Axel Kronholm

– Militären tog massor av mark när den styrde, påminner U Tin Oo, vice ordförande för oppositionspartiet National League of Democracy (NLD), när vi träffas på partiets högkvarter i Rangoon.

Han talar hellre om det förflutna och hur illa det var förr. Om dagens politik och om framtiden är den nu 86-årige före detta generalen mer vag.

– Vi har uppmanat regeringen att säkerställa människors rätt till sin jord, säger han.

Mer säger han inte, och tyvärr är det inte mycket som tyder på att en lösning skulle vara inom räckhåll. Det finns i dag inga betydande politiska krafter i Burma som arbetar för en ny lagstiftning som skulle ersätta dagens lagar som i princip ger staten oinskränkt makt att konfiskera mark. För ett parti som NLD vore detta en utmärkt fråga att ta strid om, men de har inte formulerat någon egentlig åsikt eller några konkreta alternativ.

En förklaring kan vara att NLD är försiktigt med att stöta sig med militären och regeringen eftersom partiet behöver deras hjälp att skriva om konstitutionen inför 2015 års allmänna val – en nödvändighet för att deras Aung San Suu Kyi ska kunna kandidera till presidentposten.

När Aung San Suu Kyi själv uttalat sig i frågan om landrofferi har hon uppfattats stå på regimens sida. I mars 2013 uppmanade hon invånarna i några byar i nordvästra Burma att sluta protestera mot bygget av en koppargruva i området och acceptera den kompensation de erbjudits. Bakom koppargruvan står ett kinesiskt företag och ett militärägt burmesiskt bolag, som år 2010 tillsammans konfiskerade 3156 hektar jordbruksmark för gruvbygget.

”Vårt land behöver utveckling. Om det här projektet stoppas kommer vårt folk att förlora arbetsmöjligheter”, sa demokratiikonen till byborna under sitt tal i byn Ohn Taw i Monwa.

Mark i Burma exproprieras av flera skäl. Merparten av all mark som beslagtas omfördelas till jordbruksindustrin eller för utvinning av naturresurser, som i fallet med den omtvistade koppargruvan. Det kan också gälla industri- och infrastrukturprojekt som i fallet Dawei, eller den något mindre hamnen i Thilawa som ett japanskt företag bygger i närheten av Rangoon. Oavsett bakomliggande syfte är det en tragedi för de individer och familjer som drabbas och förlorar sina försörjningsmöjligheter.

Fenomenet är inte unikt för Burma. Tvärtom är Sydostasien en region där människor länge plågats av landrofferi. Till exempel har hundratusentals människor i Kambodja fördrivits från sina hem och sin mark för att ge plats åt lukrativa sockerrörsodlingar. Olyckligtvis tycks varken Burmas politiska ledarskap eller opposition ha lärt sig av grannländernas misstag.

Det handlar inte enbart om rättvisa. Burma skulle kunna få en stabilare utveckling och tjäna mera på att ta frågan om markrättigheter på allvar. Såsom situationen ser ut i dag håller sig seriösa investerare borta, eftersom de inte vill ta risken att bidra till att människor fördrivs eller får sina rättigheter kränkta.

 

Axel Kronholm

Läs också:

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.