Svenska Teaterns iscensättning av Gogols Kappan tar publiken på en absurd odyssé genom Finlands ekonomiska klimat under 1900-talets senare hälft.
På Svenska Teaterns Amosscen spelas en klassisk berättelse som uppdaterats till finländska, något modernare förhållanden. Det rör sig om den ukrainskfödda författaren Nikolaj Gogols berömda novell Kappan (1842) som genom sin säregna kombination av absurdism och realism har inspirerat alla senare författargenerationer i Ryssland. Novellen handlar kort och gott om den oansenliga tjänstemannen Akaki Akakijevitš olyckliga öde. Det bör påpekas att Gogols val av namn för sin protagonist är ett högst medvetet drag. På ryska signalerar Akaki både anonymitet och alldaglighet, som ett slags svenssonnamn.
Esa Leskinens och Sami Keski-Vähäläs komedi som baserar sig på Gogols novell har försetts med snärtiga repliker, en betydligt längre historia och ett imponerande stort persongalleri. I Mitja Siréns regi fungerar skådespelarensemblens många rollbyten smidigt och renodlade skämt varvas med mer tragiskomiska ögonblick.
Pjäsen Kappan tar publiken på en odyssé genom Finlands ekonomiska klimat under den senare halvan av 1900-talet, kantat med tekniska framsteg och en dos socialt patos. Som en fast punkt i den snabbt föränderliga världen fungerar Akaki (Kent Sjöman). Sjöman gör ett snyggt arbete med ett expressivt minspel, eftersom Akaki inte är särskilt verbalt lagd. Pjäsen är uppbyggd i episoder kring Akakis liv och den humoristiska tonen anges redan i början, vid hans födsel, då det konstateras att den nyfödde ser ut som en banktjänsteman. Och mycket riktigt är det banken som kallar när det blir dags att ge sig ut i arbetslivet.
Tillspetsade typer
Akakis karriär vid banken är indelad i decennier, där knäppa chefer (Max Forsman, Kristofer Möller), obegriplig teknik och färgglatt mode kontinuerligt avlöser varandra och där bankens ekonomiska koncept ständigt förändras. Inslag av det absurda, som är en bärande komponent i Gogols novell, kommer tydligast till uttryck just i och med de snabba rycken och förändringarna från den ena devisen till den andra i bankens strategier. De anställda blir reducerade till små tjänstemän i ett oöverskådligt system där sparken ständigt hotar.
Om Akaki är anspråkslösheten själv, så består resten av persongalleriet på scenen av rejält tillspetsade typer. På banken möter man bland annat Mirkku (Sophia Heikkilä) som är tredje generationens kommunist, Heli (Birthe Wingren) som får flera hjärtan att klappa lite hårdare, och Keijo (Simon Häger) som sköter bankens teknik när han inte övar sina trendiga dansrörelser.
Första akten fungerar överlag rappt. Men sedan händer någonting. Efter pausen börjar det kännas utdraget, som om en fortsatt drivande energi skulle saknas. När en ny och smått galen dansk chef tar banken i besittning blir det bara jobbigt, och humorn trappas av. Här skulle helheten ha mått bra av nedskärningar.
Men kappan då, hur kommer den med i bilden? Jo, den stackars Akaki blir retad för att han går omkring i ett slitet gammalt kappskrälle. När han så en dag dyker upp på banken i en splitterny kappa som han länge drömt om, tar hans karriär en drastisk vändning med detsamma, även om förändringen blir kortvarig. Visst ligger det något fyndigt, lätt ironiskt i hur Akakis omvärld lever efter tanken att det är kappan som gör mannen. Här är det möjligt att pricka in kritik mot en välpolerad yta och intetsägande livsstilsflärd.
Kappan fångar upp nya vindar från ett relativt färskt 1900-tal, samtidigt som stämningen i Gogols ursprungliga novell tas tillvara. Det blir alltså en blandning av något gammalt och något nytt, som trots en viss långrandighet ändå fungerar både på ett underhållande och ett tankeväckande plan.
Anna von Bonsdorff
Kappan. Text: Esa Leskinen och Sami Keski-Vähälä. Regi och översättning: Mitja Sirén. Scenografi och dräkter: Mitja Sirén. Ljus: Tom Kumlin. Ljud: Andreas Lönnquist. Musik: Anton Lindblom. På scenen: Max Forsman, Sophia Heikkilä, Simon Häger, Kristofer Möller, Kent Sjöman och Birthe Wingren.
