Majgull Axelsson föreslog ”Kelgrisarnas sammansvärjning” som titel för sin senaste roman. Förlaget tyckte det var för krångligt, så titeln blev ”Mitt liv och ditt”. Ny Tid träffade författaren under bokmässan i Göteborg.
Kelgrisarna tog Axelsson från ett tal om folkhemmet som Per-Albin Hansson, partiledare för socialdemokraterna och senare statsminister, höll 1928: ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.”
– Styvbarn fanns det i alla fall. Men vi osynliggjorde dem, säger Axelsson.
I Mitt liv och ditt berättar Majgull Axelsson om några av folkhemmets styvbarn, nämligen personer med utvecklingsstörning. Många av dem levde långa tider på de institutioner som kallades ”anstalter för sinnesslöa” – och de var inga bra platser.
– Det var oerhört mycket stryk och tvångströjor där, säger Axelsson.
Huvudperson i Mitt liv och ditt är Märit, i romanens nutid en kvinna som firar sin 70-årsdag, men ett barn och en ung kvinna i de delar av boken som utspelar sig på femtio- och sextiotalet.
Märits äldre bror Lars har en intellektuell funktionsnedsättning, han talar nästan inte alls och har svårt att få kontakt med mänskor. Men mamman har bestämt att Lars ska bo kvar hemma, även om det gör hennes egen vardag tung. Hon är närståendevårdare innan begreppet eller någon form av stöd för sådana finns.
Det ökända Vipeholm
Då mamman oväntat dör placeras Lars på Vipeholm, en anstalt i Lund.
– Vipeholm är ökänt för att det begicks så många övergrepp där, berättar Axelsson.
Som en del av sin research för boken pratade hon med den första psykolog som anställdes på Vipeholm 1964. Hon berättade om ett motstånd från läkarnas sida mot att låta patienterna få undervisning och övning. I stället för att försöka aktivera de intagna arbetade man för att dämpa och lugna dem, man såg en ständig risk för att de skulle vara våldsamma.
– Personalen var nog våldsammare än patienterna.
Fram till början av sextiotalet anställdes främst män på anstalterna, vilket Axelsson ser som en del av problemet.
– Många av dem var gamla militärer. De fick bara några dagars utbildning, och jag tror att de var rädda för patienterna. Och om man är rädd och karl, vad gör man? Jo, man slåss.
Den dagliga verksamheten, åtminstone på vuxenavdelningarna, gick ut på att patienterna skulle sitta på stolar i korridorerna. Och de yngsta på vuxenavdelningarna var i tolvårsåldern.
– Tänk er 12–13-åriga killar som tvingas sitta på en stol hela dagen. Jag hade blivit våldsam! säger Axelsson.
Sopade under mattan
Axelsson säger att hon i researchen för den här boken inte haft tillgång till lika mycket material som för sin förra bok, Jag heter inte Miriam, som kom ut 2014. Den boken handlar om en romsk flicka som sitter i nazisternas läger under andra världskriget.
– Jag beundrar Tysklands sätt att hantera sin hemska historia, säger Axelsson.
– I Sverige har vi varit väldigt duktiga på att idealisera folkhemmet. Vi har haft en förmåga att sopa problemen under mattan. Vi låtsas att de människor som led under den här epoken inte led, att de inte ens existerade.
Norrköping 1968
När jag frågar Majgull Axelsson hur det här bokprojektet började går hon längre tillbaka i tiden än jag väntat. Kanske inte så att hon har planerat just den här romanen, men på ett sätt började det hela med några människor hon mötte 1968.
– Jag hade börjat jobba som reporter i Norrköping, och vi på tidningen fick reda på att det fanns en läkare på BB som sade till föräldrar som fick ett barn med någon funktionsnedsättning att lämna barnet ifrån sig. Gå hem och gör ett nytt, sade han.
Efter den första artikeln blev tidningen kontaktad av ett stort antal föräldrar.
– Det fanns en familj där sonen hade klumpfot. Det enda han behövde var en ortopedisk sko, men den här läkaren hade dömt ut honom.
Vid samma tid öppnade FUB (Riksförbundet för barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning) ett dagcenter för unga med funktionsnedsättning i staden. Axelsson var där som reporter den första dagen.
– Jag minns en kille i min egen ålder, han var så blyg att han inte vågade prata med mig, men hans pappa berättade att det här var en ny möjlighet för honom, att han mest hade suttit hemma hittills.
Axelsson lade märke till killens kläder.
– Jag var ju ung och följde med modet – jag tyckte nog att jag var ganska piffig i kaninpäls och höga stövlar. Men den här killen var klädd som på 40-talet.
Kläderna var antagligen valda av föräldrarna.
– De gjorde det ju inte av elakhet, de var fast i sin tid, som vi alla är.
Sex månade senare stötte Axelsson på just den killen, på spårvagnen en lördag kväll.
– Han var klädd i en elegant blazer med vit skjorta och slips, och var helt tydligt på väg ut med sina kompisar. Där ser man med hur en människas liv kan förändras!
Två svenska romaner
Dagen innan jag intervjuar Majgull Axelsson har hon uppträtt på Göteborgs bokmässa tillsammans med Ingrid Hedström, en annan svensk författare som gett ut en roman om vanvården av personer med funktionsnedsättning i Sverige i år. Hedströms roman Gick obemärkt förbi utspelar sig tidigare, på 1930-40-talen.
– Min bok handlar om den tid då det moderna Sverige växer fram, och samtidigt växer bilden av det moderna Sverige fram, säger Hedström.
Det här är något som också Axelsson återkommer till, hur personer med funktionsnedsättning gömts undan för att de inte passat in i den bild man velat anpassa verkligheten till.
– Att man skulle värna om den nordiska rasen var inte en åsikt som vissa hade, det var den rådande diskursen, säger Hedström.
– Tanken var att individen finns till för samhället, inte samhället för individen, säger Axelsson.
Hedströms roman utgår från prästen Gösta, som bit för bit kommer till insikt om hur barn med funktionsnedsättning tas ifrån sina föräldrar och placeras på anstalter, där en oroväckande stor del av dem dör.
– Gösta är för feg och har för många egna hemligheter för att göra något åt saken, men han dokumenterar det han får reda på, säger Hedström.
Så många som dog
Hedström är känd som journalist och deckarförfattare. Hon berättar att hon gjorde research för en deckare då hon i ett arkiv stötte på sjukjournaler från anstalten Haggården. Hon tittade på den första, som berättade den tragiska historien om en ettårig pojke som dog efter några månader på Haggården. Nästa journal gällde en fyraårig flicka, också hon dog inom ett år. Och nästa, och nästa.
– Jag gick igenom alla journaler. Av 75 barn överlevde 14. Då bestämde jag att när deckaren är klar ska jag skriva om det här.
Och det gjorde hon, och i boken får man en förklaring till hur alla de här barnen dog, även om det fortfarande är förbluffade att detta kunnat hända. Många av barnen dog till exempel av epileptiska anfall.
– I dag dör nästan ingen av epileptiska anfall, och också på den tiden fanns det mediciner som fungerade, säger Hedström.
Lunginflammation och tbc var andra vanliga dödsorsaker.
– Sjukavdelningen var liten och trång, och hade inget rinnande vatten. Min research visar att överläkaren klagade på den dåliga hygienen de första åren, men sedan gav han väl upp … säger Hedström. N
Text Solveig Arle
Foto Marcus Floman
