konstitutionen.

Den 29 juni rullade stridsvagnarna mot presidentpalatset anförda av överste Roberto Souper. Kuppförsöket döptes till ”Tanquetazo” – stridsvagnskuppen. Kuppmakarna lyckades på kort tid omringa presidentpalatset och andra viktiga regeringsbyggnader. Men kuppförsöket saknade stöd från inflytelserika militärer och överbefälhavaren Carlos Prats kunde snabbt slå ner försöket. Två år senare dödade DINA, Chiles hemliga polis, Prats med en bilbomb.

Under sensommaren gjorde oppositionen upprepade försök att avsätta Allende. Men han lyckades hålla sig kvar vid makten genom en rad eftergifter, bland annat genom att utse general Augusto Pinochet till överbefälhavare. Oppositionen lyckades i september vinna en misstroendeförklaring mot Allende, men han vägrade trots allt att avgå. Det politiska läget var helt låst.

 

…sedan fullskalig militärkupp

Den 11 september 1973 kom så militärkuppen. Militärjuntan som tog makten bestod av flygvapenchefen Gustavo Leigh, marinchefen José Toribio Merino, chefen för den uniformerade polisen César Mendoza och överbefälhavaren Augusto Pinochet, som var den självklara ledaren. Året därpå utsåg han sig också till president.

Direkt efter kuppen upplöste militärjuntan parlamentet, upphävde konstitutionen, tog över den verkställande och lagstiftande makten, samt införde sträng censur och utegångsförbud. Det brändes böcker på Santiagos gator och militären inledde en våldsam klappjakt inte bara på Allende-anhängare, utan även på alla andra som representerade ett demokratiskt styrelseskick. Terrorn var osystematisk och nyckfull. Många människor som råkade befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt fängslades, torterades och försvann spårlöst.

Militären upprättade provisoriska koncentrationsläger runt om i Chile där verkliga eller inbillade motståndare internerades under svåra förhållanden. Tortyr och summariska avrättningar hörde till vardagen. Nationalstadion i Santiago är det mest beryktade lägret.

Hur många människor som föll offer för militärens brutala terror är osäkert. Retting-rapporten anger att 3 000 människor miste livet under militärdiktaturen. Den chilenska Valech-rapporten kom fram till att cirka 30 000 personer drabbades – fängslades, utsattes för tortyr eller mördades. Högt uppsatta militärer har också vittnat om att människor kastades ut från flygplan över havet för att undanröja alla spår.

Militärjuntan införde också en utpräglad marknadsekonomi som iscensattes av chilenska ekonomer som studerat hos Nobelpristagaren Milton Friedman. Chile blev en experimentverkstad för Friedmans idéer om att ge marknadskrafterna fritt spelutrymme och att staten skall blanda sig i så lite som möjligt. Chile upplevde under militärjuntan ett ekonomiskt uppsving som framför allt gynnade medelklassen vilket bidrog till att oppositionen under många år förblev svag. Pinochet var också skicklig på att skaffa sig bundsförvanter. När Argentina invaderade Falklandsöarna 1982 ställde han sig oväntat på Storbritanniens sida. Chilensk militär försåg britterna med bland annat underrättelsematerial.

Pinochet utlyste 1989 ett demokratiskt presidentval som han förlorade. Däremot behöll han posten som landets överbefälhavare. Åtta år senare greps Pinochet i London på begäran av en spansk undersökningsdomare som anklagade honom för inblandning i mordet på spanska medborgare. Pinochet sattes i husarrest, men efter ett utslag i högsta domstolen frigavs han och återvände till Chile. Några år senare upphävde högsta domstolen i Chile hans straffimmunitet – han greps, sattes i husarrest och dog i sviter efter en hjärtinfarkt. Chiles president, socialisten Michelle Bachelet beslöt att Pinochet inte skulle få någon statsbegravning, vilket före detta presidenter brukar få. Däremot defilerade runt 60 000 chilenare när Pinochet låg på lit de parade.

 

Mats Fors

Mats Fors är journalist och författare till boken Svarta nejlikan. Harald Edelstam – en berättelse om mod, humanitet och passion.