I mitten av februari inträffade en historisk händelse då bokförlaget Otava gav ut Nura Farahs roman Aavikon tyttäret. Förhandsintresset för Farahs roman var stort – redan under hösten skrev tidningarna om att Finland skulle få sin första ”somaliska roman” skriven på finska. Att Nurahs roman kan ses som en efterlängtad litterär händelse visar även det faktum att landets största dagstidning Helsingin Sanomat recenserade romanen på utgivningsdagen och Hufvudstadsbladet tre dagar senare. I bägge fallen hade man dessutom valt tidningarnas mest erfarna recensenter, det vill säga Antti Majander och Pia Ingström, vilket är få debutanter förunnat.

Nurahs roman utspelar sig i 1950-talets Somalia och är med Ingströms ord, ingen ”crash course i somalisk kultur”, utan snarare en uppväxtroman om huvudpersonen Khadija och handlar om allt från klankultur till omskärelse och kameltjuvar. Även om både Ingström och Majander förhåller sig uppskattande till romanens intrig och form genomsyras recensionerna av en längtan efter en annan slags berättelse som skulle skildra dagens exilsomalier i Finland. Ingström skriver att hon tror ”att Farah har förmågan [att] gestalta det första föräldramötet, det första tvättstugegrälet och de smärtsamma diskussionerna om flickors frihet och ansvar i en helsingforsisk förort på en prosa som vi verkligen behöver”, och tillägger att hon hoppas att Farah gör det snart.

Begrepp såsom ”somalisk författare” och ”invandrare” återkommer i de flesta artiklar om och intervjuer med Farah och de flesta skribenter betonar det ovanliga i ett ”somaliskt” skönlitterärt verk, dessutom skrivet av en kvinna, och här i Finland. Mottagandet av Farahs roman speglar en seglivad längtan efter den stora ”invandrarromanen”, som många litteraturkritiker runtom i Norden har gett uttryck för under de senaste tjugo åren. En dröm om en roman eller ett verk som skulle spegla dagens mångkulturella verklighet och inte minst berika litteraturen med nya, lagom främmande röster.

I denna dröm reserveras gärna speciella ämnen för ”invandrarlitteraturen” såsom förortsliv, kulturkrockar, kvinnans ställning och främlingskap, och verken blir ofta tolkade genom ett biografiskt filter. Att rollen som ”invandrarförfattare” känns trång och skaver är uppenbart – det handlar inte bara om rätten att vara en författare utan förled, utan framför allt om de etnocentriska och stereotypifierande synsätt som invandrarförledet utgår ifrån och som styr förväntningarna på vad dessa verk ska innehålla. Det visar även kritiken från författarhåll som protesterat mot användningen av ett ”etniskt filter” i läsningen av deras verk.

För varför skulle just förorten och tvättstugegräl vara intressanta för en författare med invandrarbakgrund? Det är dags att slopa förleden och ge alla författare fria händer att utvecklas som konstnärer, med allt vad det innebär av stilexperiment och lek med genre, form och innehåll. Och lägga vår tilltro till att dagens globala, mångröstade och flerspråkiga verklighet med allt vad den innebär av glidningar, möten, identiteter och dissonanser nog med tiden sätter sin prägel på litterära texter oberoende av författarens bakgrund. Och att den mytomspunna förorten får sina litterära gestaltningar – även på svenska i Finland.

 

Rita Paqvalén

är verksamhetsledare för servicen Kultur för alla

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.