Situationen för kvinnor med funktionsnedsättning är svår i Centralasien, men det finns många lokalt aktiva som vägrar ge upp kampen. Charlotta Boucht följde med koordinatorn Mina Mojtahedis utvecklingsarbete under ett seminarium i Kirgizistan.
Stämningen vid lunchen i hotellmatsalen i Bisjkek, Kirgizistans huvudstad, är upprymd – det är den andra seminariedagen och de deltagande kvinnorna har redan hunnit bli bekanta med varandra. Mina Mojtahedi sitter omgiven av både gamla vänner från Finland och nya unga vänner från de fem länderna i Centralasien som deltar – Kirgizistan, Tadjikistan, Kazakstan, Turkmenistan och Uzbekistan. Seminariets tema är kvinnor med funktionsnedsättning och sexualitet, och kanske är det just för att ämnet är så tabubelagt i den här delen av världen som det skrattas mycket och högt.
Mojtahedi jobbar som utvecklingssamarbetskoordinator vid handikappsorganisationen Tröskeln rf (Kynnys ry) sedan ett år tillbaka och är den som ansvarar för projekten i Centralasien.
– Den här typen av seminarier är väldigt viktiga, organisationerna som är med delar samma erfarenheter både kulturellt, historiskt och när det gäller många samhällsfrågor, och deltagarna får mycket stöd av att träffa varandra trots att de kommer från olika länder, säger hon.
Den här gången hade man valt att dela upp seminariedeltagarna i två grupper.
– En grupp för de mera erfarna aktivisterna inom respektive organisation, vilka diskuterade och informerades om funktionshindrades rättigheter i allmänhet och deras sexuella rättigheter i synnerhet, och en grupp för de yngre som fick mera konkreta råd, den här gången bland annat i sexualuppfostran. På det här sättet fick alla något ut av seminariet, förklarar Mojtahedi.
Tonvikten i Tröskelns projekt i Centralasien liggen på sexuella frågor, medan mänskliga rättigheter, rättigheter för personer med funktionsnedsättning och funktionshindrade kvinnors rätt att föda barn är underrubriker.
För många är allt detta nytt och stort – en del av kvinnorna har aldrig varit utanför sin hemby tidigare, både på grund av attityder och fysiska hinder. Enligt organisationen Ravenstvo i Kirgizistan, går under 20 procent av barnen och ungdomarna med funktionsnedsättning i integrerad skola. De övriga får antingen hemundervisning, några timmars undervisning i veckan på ett dagcenter, eller i värsta fall ingen undervisning alls. Bland annat korruptionen gör att undervisningsnivån överlag är väldigt låg i Kirgizistan, och för unga med funktionsnedsättning är det nästan omöjligt att få jobb.
– Jag fick min första rullstol när jag var 28 år, berättar Isaeva Gulbarchyn från Kirgizistan, nu 35 år.
– Innan dess var jag helt beroende av min bror som hjälpte mig. Fortfarande är det omöjligt för mig att ensam ta mig ut i byn. Jag har inga vänner. När jag känner mig ensam spelar jag på min komuz och sjunger. Min mamma oroar sig och ville inte att jag skulle resa hit till Bisjkek, hon var rädd att jag inte skulle klara mig ensam på hotellet, men här finns många som hjälper mig. Jag deltar också nu i en utbildning för att lära mig mera om handarbete och bor under tiden hos släktingar här i Bisjkek, berättar hon.
Maskulin kultur
Elina Korhonen från Väestöliitto, som är medarrangör för seminariet, drar workshops för de yngre kvinnorna där de får konkreta råd om sex och sexuella rättigheter, men också träning i att förbättra sin självkänsla.
– Vår tolk vågade inte ta ordet masturbation i sin mun förrän vi sade till, skrattar Meruyert Kulakhmetova från Kazakstan. För mig personligen var det också nytt, sex har varit något väldigt abstrakt för mig tidigare, ingen i familjen har någonsin talat om sex med mig. Jag har lärt mig mycket här, så nu är jag inte så blyg längre, säger hon.
Mina Mojtahedi säger att det är viktigt med utbildning.
– De här unga kvinnorna behöver tillräckligt med kunskap för att kunna välja. Det finns alternativ till att föda barn och stanna hemma, trots att det för många är det allra viktigaste målet.
Enligt Mojtahedi är det största underliggande problemet den maskulina kulturen och den nedlåtande attityden gentemot kvinnor i samhället. Som kvinna med funktionsnedsättning lever man under dubbelt förtryck.
– Kvinnor med funktionshinder blir lätt utnyttjade för att de tror att de måste behaga, de behöver lära sig att säga nej. Men också här är problemet dubbelt, det är väldigt svårt att hitta en partner som respekterar en kvinna med funktionshinder, så många kvinnor lever livet ut med sina föräldrar eller släktingar, förklarar hon.
Lyckligtvis finns det trots allt också män som strävar efter jämställdhet och enligt Mojtahedi kan de vara viktiga samarbetspartners, eftersom de i sin tur kan påverka andra män och deras attityder. Parallellt är det viktigt att fortsätta med att ordna tillfällen enbart för kvinnor, där det är lättare att öppet dela erfarenheter.
– Kvinnorna i Centralasien är starka, de är vana att klara sig utan hjälp av sina män. Tyvärr är det mera regel än undantag att pappan lämnar familjen om det föds ett barn med funktionsnedsättning. Ändå är det de här ensamma mammorna som grundar organisationer och dagcenter för sina barn.
Totalitära tabun
Samarbetet mellan de olika deltagarländerna varierar.
– Det är stora skillnader mellan de här länderna. Samarbetet med Kazakstan är till exempel lätt i jämförelse med de mera totalitära staterna, säger Mojtahedi.
– Att besöka organisationerna i Turkmenistan är omöjligt, och det finns svårigheter både när det gäller penningtransaktioner och kommunikationer. Ändå skulle det vara extra viktigt att informationen når dit, men det är svårt att ge stöd den offentliga vägen eftersom staten övervakar allt, berättar hon.
På grund av det här koordinerar Shyrak i Kazakstan projektet också i Turkmenistan. Enligt Mojtahedi är risken stor att de organisationer som Tröskeln samarbetar med förbjuds om det kommer fram att de arbetar med mänskliga rättigheter. Därför går det inte att föra över material om till exempel kvinnors rätt till sin sexualitet, det är bättre att kalla det för information om sexuell hälsa. Sex är tabu och att tala om mänskliga rättigheter är inte tillåtet. Meningen var till exempel från början att det här seminariet skulle ordnas i Uzbekistan, men det fungerade inte så det flyttades till Kirgizistan i sista minuten.
Behovet av att vara diskret gör ibland kommunikationen med de övervakade organisationerna ofrivilligt lustig. När två av kvinnorna från Uzbekistan skulle anmäla sig till seminariet om sexualitet skrev de i sitt brev ”vad roligt det ska bli att träffas på bröllopet”.
Ett självständigt liv
Mojtahedi skulle gärna se att den yngre generationens aktiva kvinnor kunde komma till Finland och hälsa på och skapa nätverk med funktionshindrade kvinnor här. Det skulle ge dem motivation och uppmuntran. Genom att se hur det fungerar i Finland skulle det bli lättare för dem att arbeta för ett konkret mål.
– Hur ska de till exempel kunna förstå att trafiken kan vara tillgänglig för alla, när de aldrig har sett en låggolvsbuss? I Centralasien är det omöjligt att ta sig fram med rullstol utan hjälp, säger Mojtahedi och fortsätter:
– För mig har det varit viktigt att helt konkret ta del av deras liv för att förstå hur svårt det är att ta sig fram till en möjlig arbetsplats, när det inte går att komma upp på trottoaren och du inte har rätt till en personlig assistent. I Tadjikistan ville jag ta mig ut från hotellet på kvällen för att köpa frukt, men kunde inte ens ta mig över gatan. Det känns begränsande också på en mental nivå. Independent living-idén är väldigt svår att greppa för den som alltid är beroende av en assistent för att ens kunna ta sig fram ett kvarter, förklarar hon.
Mina Mojtahedi, som är iransk-finländare, har själv en bakgrund inom näringslära, med en doktorsgrad från USA och studier i engelsk filologi och utvecklingssamarbete. Efter doktorandstudierna arbetade hon två år som proffskorgbollsspelare i ett rullstolslag i Tyskland. Hon fick höra om jobbet som utvecklingskoordinator via en vän i Helsingfors, och tog kontakt med Kalle Könkkölä på Tröskeln rf.
– Min mångkulturella bakgrund gör att jag upplever världen globalt, jag är intresserad av alla sorters människor. Jag har aldrig jobbat på en arbetsplats där det finns andra med funktionshinder, men jag har arbetat aktivt för våra rättigheter vad jag än gjort i livet. Aktivismen har alltid funnits i mig, att leva är för mig att arbeta med de här frågorna, säger Mojtahedi med eftertryck och fortsätter:
– För en tid sedan frågade en journalist mig om jag är feminist, och det var först då jag insåg att det är en central del av mitt varande. Jag har aldrig definierat det förut, det bara är så.
Förutom i Centralasien jobbar Mojtahedi också med samarbetsprojekt i Etiopien och Kosovo. För att samla in mera pengar till sitt utvecklingssamarbete har Tröskeln också gått med i Kapua, ett projekt där frivilliga resenärer samlar ihop pengar till flera organisationers utvecklingssamarbete och dessutom bestiger berg. Just nu är urvalsprocessen i gång för att välja vem som ska åka med till Etiopien och bestiga Ras Dashen våren 2014.
Text /& foto: Charlotta Boucht
