Beroende på tidsanda och politiska maktförhållanden har  handikappades möjligheter att verka i samhället varit olika. Som en reaktion på välfärdsamhällets försök att integrera de handikappade uppstod Anti-handikapprörelsen, som bestod av människor med funktionshinder som tröttnat på att bli sedda som ett socialt problem som skall behandlas, skriver Karl-Mikael Grimm.

Så länge det funnits människor har det funnits handikappade människor. Den handikappade människan har i olika tidsperioder och samhällen tilldelats olika roller. Redan från de tidigaste jägar- och samlarkulturerna har det påträffats bevis för att handikappade har levat som en naturlig del i samhället. Men handikappet har även uppfattats som ett problem som måste uteslutas från ”det normala”. Dokumenterade exempel finns från varje världsdel, kultur och tid. Väggmålningar skildrar hur personer levt med funktionshinder i forntida Egypten, gravar visar att funktionshindrade begravts sida vid sida och enligt samma ritualer som sina ”normala” stamfränder. Trots att det i alla samhällen under alla tider funnits människor med funktionshinder har de funktionshindrade i likhet med andra minoriteter ofta haft svårt att artikulera en samhällssyn som skulle accepteras och höras i den grad att de funktionshindrade kunnat påverka hur omgivningen uppfattar ett handikapp.

***

I takt med välfärdssamhällets utveckling och den moderna socialpolitikens framväxt blev den handikappade delen av befolkningen på ett helt nytt sätt relevant. I det nya välfärdssamhället skulle handikappet socialiseras och integreras med det övriga samhället, enligt så kallad social ingenjörskonst. Handikappet var inte längre en angelägenhet för närsamhället, familjen, kyrkan, och fattigvården. Istället var handikappet ett medicinskt och samhälleligt problem vars negativa effekter kunde minimeras. Viljan var god, men själva idén om att hjälpa utsatta grupper genom kategorisering var olycklig. Den sociala ingenjörskonstens sätt att kategorisera problem leder till en social kategorisering av människor som ofta upplevs som negativa av den kategoriserade gruppen. Sociala kategorier är inte självvalda, utan bygger på medicinska, administrativa och ekonomiska orsaker.

Det efterkrigstida välfärdsbygget och den sociala ingenjörskonsten hade mycket att göra med att sociologin stärkte sin ställning som vetenskap. Ur det sociologiska perspektivet hittas ändå orsaken till individuella problem i omgivningens och individens samspel. Kategoriseringen blir ramen för samhällets verksamhet och en form av maktutövning. Magnus Tideman beskriver i avhandlingen Socialisering och kategorisering hur elever med problem i grundskolan bemöts. Då eleverna inte klarar av att nå upp till grundskolans krav blir de placerade i specialklasser eller skolor där de ställs inför lägre krav men plötsligt inte har samma rättigheter. För att eleverna skall kunna placeras i en specialskola behövs en speciell orsak. En medicinsk diagnos är en sådan orsak, som dessutom oftast betraktas som ett objektivt motiv. Under senare år har diagnostiseringen av adhd och andra koncentrationsstörningar ökat. Att det beror på att vi har en mer utdömande medicinsk kunskap än tidigare går kanske inte att bestrida, men det samhälleliga behovet att diagnostisera måste också sökas i ett skolsystem som hela tiden ställer högre krav på elever.

Trots att vi gör nedskärningar i det finländska skolsystemet har vi inte sänkt våra förväntningar på hur mycket skolsystemet skall stöda och lära elever. Samhället blir hela tiden mer komplext och vi försöker lära våra elever mera med mindre resurser. Då kraven på eleverna ökar, ökar också antalet elever som inte når upp till de här kraven. Resultatet är ett mer sorterande skolsystem. Ur medicinsk synvinkel förklaras den ökande diagnostiseringen med att teknik och förutsättningar att ställa diagnoser blir bättre och därför kan flera människor diagnostiseras. Utgångspunkterna mellan det sociologiska och medicinska perspektivet tolkar situationen olika. Enligt det medicinska perspektivet är orsaken till diagnostiseringar konstant och oberoende av det övriga samhället, medan det sociologiska perspektivet inte ser diagnostisering enbart som en orsak av individens medicinska begränsningar utan även som ett resultat av samhällets behov av att kategorisera individer.

Som en reaktion på en kategorisering på medicinska grunder växte ett nytt perspektiv på funktionshinder fram. ”Den sociala modellen” förklarar handikappet utgående från situationer och miljön. Istället för att handikappet ses som en personlig egenskap blir funktionshindret knutet till hur omgivningen bemöter funktionshindret. I den sociala modellen gör man en skillnad mellan handikappet och funktionshindret. Funktionshindret är de bio-funktionella begränsningar den funktionshindrade lider av, medan handikappet är den komplexa helheten bestående av attityder, fördomar och samhällets misslyckande att tillgodose de funktionshindrades behov. En person som är t.ex. rullstolsbunden är inte i alla situationer bunden av sin rullstol. I själva verket spelar rullstolen för den rullstolsbundna ofta en mindre roll för identiteten än yrkesrollen spelar för en polis eller metallarbetare (yrkesgrupper med stark yrkesidentitet). Ändå ser myndigheter och arbetsmarknaden ofta bara ett handikapp och bortser då från den handikappades övriga egenskaper, kunskaper och förmågor.

***

Den funktionshindrades upplevelser av att bli kategoriserad och sedd som en person med ett specifikt behov av andra människors och samhällets hjälp gav upphov till en ”anti-handikapprörelse” på många håll i världen. Anti-handikapprörelsen bestod av människor med funktionshinder som tröttnat på att bli sedda som ett socialt problem som skall behandlas. Resultatet ansågs vara att den funktionshindrade ständigt är beroende av andra. Anti-handikapprörelsen såg att olikheter är något som varierar beroende på kulturell och social omgivning. Istället för att se funktionshinder som något normalt och alldagligt definierades handikappet som ett specialbehov. Det säger sig självt att de flesta funktionshindrade inte såg sina handikapp som något speciellt, utan funktionshindret är snarare en normal del av vardagen. Frågan om vem som är funktionshindrad och var gränsen skall dras var enligt anti-handikapprörelsen inte så självklar och tydlig att den endast kan definieras som en medicinsk diagnos. Nu var det enligt anti-handikapprörelsen inte de funktionshindrade som var handikappade utan samhället. Samhället skulle anpassas till de handikappade genom att utbildningar, arbetsmarknaden och attityderna mot handikapp skulle definieras av de handikappade själva. Målet var att skapa möjligheter för de handikappade att leva självständiga och värdiga liv med samma förutsättningar som andra människor. Övergången från ett medicinskt synsätt till ett sociologiskt berodde alltså i hög grad på att de handikappade själva organiserade sig och definierade sin situation på funktionshinder. Anti-handikapp ledde till att även de handikappade blev en del av medborgarsamhället, men rörelsen blev också en kanal som gjorde det möjligt för samhället att höra de handikappade.

Hur olika handikapp upplevs handlar mycket om hur det talas och skrivs om handikappade. Det är ett socialt faktum att den ”etikett” vi väljer att sätta på ett fenomen påverkar hur vi uppfattar det. Benämningar på olika handikapp har varierat över tid och handikapprörelserna har alltid ansett benämningar och språkbruket som en viktig del av kampen mot de fördomar handikappade möter i vardagen. Tyvärr har de etikettsbyten som förekommit inte gett de effekter man hoppats på. Ord som idag främst är skällsord som ”idiot” har tidigare använts för att beskriva förståndshandikapp, men ersatts av det mer medicinskt klingande från latinet härstammande förkortningen cp (cerebral pares). Tyvärr har även cp börjat användas som ett skällsord. I början av 1900-talet var ”vanför” en vanlig benämning på rörelsehinder, men eftersom det ansågs att begreppet väckte negativa associationer och ändrades till det latinska mer neutralt klingande ”invalid”. Efter en tid lades det märke till att även invalid uppfattades negativt så man övergick till den engelska benämningen ”handikappad”. Idag är den vanligaste förekommande namnet ”rörelsehindrad” vilket i många avseenden liknar ”vanför”. Självklart är ”rörelsehindrad” en mer human benämning på funktionshinder än vanför, men de många namnbytena ger upphov till språklig förvirring och minskar inte de sociala föreställningarna och normerna som är orsaken till att handikappen upplevs negativt. (Idag används ordet ”handikapp” mycket restriktivt i Sverige, i Finland är det fortfarande relativt vanligt. red. anm.)

Oftast omnämns de handikappade och deras behov i debatter som viktiga, men funktionshindrade och handikapprörelsen har alltid varit dåliga på att försvara uppnådda fördelar eller påverka i stora frågor. Exempel är debatten om vinst i vården i Sverige eller Sote-reformen i Finland, där de handikappades behov och önskningar inte alls tas upp, skymda av större strukturella perspektiv.

***

SVT:s granskande aktualitetsprogram Uppdrag granskning gjorde år 2011 ett uppmärksammat inslag om teatergruppen Glada Hudikteatern. Teatern hade börjat som ett vanligt sysselsättningsprojekt för Hudiksvalls funktionshindrade, men fick snart uppmärksamhet och framgång. Ensemblen fick åka på nationella turnéer och ett gästspel i New York hösten 2010. Delar av ensemblen blev dessutom väldigt folkkära och uppträdde bland annat i en ICA reklam. Men med framgången förändrades också hela teatern. Då scenerna blev större, biljetterna dyrare och publikens förväntningar växte började teatern långsamt att gå över från att ha varit ett sysselsättningsprojekt för funktionshindrade till att bli ett vinstdrivande PR-projekt för Hudiksvalls kommun. Långsamt gallrades vissa av de mindre ”viktiga” skådespelarna bort, trots att det var just för dem som projektet startats. Fast teatern drog in pengar till kommun och projektets chef blev berömd och efterfrågad föreläsare betalades inte ”riktiga löner” till skådespelarna, trots att de byggt upp och utgjort syftet för teaterns verksamhet. Dessutom var teaterchefen Pär Johanssons kopplingar till kommunala tjänstemän i Hudiksvall och finansieringen av hans föreläsningsturnéer mystiskt och kommunalt finansierad, en kombination som åtminstone i Sverige brukar locka till sig grävande journalister.

Då medierna började intressera sig för att granska vad som egentligen hade hänt i teatern var det inte de funktionshindrade eller deras uteblivna löner som gavs den huvudsakliga uppmärksamheten trots att det var de som blivit utnyttjade. Istället koncentrerade Janne Josefsson sig mer på att kommunala medel användes på ett ifrågasättbart sätt. Också i Finland får man intrycket att funktionshindrade ofta saknar möjligheten att utöva ett ”vanligt” arbete och få en normal lön för det arbetet, även om det skulle genera hur mycket pengar och positiv uppmärksamhet som helst.

***

Det sociala perspektivet på funktionshinder har mycket gemensamt med andra sociala perspektiv t.ex. på genus, ålder, sexualitet eller etnicitet. Upplevelsen olika minoriteter ställs inför och hur man väljer att förklara sina anspråk på att bli förstådd har även de uppenbara likheter. Valet av perspektiv, medicinskt eller socialt, spelar stor roll för hur funktionhindret upplevs, för hur resurser fördelas, behov värderas, lagstiftning tolkas, ja kort sagt allt som har att göra med hur de handikappade blir bemötta av omgivningen. Problemet med de två perspektiven är att de skapat ett svartvitt tänkande. Antingen ses handikappet uteslutande som medicinskt eller som ett socialt missgynnande. Den brittiske handikapp-aktivisten, läkaren, filosofen, sociologen och akondroplektikern Sir Thomas ”Tom” Shakespeare har i boken Disability Rights and Wrongs framhållit de problem som de medicinska och sociologiska modellerna medför. Den sociologiska modellen har varit användbar och konstruktiv så till vida att den ställt den grundläggande frågan om vad ett rörelsehinder är och omgivningens roll i hur rörelsehinder ”skapas”. Men den sociala modellen håller inte för en filosofisk granskning eftersom den gör alla personer med bio-fysiska begränsningar som lever i ekonomiskt knappa förhållanden till handikappade, trots att de inte skulle ha ett funktionshinder.

Det medicinska perspektivet saknar i sin tur den humana och överblickande infallsvinkel som skulle legitimera användningen av ett sådant. Utmaningen ligger i att skapa benämningar som är användbara samtidigt som de accepteras av de funktionshindrade. Sådana begrepp måste komma från de funktionshindrade själva.

 

Karl-Mikael Grimm

1 kommentar

Stina 19 maj, 2016 - 17:48

Jag är också handikappad, d,v,s synhandikappad och kanske lite mer än bara syn, eller vad vet jag, men samhället har alltid föraktat svagare, sedan tidiga 70talet och 80. Jag är född 1966 och jag har kännt av det så långt jag själv kan minnas. Rensa bort mig också från världen, jag är också ett påhäng för samhället.Skolan gick åt helvete och det var av den orsaken att jag fick inte mina hjälpbehov tillgodosedda

Reply

Lämna ett svar till Stina


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.