Möte i björnarnas land

av David Brolin

År 1649 anlände René Descartes till Sverige, inbjuden av drottning Kristina för att samtala om tidens filosofi. I vilken mån var det Descartes inflytande som låg bakom drottning Kristinas beslut att avsäga sig tronen och bli katolik? Vad sades egentligen under morgonsamtalen i slottets bibliotek? David Brolin redogör för forskningens motsägelsefulla rön.

Kan man räkna drottning Kristina (1626–1689) till gruppen av ”kvinnliga tänkare”? Var hon filosof? ”Hon var väl inte något annat än en nyfiken amatör” hävdar Kjell Lekeby i Kung Kristina – drottningen som ville byta kön (2000) och menar att Kristinas ”lärdom och litterära briljans /…/ starkt överdrivits”. Andra anser däremot att hon var filosof i egen rätt, men att hennes tankeliv inte har uppmärksammats tillräckligt i Kristinaforskningen. Kristina hade ett skarpt intellekt, var klassiskt bildad och väl orienterad i samtidens filosofi. Obestridligt är att Kristina engagerade sig för kulturen, konsten och filosofin – hon kallades ”Nordens Minerva” – och därigenom attraherade tidens stora tänkare. Störst av dem var kanske René Descartes (1596–1650).

Kontakten mellan den franska filosofen och den svenska drottningen inleddes genom att René Descartes beundrare och vän, ambassadören i Stockholm Pierre Chanut, 1646 brevledes förmedlade drottningens frågor rörande filosofiska och religiösa problemställningar. Vid den här tidpunkten levde Descartes i exil i Holland. Han var pressad av myndigheterna, angripen av ortodoxa katoliker och förde således en osäker tillvaro. Descartes var i behov av en mäktig beskyddare. Frågorna i korrespondensen med drottningen handlade om ”det högsta goda”, om kärlek och hat, om världens ändlighet/oändlighet. Descartes svarade försiktigt men analytiskt och försökte sy ihop tro och vetande. Chanut lät berätta att Kristina inte håller med om att ”världen har en oändlig utsträckning”. En dylik ”hypotes skulle skada den kristna religionen”. Descartes diplomatiska svar lydde att världen är ”gränslös” snarare än ”oändlig”. Kontakten mellan de två befästes ytterligare genom att drottningen studerade Descartes skrifter (till exempel det som skulle bli filosofens sista verk, Själens passioner) och inviterade honom till Sverige för att bli hennes lärare i filosofi. Efter en lång tvekan – skulle han verkligen trivas i ”björnarnas land” bland ”klippor och is”? – accepterade Descartes hennes inbjudan.

***

Relationen kulminerade i filosofens ankomst till Stockholm 1649, och sedan i de tidiga morgonsamtalen i drottningens bibliotek vintern 1649–1650. Man märker i korrespondensen att entusiasmen till en början är stor: ”Själv beundrar jag och högaktar henne för var dag alltmer.” Men sedan mattas intresset av en smula. Kristina är enligt filosofen främst intresserad av att ”studera det grekiska språket och att samla gamla böcker. Men kanske ändrar detta sig.” Man anar Descartes missnöje och besvikelse med upplägget – han får knappt träffa drottningen utan beordras att skriva verser till en balett och statuter till en framtida vetenskapsakademi. I januari 1650 skriver filosofen att han ”bara sett drottningen fyra eller fem gånger och att detta alltid har varit på morgonen i hennes bibliotek i närvaro av Monsieur Freinshemius”. Descartes fortsätter i samma brev med att i dyster tonart slå fast att ”det förefaller mig som om människors tankar frös här om vintern lika väl som vattnet”. Descartes är inte i sitt rätta element och irriterar sig på Kristinas vurm för antiken och grekiskan. Den 11 februari 1650 avlider Descartes efter att ha pådragit sig en influensa med påföljande lunginflammation, vilket satte punkt för meningsutbytet.

Kristina förhöll sig inte heller okritiskt till den franske filosofen. I ett brev från livmedikus Johannes Wullenius, som drottningen godkänt, smädas Descartes. Och till filologen Claude Saumaise skriver Kristina kort efter Descartes död om dennes ”påstridighet” och ”högmod”: ”Jag bekänner att jag hade en ganska hög uppskattning av honom medan han levde och jag skulle ha uppskattat honom ännu mer om han hade kunnat dölja för mig det förakt som han hade för litteraturen och för dem som gjort denna till sitt yrke.”

***

Vad var det då för ett slags möte? Till att börja med handlade det om en ganska kort episod som eftervärlden svept in i ett mytiskt skimmer. Man kunde se det som ett förtätat drama – ett slags tragedi med tanke på Descartes öde – om Filosofin och Politiken, Tänkandet och Makten. Själva maktrelationen är mycket intressant. Den store filosofen korresponderar och konverserar med en drottning och uttrycker sig därefter: försiktigt, beundrande, lovordande (sedan i och för sig alltmer kritiskt). Han intar en socialt sett underordnad position. Kristina är den som bestämmer hur (hon initierar brevväxlingen), var (Stockholms slott) och när (klockan fem på morgonen) samtalen skall äga rum. Har hon inte tid eller lust att ses, så får filosofen helt enkelt vänta. Descartes är däremot intellektuellt överlägsen och Kristina ger sig inte in i någon djupare filosofisk diskussion; hon ställer frågor och formulerar invändningar. Intressant är att hon aldrig tycks inta lärjungerollen.

Till viss del var det också ett möte mellan världsbilder. Den moderna vetenskapliga ”nya filosofin” i Descartes gestalt kontra – ja, vadå? Kanske en humanistisk litterär, på antiken vilande världsåskådning? I detta något förenklade perspektiv representerade drottningen (och delar av hennes krets) den ”gamla” filosofin. Detta är dock bara delvis sant, eftersom Kristinas åskådning är sammansatt och svårfångad; stoicism och humanism lät sig uppblandas med moderna vetenskapliga synsätt. Någon cartesian var hon dock inte.

Det fanns hos Kristina ett element av trolöshet som givetvis hade att göra med hennes absoluta makt. Hon kunde välja och vraka bland tidens europeiska vetenskapsmän och filosofer. Man har sagt att hon ”samlade” på tänkare, på samma sätt som hon samlade på böcker och manuskript. Descartes var kanske speciell och intressant, men inte unik. Han fick dela plats med många andra lärda personligheter vid det svenska hovet – bland andra humanisten Isaac Vossius, filologen och bibliotekarien Johann Freinshemius, medicinaren Gregoire Francois Du Rietz och bibliotekarien Gabriel Naudé. Det var svår konkurrens om drottningens tid och gunst – och detta kände Descartes av och reagerade på. Efter den franske filosofens död fortsatte Kristina med att skicka ut inbjudningar och korrespondera med tänkare. Samtidigt hade Descartes uppnått sitt mål: att uppmärksamma sin nya filosofi.

***

Om Descartes del i Kristinas religiösa grubblerier och hennes övergång till katolicismen har forskarna tvistat. Källmaterialet är magert och svårtolkat. Det finns inga direkta nedteckningar om vad som sades mellan de två storheterna under mötena i slottsbiblioteket 1649–1650. Det som finns är två omstridda intyg och vittnesbörd från Kristina, vilka snarare bidrar till svårigheterna än löser några problem. Kristina hävdade både år 1667 och 1677 att Descartes låg bakom hennes konvertering till katolicismen. I det första intyget sägs det att Descartes bidragit till hennes ”ärorika omvändelse”. Skall vi ta Kristina på orden? En del har gjort det, andra inte. (Det finns problematiska historiska och politiska sammanhang att ta hänsyn till: Kristina ombads bland annat intyga att Descartes hade varit en from katolik, vilket hon gjorde.) Kristinas brev gör saken ännu mer komplicerad eftersom hon i dem påstår olika saker för olika mottagare. Motstridiga budskap kan sägas ha genererat en motstridig Kristinaforskning.

Om Descartes betydelse i sammanhanget går åsikterna som sagt isär. År 1940 skrev den i Sverige landsflyktige tyske filosofen Ernst Cassirer Drottning Christina och Descartes – det första verk som systematiskt analyserar Descartes inflytande på Kristina – där han hävdar att det trots bristen på källor går att identifiera filosofens inverkan på drottningen. Cassirer använder härvidlag en idéhistorisk metod och lyfter fram 1600-talets tankeströmningar, i första hand den ”naturliga religionen”. Kristinas religiösa konvertering och abdikation skulle då inte ha varit en följd av någon direkt intervention från Descartes sida, men en indirekt följd av hans filosofi.

Lärdomshistorikern Johan Nordström går 1941 till angrepp mot Cassirers metod och resultat. Nordström menar att Cassirer tagit miste både på arten och omfattningen av Descartes påverkan och talar i stället om ett direkt inflytande. Den jesuitutbildade Descartes hade nämligen under en tidigare period av sitt liv ägnat sig åt religiös propagandaspridning och stod inte främmande för ”religiöst uppbyggliga diskurser” eller för att agera ”religiös vägledare”. Han var en ”proselytmakare”. Nordström avslutar sin artikel med orden: ”I denna tvekan är det väl klokast att tro Kristina på hennes kungliga ord, då hon låter Cartesius med Chanut dela äran av hennes vaknande insikt om den katolska lärans sanning.”

Krutröken tycks inte ha lagt sig. Susanna Åkerman tonar i Queen Christina of Sweden and her Circle. The Transformation of a Seventeenth-Century Philosophical Libertine (1991) ner Descartes inflytande på Kristina. Hon vill ”demontera en myt” och framför också hon kritik mot Ernst Cassirers studie. Åkerman vill flytta fokus från frågan om Descartes inflytande till frågan om Kristinas ”irreligiösa skepticism”. Nyckeln till detta tänkande finns inte hos Descartes utan i andra trossystem – hermetisk alkemi, platonsk filosofi och antik stoisk filosofi. Åkerman argumenterar för att drottningens irreligiösa skepticism genomsyrade tanke och handling; den låg bakom hennes abdikation men inte bara det: den präglade hela hennes intellektuella liv, både före och efter konverteringen och abdikationen.

***

Idéhistorikern Svante Nordin gör i Drottningen och filosofen. Mötet mellan Christina och Descartes (2012) bedömningen att Descartes inte intog omvändarens roll: ”Descartes roll kan inte ha varit proselytmakarens. Ingenting i korrespondensen mellan Descartes och Christina/Chanut handlar om försök att övertala drottningen att bli katolik.” Descartes gick sålunda inte in för att omvända Kristina till katolicismen. Det som talar mot detta var – förutom bristen på bevis i källmaterialet – den knappa tiden: ”Att Descartes genom en plötslig attack vi dessa få tillfällen skulle ha lyckats omvända Christina till katolicismen förefaller minst sagt osannolikt.” Nordin anför vidare en utrikespolitisk och diplomatisk invändning: Frankrike önskade ha kvar den frankofila Kristina på tronen.

Vidare hävdar Nordin att Chanut och Descartes förvisso avhandlat religiösa frågor, men att det handlat om en ”betydelsefull indirekt påverkan” snarare än försök att övertala. Nordin understryker att Kristina i Chanut och Descartes mötte lärda representanter för katolicismen, ”en fransk och katolsk bildningsvärld”, vilket kan ha spelat en roll för hennes väg mot Rom. ”Hon blir inte cartesian, men hon tar intryck.”

 

David Brolin

Lämna en kommentar