Svenska Kunskapskanalen sände nyligen en dokumentär som tog avstamp i att det förflutit fyrtio år sedan Romklubbens rapport Tillväxtens gränser kom ut 1972. Frågan om det hållbara samhället har funnits på agendan sedan dess och även om betoningen skiftat från överbefolkning till koldioxid och klimat, är grundtanken fortfarande att naturen sätter vissa gränser för hur mycket vårt materiella välstånd kan öka utan tragiska återverkningar. Klimatförändringen kan, i synnerhet om den blir självförstärkande, försämra mänsklighetens villkor på ett sätt som saknar motstycke.
Kapitalismen och marknaden har visat sig vara urusla på att ta tag i klimatkrisen: det korta människolivet gör att den strikt rationella individen inte behöver oroa sig för den klimatnota som skrivs ut om 100 år, för då är individen död. Det som är ett mycket långt perspektiv i individens ögon är däremot ett mycket kort perspektiv ur människoartens synvinkel.
I dokumentären medverkade två ganska desillusionerade författare – Jørgen Randers och Dennis Meadows – som inte upplever att fyrtio år av tillväxtkritik, miljökonferenser och ökad medvetenhet lett till någon ny politik. Trots att demokratin i princip kunde träda in där kapitalismen misslyckats, har demokratin i praktiken visat sig betrakta framtiden med ungefär samma närsynthet. Progressiv miljöpolitik har en prislapp som ofta skrämmer väljare, vilket politiker världen över noterat.
Det anmärkningsvärda är att kostnaderna för en hygglig klimatpolitik ändå inte är oöverkomliga. Precis som en vanlig medborgare med ganska enkla åtgärder väsentligt kan minska sitt globala fotavtryck, är det inte någon fullständig helomvändning världens regeringar borde göra; en kraftig kursjustering förslår långt. I sin bok 2052 menar Jørgen Randers att det skulle räcka med att satsa 5 procent av världens BNP för att göra världsekonomin fossilfri inom tjugo år. Enligt andra uträkningar skulle bara 1-2 procent ha en avgörande positiv effekt. Men som Olli-Pekka Haavisto skriver på sidorna 6-7 är BNP-fetischismen i sig också en del av problemet .
Randers hör i alla fall till dem som börjat ställa upp en del frågetecken kring själva demokratin, och dess oförmåga att ta kortsiktigt obekväma men långsiktigt nödvändiga beslut. Miljöpartisten Per Garthon är en som (i en recension av 2052) kritiserat honom för att framhålla Kina som någon sorts förebild. Det är en rimlig kritik. Demokrati är i moralisk mening ett överlägset beslutsfattningssystem, och trots dess tendenser till kortsiktighet finns det inga garantier för att mindre demokrati skulle producera bättre klimatpolitik. Däremot kan man nog säga att klimatkrisen är en demokratisk utmaning: demokratin kommer i någon mån att devalvera sig själv om den inte kan hantera den.
Därför är det sannolikt att diskussionen om parallella, alternativa eller kompletterande former av demokrati, som ju inte är någon binär entitet, intensifieras framledes. Nationella parlament med korta mandatperioder behöver inte vara den enda sanna formen. Samtidigt kan det också vara viktigt att påminna sig själv om att skiften kan ske förvånansvärt snabbt när man väl når en vändpunkt. Inom miljöpolitiken finns det goda exempel i kampen mot ozonförstörande freoner och sura regn, även om vårt kolberoende är av en helt annan dignitet.
Ett annat exempel på ett politiskt-kulturellt skifte som ägde rum förhållandevis snabbt handlar om rökning: För bara några decennier sedan sågs det som den naturligaste sak i världen att förorena inomhusluften å de grövsta, också hemma hos människor som inte själva var rökare. Och bara för några år sedan var det tillåtet att röka på restaurang. Med hjälp av upplysning, lagstiftning och ett kulturellt skifte har detta ändrats. I dag är det i de flesta inomhusmiljöer helt otänkbart att tända en cigarett. Man ska förvisso inte ropa hej förrän man är över ån – speciellt inte om hoppet är långt – men uppgivenhet är, å sin sida, både demokratins och klimatpolitikens farligaste fiende.
Fredrik Sonck
1 kommentar
I do fully agree that ”Kapitalismen och marknaden har visat sig vara urusla på att ta tag i klimatkrisen”. And I hesitate to call it ”en rimlig kritik” if Per Garthon criticizes Jorgen Randers for having held out China ”som någon sorts förebild” (at least as long as I have not read Randers’ book in detail).
Because: if one has read some of the late Robert van Gulik’s Chinese crime mysteries about Judge Dee, one does begin to see some Chinese political traditions which we should have every reason to introduce into our own system (if that were now possible …).
For example it seems still to be so that in China the tradition holds true that if there is a larger problem affecting the public it is THE GOVERNMENT’S job to do something about it. Whereas at us it is so that the government has accepted that it should not develop any own initiatives but always look for some private entrepreneurs whom one then has to try and bribe with tax money to do something (always risking that the entrepreneurs try every trick to make the matter profitable for themselves even if it should sabotage the whole intention of the government’s initial idea).
The shortsightedness of politics in our society is at least partly due to our ideas of freedom of the media. The media are perfectly free to spread all types of disinformation (by that frequently promoting the interest of special groups whose interest in the welfare of the public – at present or in some further future – is zero). Also politicians will often follow the thus-created ”public opinion” – sometimes because of lack of insight, sometimes in pursuit of short-run interest (e.g. in order to get re-elected).
Further, our governments have made themselves dependent on high levels and rates of consumption. To promote conditions under which people buy things and services as often as possible (giving the state the chance to take a share in taxes every time money is flowing, and this way getting the money it needs in ways which people do not notice – and consequently not resent – so very much) may lead to less-irritated citizens, but will also make it VERY difficult to save resources for future generations. More thought would be needed here.
Altogether, the whole ideology on which our system rests (and which is very different from Chinese traditions) would need a thorough revision (as very commendably begun by Ha-Joon Chang in ”23 Things They Don’t Tell You about Capitalism”). Our governments need to be told that their job is different (i.e. more long-run) than that of free enterprise’s money makers. Against the disinformation spread by the media more needs to be done. Governments have to develop entrepreneurial initiatives not only about weapons but also about the production of goods which help to save the Earth for future generations (what about e.g. introducing the velomobil?). And so on … .
Governments would need more intelligence (the classical Chinese system had developed a way to provide it) and more possibilities, and courage, also to act intelligently (also that more typical for the classical Chinese system).
Altogether, I do see the possibility that China could in fact well be ”NÅGON sorts förebild”.