Etikettarkiv: Funktionshinder

Kultur för alla: Gratis är inte alltid nog

Den statligt finansierade organisationen Kultur för alla ser bland annat till att vissa specialgrupper får tillgång till högklassig kultur gratis. Men det är inte alltid tillräckligt.

Om du saknar det kulturella eller sociala kapitalet som gör att du känner dig välkommen och vet vad du ska göra på en teater, då räcker det inte med att få en biljett i handen, säger verksamhetsledaren Rita Paqvalén på Kultur för alla.

Hon uppger att samma fenomen finns både i Finland och i många andra länder.

– Du kanske känner dig osäker på hur du ska klä dig eller hur du ska bete dig. Då kan det krävas andra initiativ, man kanske kan gå i grupp eller diskutera tillsammans med andra före föreställningen. Det kan alltså behövas olika satsningar för att du ska känna dig välkommen. Jag tycker det är viktigt att fundera på att vi har det ekonomiska kapitalet – det är en fråga – och så har vi socialt och kulturellt kapital. Ibland behövs allt det för att kunna ta del av kulturen, speciellt då det gäller opera och sånt där det finns en bild av att man ska bete sig och se ut på ett visst sätt, säger Paqvalén.

”Demokratifrågor”

Kultur för alla jobbar framför allt för att de kulturorganisationer som får offentliga bidrag ska vara öppna och tillgängliga.

– Så det handlar mycket om demokratifrågor inom konst- och kulturfältet. Alla ska ha rätt att ta till sig kultur och allas berättelser borde finnas med och synas. Kulturfältet i Finland borde spegla den mångfald som samhället består av, men också att människor med olika bakgrunder och olika slags funktionsvariationer ska kunna vara med och producera kultur och konst. Det kan också handla om på vilket sätt konstskolor och konstuniversitet är öppna för människor med olika slags bakgrunder – både språklig och annan bakgrund och olika funktionsvariationer. Kommer man till exempel in på en skola om man är rullstolsanvändare eller om man behöver en teckenspråkstolk? Hur ser det ut om man är nyanländ – vilka slags möjligheter är öppna?

Paqvalén uppger att konstaktörer inte alltid prioriterar rätt.

– Man kanske tänker att vi tar konsten först, sen tillgängligheten. Eller att ”det har ju aldrig kommit nån i rullstol, varför skulle vi investera i en dyr hiss?”. Då handlar det ju också om att man antagligen inte kommer om man vet att ett utrymme är otillgängligt. Det kan till och med vara så att man är så trött på att det finns så många otillgängliga utrymmen att man inte ens orkar ta den striden.

Under tidigare år blev Kultur för alla ofta kontaktade av organisationer och enskilda kulturaktörer som ville ha stöd med till exempel tillgängligheten inom kulturen. I dagsläget siktar organisationen också på att jobba mer proaktivt, uppger Paqvalén.

– Vi ger till exempel utlåtanden till lagförslag som har med kultur att göra, säger Paqvalén, som är mycket nöjd med kulturfältets reaktioner på de senaste årens stora flyktingströmmar.

– Kulturfältet har varit alldeles otroligt tillmötesgående och jobbat hårt för att stöda de nyanlända genom olika publiksatsningar. Däremot tänker inte alla kulturaktörer på att en person med funktionsvariation eller en som är nyanländ kunde vara en professionell kulturutövare och kan behöva en scen att stå på. I synen på konstnärer så är normen hemskt vit. Det är en viss slags människa som man föreställer sig att går på konstskolor, blir utbildad och är en proffskonstnär.

Allt för alla?

Att lyssna på hur Kultur för alla arbetar gör det lätt att dra paralleller till den tidigare folk- eller arbetarkulturen, där det mesta skulle göras tillgängligt för de flesta. Men att gå på till exempel dyr opera eller dyr teater är väl ändå ingen mänsklig rättighet?

– Det är en svår fråga, men i vårt samhälle är ju inte allt tillgängligt för alla. Däremot anser jag att alla människor ska kunna ta del av till exempel opera på något sätt om de är intresserade, säger Paqvalén.

Kulturen ska alltså vara tillgänglig via till exempel tv-sändningar och olika öppna evenemang, även om alla inte har råd att se kultur på plats. Kultur för alla jobbar ändå för att de som har det ekonomiskt tungt ska ha möjligheten att få full tillgång till åtminstone delar av den lite dyrare kulturen via ett kort som kallas Kaikukortti. Det används främst i landskapet Kajanaland och i Esbo. Kortet är ett samarbete mellan kulturaktörer och ett antal sociala organisationer. En viktig detalj är att den som använder kortet inte ska skiljas från mängden.

– Du får inte de sämsta biljetterna. Då du fått din biljett ska du vara likvärdig – det ska inte synas något på din biljett. Det är meningen att du ska kunna vara precis som alla andra.

Ideologiskt?

De ideal som Kultur för alla jobbar för påminner mycket om den tidiga arbetarrörelsens bildningsideal. Rita Paqvalén har ingenting emot den jämförelsen, men är noggrann med att målet inte bara ska vara att kulturorganisationer lockar alla samhällsklasser som publik.

– En sida som jag tycker är jätteviktig är att man talar om rätten att få jobba inom dessa organisationer, att man blir uppmuntrad. Till exempel att ett barn till en invandrare, en flicka, ska uppmuntras till att bli skådespelare i stället för att bli närvårdare. På samma sätt kunde man tänka sig att en arbetarklasskille ska kunna uppmuntras att bli balettdansare. Det är viktigt att inte sätta människor i en form, ”det här yrket passar för dig”.

Kultur för alla jobbar mycket brett – både med tillgänglighetslösningar och mot diskriminering av sexuella minoriteter. Finns det någon risk med att bunta ihop så pass olika grupper? Visst, men enligt Rita Paqvalén finns ett mycket tydligare och återkommande problem som är mer centralt.

– När vi talar om mångfald och tillgänglighet så ses det ofta som något som är separat från konsten. Och det är det som är risken – oavsett om man har en organisation som vi, som jobbar med alla de här frågorna, eller en organisation som bara jobbar med tillgänglighet eller en organisation som jobbar bara med mångfald. I alla dessa fall är risken att man ses som något separat från konsten. Och det är det som vi försöker motverka. Mångfald och tillgänglighet bör ses som en del av det konstnärliga arbetet – att mänskliga rättigheter står som en grund för det konstnärliga skapandet och så försöker man hitta lösningar.

Utställningar ska kunna integrera alla tillgängslighetslöningar från början, betonar Paqvalén.

– På det viset kan de också bli designmässigt intressanta lösningar som ger något åt själva utställningen.

Är Kultur för alla alltså en ideologisk verksamhet?

– Om mänskliga rättigheter är en ideologi så är vi nog ideologiska.

text & foto Öjvind Strömsholm

Normkreativa tolkningar

Rita Paqvalén
Rita Paqvalén
Under de senaste åren har asylsökandes rättskydd (och framför allt bristen på det) varit mycket på tapeten och en fråga som diskuterats är bristerna i tolkning. Människorättsaktivister i Finland och i Sverige har rapporterat om fall där asylsökande fått avslag på sin ansökan på basen av feltolkningar. I en del fall har det handlat om inkompetens, om att myndigheterna anlitat tolkar utan formell kompetens, i andra fall har det handlat om tolkens egna attityder och kanske ovilja att återge ett visst slags innehåll. Det sistnämnda gäller inte minst hbtq-flyktingar där feltolkningar ofta handlat om homo-/transfobi eller om att tolken inte är bekant med den terminologi som används.

Tolkning är en människorättsfråga, tolkning möjliggör att en person kan bli hörd i sin sak, kan orientera sig i vardagen, bli en del av ett socialt sammanhang, kan ta del i samtal eller av det kulturarv hen omges av. Tolkarnas roll kan inte underskattas. De är de, som i likhet med översättarna, möjliggör möten över språkgränser och vars betydelse för den enskilda individen kan vara livsavgörande.

Under de senaste åren har jag samarbetat med många olika slags tolkar på kulturfältet – simultantolkar, teckenspråkstolkar och syntolkar – och både fascinerats och imponerats över det arbete de utför och den enorma kompetens de besitter. I mina sammanhang handlar tolkningarna framför allt om kulturella rättigheter, om att kunna delta i kulturevenemang på lika villkor och att kunna delta i diskussionen kring dem. Teatern har liksom många andra konstformer utöver det konstnärliga även en stark identitetsbärande funktion – inte minst i Svenskfinland. De lokala revyerna, sommarteatrarna, institutionsteatrarna och de fria grupperna spelar en viktig roll för den kollektiva språkliga och lokala identiteten och därför är det extra viktigt att rasera de trösklar som hindrar delaktighet.

För ett par veckor sedan satt jag med förbundna ögon och tog del av en scen av Mästaren och Margarita på Teater Viirus. Övningen var en del av ett seminarium om syntolkning på teatern och seminariedeltagarna tog del av scenen på tre olika sätt: med förbundna ögon med eller utan syntolkning och utan ögonbindlar. Syntolkning av en pjäs eller en film handlar om att berätta det som inte förmedlas via dialogen och ljudvärlden på scenen/filmduken. Det handlar om att beskriva scenen, scenografin, dräkterna, minerna, gesterna och koreografin/miljön. Det handlar om att konkretisera det outtalade och verbalisera synintrycken – allt det som går förlorat om vi inte kan ta in informationen via synen. Med förbundna ögon och utan syntolkning blev scenen ur Mästaren och Margarita en osammanhängande räcka ljud och en stor del av den icke-verbala och visuella kommunikationen gick förlorad.

På de finlandssvenska teaterscenerna arrangeras syntolkade föreställningar fortfarande relativt sporadiskt, speciellt i södra Finland och i Helsingfors, men exempelvis Wasa teater erbjuder regelbundet syntolkade föreställningar. År 2012 inbjöd Distriktsföreningen Vasa svenska synskadade r.f. en utbildare för syntolkar från Sverige och sju syntolkar utbildades för att tolka allt från fotbollsmatcher till teaterföreställningar. Wasa teater har sedan dess erbjudit syntolkade föreställningar varje säsong och tilldelades för sin pionjärinsats ifjol en tillgänglighetsutmärkelse av Förbundet Finlands Svenska Synskadade.

Även om mycket arbete återstår för att göra konstverk tillgängliga genom syntolkning – både på finska och på svenska – har det hänt en hel del under de senaste åren. Ett exempel på detta är konstmuseet Ateneum som har arrangerat syntolkningar till sina utställningar (bl.a. i december till sin pågående Bröderna von Wright-utställning), ett annat är filmfältet. År 2015 gjorde Finlands filmstiftelse historia genom att introducera produktionsbidrag för tillgänglighetslösningar för inhemska filmer. Den första filmen som erhållit medel för syntolkning är Klaus Härös film Fäktaren och sedan dess har fem andra filmer erhållit medel för syntolkning. Genom en app har synskadade kunnat ta del av filmer på biografer oberoende av tid eller plats. Det här är en god början. Kanske vi så småningom kan ta efter den norska och svenska modellen där alla filmer som får statsbidrag syntolkas?

Men syntolkning är också mer än enbart en demokratifråga, syntolkning är även intressant som fenomen i sig. Att tolka handlar i vardagstal om att översätta från ett språk till ett annat, om att försöka förstå ett konstverk eller att verbalisera något man ser eller upplever. När vi talar om att syntolka avser vi framför allt tolkning i betydelsen översätta eller verbalisera synintryck, det vill säga att syntolken lånar sina ögon till den hen tolkar för, medan den innehållsmässiga tolkningen lämnas till hen man syntolkar för. Men även om tolken strävar efter att beskriva föreställningen eller konstverket så neutralt som möjligt, att inte uttolka verkets eventuella betydelser, handlar syntolkning ändå om en subjektiv process.

Det jag, som seende, ser och fäster uppmärksamhet vid är annat än det du ser eller fäster uppmärksamhet vid. Oberoende av hur neutrala vi än försöker vara i de synintryck som vi väljer att lyfta fram är vi subjektiva och våra sätt att beskriva dem kopplade till våra värderingar.

En annan intressant fråga i sammanhanget är normer och om att syntolka normkreativt. Hur kan vi syntolka personer på scenen, utan att befästa fördomar och normativa föreställningar om till exempel kroppsform, utseende, funktionsvariation, etnicitet och könsuttryck? Här handlar det om två olika slags frågor – om att både respektera den som är i behov av syntolkning och den som blir beskriven av tolken. Det handlar om att avväga vilken slags syninformation som är relevant för förståelsen av verket och varför, om vad som markeras och vad som lämnas omarkerat. Och att fråga sig: när speglar mina egna fördomar in och bildar en hinna mellan mig och det jag ser? Hur vill jag själv bli beskriven?

Rita Paqvalén
är verksamhets-ledare för Kultur för alla och projektledare för projektet Finland 100 – I regnbågens färger

Kelgrisarnas sammansvärjning

Majgull Axelsson föreslog ”Kelgrisarnas sammansvärjning” som titel för sin senaste roman. Förlaget tyckte det var för krångligt, så titeln blev ”Mitt liv och ditt”. Ny Tid träffade författaren under bokmässan i Göteborg.

Kelgrisarna tog Axelsson från ett tal om folkhemmet som Per-Albin Hansson, partiledare för socialdemokraterna och senare statsminister, höll 1928: ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.”

– Styvbarn fanns det i alla fall. Men vi osynliggjorde dem, säger Axelsson.

I Mitt liv och ditt berättar Majgull Axelsson om några av folkhemmets styvbarn, nämligen personer med utvecklingsstörning. Många av dem levde långa tider på de institutioner som kallades ”anstalter för sinnesslöa” – och de var inga bra platser.

– Det var oerhört mycket stryk och tvångströjor där, säger Axelsson.

Huvudperson i Mitt liv och ditt är Märit, i romanens nutid en kvinna som firar sin 70-årsdag, men ett barn och en ung kvinna i de delar av boken som utspelar sig på femtio- och sextiotalet.

Märits äldre bror Lars har en intellektuell funktionsnedsättning, han talar nästan inte alls och har svårt att få kontakt med mänskor. Men mamman har bestämt att Lars ska bo kvar hemma, även om det gör hennes egen vardag tung. Hon är närståendevårdare innan begreppet eller någon form av stöd för sådana finns.

Det ökända Vipeholm

Då mamman oväntat dör placeras Lars på Vipeholm, en anstalt i Lund.

– Vipeholm är ökänt för att det begicks så många övergrepp där, berättar Axelsson.

Som en del av sin research för boken pratade hon med den första psykolog som anställdes på Vipeholm 1964. Hon berättade om ett motstånd från läkarnas sida mot att låta patienterna få undervisning och övning. I stället för att försöka aktivera de intagna arbetade man för att dämpa och lugna dem, man såg en ständig risk för att de skulle vara våldsamma.

– Personalen var nog våldsammare än patienterna.

Fram till början av sextiotalet anställdes främst män på anstalterna, vilket Axelsson ser som en del av problemet.

– Många av dem var gamla militärer. De fick bara några dagars utbildning, och jag tror att de var rädda för patienterna. Och om man är rädd och karl, vad gör man? Jo, man slåss.

Den dagliga verksamheten, åtminstone på vuxenavdelningarna, gick ut på att patienterna skulle sitta på  stolar i korridorerna. Och de yngsta på vuxenavdelningarna var i tolvårsåldern.

– Tänk er 12–13-åriga killar som tvingas sitta på en stol hela dagen. Jag hade blivit våldsam! säger Axelsson.

Sopade under mattan

Axelsson säger att hon i researchen för den här boken inte haft tillgång till lika mycket material som för sin förra bok, Jag heter inte Miriam, som kom ut 2014. Den boken handlar om en romsk flicka som sitter i nazisternas läger under andra världskriget.

– Jag beundrar Tysklands sätt att hantera sin hemska historia, säger Axelsson.

– I Sverige har vi varit väldigt duktiga på att idealisera folkhemmet. Vi har haft en förmåga att sopa problemen under mattan. Vi låtsas att de människor som led under den här epoken inte led, att de inte ens existerade.

Norrköping 1968

När jag frågar Majgull Axelsson hur det här bokprojektet började går hon längre tillbaka i tiden än jag väntat. Kanske inte så att hon har planerat just den här romanen, men på ett sätt började det hela med några människor hon mötte 1968.

  Jag hade börjat jobba som reporter i Norrköping, och vi på tidningen fick reda på att det fanns en läkare på BB som sade till föräldrar som fick ett barn med någon funktionsnedsättning att lämna barnet ifrån sig. Gå hem och gör ett nytt, sade han.

Efter den första artikeln blev tidningen kontaktad av ett stort antal föräldrar.

– Det fanns en familj där sonen hade klumpfot. Det enda han behövde var en ortopedisk sko, men den här läkaren hade dömt ut honom.

Vid samma tid öppnade FUB (Riksförbundet för barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning) ett dagcenter för unga med funktionsnedsättning i staden. Axelsson var där som reporter den första dagen.

– Jag minns en kille i min egen ålder, han var så blyg att han inte vågade prata med mig, men hans pappa berättade att det här var en ny möjlighet för honom, att han mest hade suttit hemma hittills.

Axelsson lade märke till killens kläder.

– Jag var ju ung och följde med modet – jag tyckte nog att jag var ganska piffig i kaninpäls och höga stövlar. Men den här killen var klädd som på 40-talet.

Kläderna var antagligen valda av föräldrarna.

‏– De gjorde det ju inte av elakhet, de var fast i sin tid, som vi alla är.

‏Sex månade senare stötte Axelsson på just den killen, på spårvagnen en lördag kväll.

‏– Han var klädd i en elegant blazer med vit skjorta och slips, och var helt tydligt på väg ut med sina kompisar. Där ser man med hur en människas liv kan förändras!

Två svenska romaner

Dagen innan jag intervjuar Majgull Axelsson har hon uppträtt på Göteborgs bokmässa tillsammans med Ingrid Hedström, en annan svensk författare som gett ut en roman om vanvården av personer med funktionsnedsättning i Sverige i år. Hedströms roman Gick obemärkt förbi utspelar sig tidigare, på 1930-40-talen.

– Min bok handlar om den tid då det moderna Sverige växer fram, och samtidigt växer bilden av det moderna Sverige fram, säger Hedström.

Det här är något som också Axelsson återkommer till, hur personer med funktionsnedsättning gömts undan för att de inte passat in i den bild man velat anpassa verkligheten till.

– Att man skulle värna om den nordiska rasen var inte en åsikt som vissa hade, det var den rådande diskursen, säger Hedström.

– Tanken var att individen finns till för samhället, inte samhället för individen, säger Axelsson.

Hedströms roman utgår från prästen Gösta, som bit för bit kommer till insikt om hur barn med funktionsnedsättning tas ifrån sina föräldrar och placeras på anstalter, där en oroväckande stor del av dem dör.

– Gösta är för feg och har för många egna hemligheter för att göra något åt saken, men han dokumenterar det han får reda på, säger Hedström.

Så många som dog

Hedström är känd som journalist och deckarförfattare. Hon berättar att hon gjorde research för en deckare då hon i ett arkiv stötte på sjukjournaler från anstalten Haggården. Hon tittade på den första, som berättade den tragiska historien om en ettårig pojke som dog efter några månader på Haggården. Nästa journal gällde en fyraårig flicka, också hon dog inom ett år. Och nästa, och nästa.

– Jag gick igenom alla journaler. Av 75 barn överlevde 14. Då bestämde jag att när deckaren är klar ska jag skriva om det här.

Och det gjorde hon, och i boken får man en förklaring till hur alla de här barnen dog, även om det fortfarande är förbluffade att detta kunnat hända. Många av barnen dog till exempel av epileptiska anfall.

– I dag dör nästan ingen av epileptiska anfall, och också på den tiden fanns det mediciner som fungerade, säger Hedström.

Lunginflammation och tbc var andra vanliga dödsorsaker.

– Sjukavdelningen var liten och trång, och hade inget rinnande vatten. Min research visar att överläkaren klagade på den dåliga hygienen de första åren, men sedan gav han väl upp … säger Hedström. N

Text Solveig Arle
Foto Marcus Floman

Annorlunda och charmigt om att klippa navelsträngen

Tonåriga Paula (Louane Emera) är uppvuxen på en fransk bondgård. Hennes pappa (François Damiens) arbetar på åkern, hennes mamma (Karin Viard) jobbar i ysteriet. I introduktionen hör vi Paulas röst som voice over. Men hennes föräldrar hörs inte: de har inga röster. De har ingen aning hur deras dotter låter. De är stendöva, precis som Paulas lillebror. Flickan är den enda hörande i familjen Bélier.

Dagligen har den chosefria, godhjärtade Paula fullt sjå med att vara teckenspråkstolk mellan sina levnadsglada, knasiga, politiskt aktiva föräldrar och resten av samhället – och ändå försöka ha tid för skola, för sin bästa väninna och för sig själv. Det fungerar inte så bra. Inte sällan somnar Paula mitt under en skoltimme. Men hon klagar inte.

Så gör den nye skolmusikläraren entré – fint gestaltad av den ironiske Eric Elmosino, känd som Serge Gainsbourg från Joann Sfars film om den store sångaren. Musikläraren vantrivs på landsbygden men blir inspirerad när han upptäcker att Paula har en vacker sopranstämma. Det gäller att ta sig till Paris och provsjunga för Radions kör, menar han.

Paula ställs inför sitt livs dilemma. Ska hon satsa på att utveckla sin talang – och lämna sin familj? I synnerhet nu, när hennes pappa ställer upp som valkandidat och hoppas att slå självaste borgmästaren. Paulas osannolikt glamourösa, jämt flippande mamma avslöjar plötsligt några mörka sidor i föräldraskapet: ”Jag har alltid avskytt dem som hör! När du föddes sa din pappa: ’Bli inte orolig, vi uppfostrar henne som döv’.”

Samtidigt är Familjen Annorlunda kärleksfull och varm. En av de mest gripande scenerna i filmen är skolkonserten där Paula och hennes klasskamrat/pojkvän (Ilian Bergala) framför Michel Sardous låt Je vais t’aimer (Jag ska älska dig). Tidigare hörde vi ungdomarna öva, nu ser vi plötsligt bara deras läppar röra sig. Vi blir som Paulas föräldrar som inte kan förstå sin egen dotter. Alla vi som har eller har haft en tonåring på väg ut i livet kan uppfatta denna scen som en metafor. I finalen hörs en annan låt av Sardou, Je vole (Jag flyger): ”Kära föräldrar, jag reser, jag älskar er, men jag reser… jag flyr inte, jag flyger.”

Som filmrecensent konstaterar jag att filmen är rätt förutsägbar. Lite brås den på Amélie: färgstarka miljöer, burlesk humor, må bra-känslan uppblandad med äkta smärta. Kanske det inte är någon slump att Viard som spelar Paulas vimsiga mamma har medverkat i den svarta komedin Delikatessen.

Som tolk som en gång jobbat med svenska döva intygar jag att döva inte är helt beroende av teckenspråket, eftersom många av dem kan läsa på läppar och tala. Men Familjen Bélier är ingen dokumentär. Som mamma till en tonårsflicka är jag såld.

Zinaida Lindén 

La famille Bélier. Komedi. Frankrike. 2014. 100 min. Regi: Eric Lartigau. Manus: Victoria Bedos, Thomas Bidegain, Stanislas Carré de Malberg, Eric Lartigau. Foto: Romain Winding. Musik: Evgueni och Sacha Galperine, Michel Sardou
I rollerna: Louane Emera, Karin Viard, Eric Elmosino, François Damiens.

Lucia

Liksom en del andra högtider är luciafirandet egentligen en ganska bisarr företeelse. Med konnotationer av offer och kvinnlig oskuld ska mörkret och ondskan betvingas. Detta genom att med fornnordiska förtecken dyrka ett katolskt helgon. Som tradition och institution har lucia ändå fortfarande en stark identitetspolitisk och kulturell position i Svenskfinland, där Folkhälsan står som huvudarrangör för Finlands lucia, uppbackade av både Hufvudstadsbladet och Svenska Yle.

Men nej, detta är inte ett försök att inleda ytterligare en luciadebatt. Numera är arrangörerna nämligen rätt noga med att försöka mota Olle i grind genom att själva knyta an till diskussioner från tidigare år. I en artikel i Hbl den 24 oktober betonar Folkhälsans informationschef Camilla Westerlund ”att det inte är en skönhetstävling” medan luciajuryn redan den 14 oktober på Folkhälsans webbplats uttryckte en förhoppning om att också kandidater som ”kanske inte uppfyller den ’klassiska’ bilden av lucia” anmäls. Jurymedlemmarna resonerar dessutom om både samhällets normer och behovet av mångfald. Kritiken har alltså i någon mån internaliserats.

Fortsätt läsa Lucia