Tvingas från sina hem

av Axel Kronholm

Allt fler förlorar sin mark när Burma moderniserar. I kuststaden Dawei hotar en industrizon och djuphamn att fördriva tiotusentals. Axel Kronholm har besökt området som är stängt för utlänningar.

U Owmh Tin, 60, tänker inte bygga klart sitt hus.

– Alla kommer ändå att tvingas flytta när industrierna kommer, säger han.

Här i Nga Pe’ Dat – fem mil utanför Dawei, huvudstad i Tanintharyiregionen i sydöstra Burma – finns omkring 140 hushåll. De flesta i byn är fiskare och vissa har också mindre jordbruk med cashew- och betelträd.

Industrierna som U Owmh Tin talar om är en del av det projekt som heter Dawei Deep Sea Port and Industrial Estate Development Project – en industrizon med tillhörande djuphamn och vägsförbindelse till Bangkok.

De första vägarna och en mindre hamn är på plats och nu söker Burma tillsammans med Thailand efter utländskt kapital för att ta projektet in i nästa fas och börja bygga på allvar. Det lutar mot japanska investerare. Som planerna ser ut nu kommer industrizonen att omfatta närmare 200 kvadratkilometer, ett område som idag bebos av drygt 30 000 människor. U Owmh Tin är en av dem.

 

”Alla oroar sig”

Vi sitter på golvet hemma hos U Owmh Tin, med ryggen mot den enda av husets väggar som han byggt klar. Utanför steker middagssolen och några kvinnor delar upp morgonens fiskfångst för att ta den till marknaden. Så småningom ansluter sig fler bybor som hört att en reporter är på besök.

Min tolk Lwin Lwin Hlain, själv från Daweis landsbygd, frågar ortsborna om de också tror att byn kommer att försvinna. De nickar och mumlar instämmande.

– Är det någon av er som vill ställa upp med namn i reportaget, frågar Lwin Lwin Hlain.

Sällskapet skruvar på sig och tittar på varandra.

– Helst inte, säger en kvinna till slut.

– Jag kan prata, säger Ma Nyo Win, 43, efter ett tag och flyttar sig närmare på golvet.

– Även om vi skulle få bo kvar här så är jag rädd att våra liv kommer att bli mycket svårare, säger hon.

– Hur då, frågar Lwin Lwin Hlain.

– Jag tänker på alla utsläpp från industrierna och alla fartyg som kommer till hamnen. Vi har redan märkt hur fisken försvinner längre ut till havs på grund av allt oljud från grävmaskinerna som väsnas dag ut och dag in, säger Ma Nyo Win.

Om kvällarna träffas de vuxna i byn och diskuterar framtiden. De försöker hålla barnen utanför så att inte också de ska behöva vara oroliga.

– Men just nu har vi ingen plan. När vi samlas pratar vi mest om våra olika problem, om vem som har fått sin mark stulen, säger U Owmh Tin.

Han har själv redan blivit av med flera cashewträd. Drygt 4 000 kvadratmeter av hans mark skövlades när man drog den nya vägen ut till kusten där djuphamnen ska byggas.

– Folk lider för att de förlorat mark. Cashewträden är väldigt viktiga för vår inkomst, säger Ma Nyo Win. Även hon har blivit av med odlingar, sammanlagt 30 cashewträd. Tre gånger har hon bett om kompensation för den förlorade inkomsten. U Omwh Tin har vädjat fyra gånger. Ingen av dem har ännu fått någon ersättning.

– Företaget som byggt vägen säger att de ska titta på saken och göra något åt det, men inget händer. Marken kan vi ju inte få tillbaka. Vi ber bara om kompensation, men inte ens det vill dom ge oss, säger U Owmh Tin.

Han vet inte hur de skulle klara sig om de tvingades flytta helt och hållet.

– Vi är beroende av havet och den här marken för vår överlevnad. Även om vi skulle få kompensation så är vår framtid osäker eftersom vi inte längre har något att leva på.

Scott Leckie leder organisationen Displacement Solutions som arbetat länge med frågor kring markrättigheter i Burma. Han har själv sett hur svårt folk som blir av med sin mark har att klara sig.

– Även om de får kompensation så räcker det oftast inte särskilt långt – den spenderas fort och sedan står de där utan mark. Det här är dessutom människor som har väldigt starka band till platsen de bor på och marken de brukar. Att ta den ifrån dem är som att ta bort en bit av dem själva. Sådant hämtar man sig aldrig ifrån.

 

Svagt skydd

Grundproblemet, menar Scott Leckie och de andra experter jag talar med i och utanför Burma, är svaga markrättigheter. Den enskilda människan har väldigt lite att sätta emot om mäktiga politiska eller ekonomiska intressen vill lägga beslag på marken.

Konfiskering av mark, eller landrofferi som detta fenomen ibland kallas, är inget nytt i Burma. Men i och med det öppnare medieklimatet som råder idag har problemet aktualiserats på ett nytt sätt. Konflikter som rör mark förekommer ofta i nyheterna.

När Burma nu efter ett halvsekel av isolering och ekonomisk stagnation öppnat sig för utländska investeringar, samtidigt som omvärlden släppt merparten av sina sanktioner, ökar efterfrågan på mark.

– Alla företag behöver mark, om det så är industrier som ska bygga fabriker eller telekomföretag som vill sätta upp master, förklarar Donna Guest på Institute for Human Rights and Business i London.

Hon ser en risk i att företag som etablerar sig i Burma inte har koll på om marken de tilldelas av staten egentligen tillhör någon annan.

– Därför är det viktigt att alla investerare gör vad de kan för att försäkra sig om att området verkligen är ledigt och att det inte finns några konflikter kring marken, säger hon.

I en särskilt svag position är de drygt 40 procent av befolkningen som tillhör Burmas många etniska minoriteter. I landets fattiga periferi har jorden ofta brukats och fördelats enligt sedvanerätt, med följden att folk saknar papper som kan styrka att marken är deras. Det gäller även för områdena utanför Dawei där den största folkgruppen är Tavoy (som även är det gamla namnet på Dawei). De allra flesta i byarna som berörs av industrizonen saknar dokumentation för marken de brukar.

 

”De kom på natten”

Byborna utanför Dawei berättar att deras marker skövlades utan förvarning. U Owmh Tin hade rest in till ett av stadens tempel med familjen när deras cashewträd höggs ner. Ma Nyo Win upptäckte att hennes odlingar hade skövlats när hon kom tillbaka från en resa till Thailand.

En halvtimmes motorcykelfärd från Nga Pe’ Dat, i byn Mayin Gyi, berättar Daw Than Win, 46, om samma tillvägagångssätt. Över en natt höggs 20 av hennes familjs cashewträd ner. Idag går där en grusväg som väntar på asfaltering.

– Jag var chockad. Vi är tio i familjen och nu har vi bara 35 träd kvar att leva på. Det har gjort livet mycket svårare, säger hon.

Vi träffas i byns kloster som ligger på en kulle mitt i Mayin Gyi. På väggen hänger en skolplansch med engelska namn på grönsaker. I ett hörn av rummet sitter några munkar och ber. En annan munk, 23-årige Ashin Wai Da Nyar Na, sitter tillsammans med oss och rullar ihop ett knyte med betelnötter som han tuggar på under samtalet.

Daw Than Win berättar att hon skickat flera brev både till företaget som byggt vägen över hennes odlingar och till de lokala myndigheterna. Ännu har hon inte fått något svar, men hon är trots allt hoppfull om att det ska ge något i slutändan.

Åtminstone för tillfället är den här byn precis utanför det planerade industriområdet, men trots det är det ingen här som ännu vågar pusta ut.

– Planerna kan alltid ändras. Och även om vi faktiskt skulle få stanna här kommer livet att bli väldigt svårt för oss på grund av hamnen och industrierna, säger Daw Than Win.

– Föroreningarna kommer att förstöra mycket för oss och vi kommer att få fler sociala problem i och med att det blir svårare för oss att försörja våra familjer, inflikar Ashin Wai Da Nyar Na.

Efter en stund kommer Ko Zaw Oo, 35, och slår sig ner på trägolvet tillsammans med oss. Han leder ett byaråd som har tagit på sig att organisera byborna och föra deras talan gentemot myndigheter och företag.

– Vi har tillsammans beslutat att vi inte tänker flytta under några omständigheter, säger han.

Ko Zaw Oo berättar att de upplever att den här utvecklingen inte på något vis gynnar dem själva. Tvärtom.

– Vi har aldrig varit delaktiga i processen eller blivit tillfrågade om vad vi tycker. Men vi ser hur vi drabbas hela tiden. Ett femtiotal familjer har redan förlorat mark. Dessutom skadas våra skördar. Redan nu har vägbygget skapat höga jordvallar som gör att våra risfält kommer att svämma över under regnsäsongen, säger han.

 

Fattiga missgynnas

De lagar som reglerar markägande i Burma erkänner inte de traditionella ägandeformer som varit vanliga framför allt bland landets minoritetsgrupper. Det innebär att det är fritt fram för staten att förklara områden som de utanför Dawei som ”ödemark” eller ”lediga” och överlåta dem till investerare.

– Regelverket är extremt skevt till affärsintressenas fördel, säger Scott Leckie på Displacement Solutions. Han menar att lagarna till stor del utformats av särintressen inom militären och näringslivet.

– Statens möjlighet att konfiskera mark är så gott som oinskränkt, och när det sker saknar människor rättsliga medel att stå emot, säger han.

Det är svårt att uppskatta hur många människor som blivit av med mark i Burma. Delvis eftersom det inte sällan saknas dokumentation. Regeringens egna uppgifter visar i alla fall att takten ökat rejält på senare år. Enligt dess siffror omfördelades totalt 728 000 hektar jordbruksmark till storskalig jordbruksindustri mellan 1990 och 2011. Bara ett år senare, i början av 2012, hade summan fördubblats och uppgick då till 1,4 miljoner hektar.

– I grund och botten handlar detta om människors försörjning. Burma är ett jordbruksland. Över 70 procent av befolkningen bor på landsbygden och lever på att bruka jorden. När mark konfiskeras i en så aggressiv takt som nu slår det hårt mot stora delar av befolkningen som redan är fattiga och har det knapert, säger Khin Ohmar, koordinator för aktivistgruppen Burma Partnership som är baserad i Thailand.

Sedan början av 2012 har man fått in drygt 6 000 anmälningar om landrofferi till en parlamentarisk kommission som tillsats för att utreda konfiskering av mark.

Nyligen har även president Thein Sein tillsatt en nationell kommitté med uppgift att försöka lösa dessa fall. U Shwe Thein, koordinator för Land Core Group – en burmesisk organisation som arbetar med markrättigheter – tycker att detta är en lovande utveckling.

– Det visar att regeringen inser hur viktig den här frågan är. Det är mycket invecklat och arbetet går väldigt långsamt, men det visar i alla fall att det finns en vilja att göra något åt problemen, säger han.

Khin Ohmar från Burma Partnership är mer kritisk.

– Det finns väldigt starka ekonomiska intressen, inte minst i regeringen och parlamentet, som tjänar på det nuvarande systemet. Jag har svårt att tro att den sittande regeringen skulle ha förmågan eller viljan att lösa de här problemen, säger hon.

 

Spökstaden

Om man kör en halvtimme norrut från Mayin Gyi, längs de nyanlagda breda vägarna, kommer man till något som närmast liknar ett villaområde i en amerikansk förort. 480 helt identiska ljusgula hus med gröna plåttak står uppradade i längor. Husen har byggts för att omplacera byar som Mayin Gyi och erbjuda invånarna nya hem. Men byborna vägrade.

– Vi skulle stå helt utan möjligheter att försörja oss om vi flyttade. Vi lever av jorden och vattnet här i byn, säger munken Ashin Wai Da Nyar Na.

Det är en underlig känsla att vandra runt bland husen i Bawah Relocation Housing Project, som området heter. Alla dörrar är låsta. Förutom några spindlar som lurpassar under en takgavel har ingen ännu flyttat in. Det finns inga odlingsytor att bruka, bara långa smala rabatter med prydligt planterade prydnadsbuskar som kantar tomtgränserna.

Scott Leckie på Displacement Solutions menar att den här typen av omplaceringsprojekt främst fyller två syften. Utåt är det ett sätt för företaget att låta påskina att man är ansvarstagande, samtidigt som man garanterar sig själv en permanent och billig arbetsstyrka eftersom man är ensam arbetsgivare i området.

– Inom ett år eller två är det inget annat än ett stort slumkvarter, säger han.

Den uppfattningen delas av Thant Zin som är koordinator för Dawei Development Association, en organisation som jobbar med att göra lokalbefolkningen delaktig i regionens utveckling. Hans kontor ligger inne i Dawei.

– Inte ett enda hus är olikt de andra. Det är svårt att tro att det verkligen är människor som designat lägret. Sådär vill ju ingen bo. Folk vill sätta en egen prägel på sitt boende för att känna sig hemma, säger han.

Thant Zin visar bilder som hans medarbetare tagit på husen precis efter några stormar tidigare under året. På flera av husen är taken helt eller delvis bortblåsta.

– Det här har byggts väldigt snabbt och slarvigt. Jag förstår varför folk i byarna inte vill flytta dit, säger han.

 

”Vi är inte emot utveckling”

Det är fullt förståeligt att Burma är angeläget om att ro Dawei-projektet i hamn. Man räknar med att bli en nyckelspelare i regionens handel och kunna exportera stora mängder energi till Thailand från de kolkraftverk som ska byggas i Daweis industrizon.

Efter ett halvsekel av isolering och ekonomisk stagnation är Burma i stort behov av utländska investeringar. Genom det politiska reformarbete mot ökad demokrati och öppenhet som inleddes 2011 har man kunnat närma sig väst och minska sitt beroende av Kina. Sanktionerna mot landet har släppts och välbehövligt kapital är nu på ingång.

– När vi kritiserar projekt som industrizonen här i Dawei får vi ofta höra att vi är emot utveckling, säger Thant Zin, koordinator på Dawei Development Association.

– Men det är orättvist. Vi är inte emot utveckling, vi vill bara ha en utveckling som är hållbar och rättvis, säger han.

Thant Zin tycker att en nyckelfråga är vem utvecklingen ska vara till för.

– Vad vinner vi här i Dawei på att det byggs massor med kolkraftverk här som säljer elektricitet till Thailand? Att flytta tusentals människor från deras hem för att ge plats åt smutsig industri är inte rättvist, säger han.

Ko Zaw Oo i kustbyn Mayin Gyi är inne på samma linje.

– Vi är gärna med och hjälper till att bygga upp vårt land, men inte på ett sätt som bara förstör för oss som bor här, säger han.

 

I industrizonen vid Dawei ska det finnas:

• Petrokemisk industri

• Kolkraftverk,  7000 mW

• Industrier med tillverkning av bland
annat bildäck, papper, gummi och
stål.

Källor: Dawei Development Company Ltd, Dawei Development Association och The Irrawaddy (2013/12/12)

 

Axel Kronholm

 

Läs också: 

Kommentar: Ingen lösning i sikte 


1 kommentar

Många utmaningar i Burma men engagemanget finns! | Anna Ek bloggar 19 maj, 2014 - 20:35

[…] som ibland erbjuds är inte tillräckliga för att familjerna ska klara sig. Här finns ett längre reportage om Dawei. Bybor i Nga Pe’ Dat vid kusten utanför Dawei. Foto: Axel […]

Reply

Lämna en kommentar