Sedan Gurli Lindén debuterade 1973 med Att resa sig har hon förutom en rad lyriksamlingar givit ut två böcker om konstnären Hilma af Klint. Nu har hennes tjugotredje bok Djurkrets kommit ut på det nystartade förlaget Minimal. Förlaget drivs av Lindén själv och författaren Eva-Stina Byggmästar.

Dikterna i Djurkrets rör sig smidigt mellan himlakroppar och hallonsnår. Boken är indelad i två sviter, Björnen och Hunden. Dessa två djur som finns både nere på marken (hundarnas varma nosar mot handflatan) och uppe i himlen som stjärnbilder. De är liksom Lindéns dikter, lika jordnära som mytiska.

Diktens väg leder åt alla håll. Den slingrar sig genom tiderna. Diktjaget rör sig ständigt vidare, reser över himlavalven i sin båt. Kanske är hen på väg mot huset: ”Bygg i vinden ett hus/genomskinligt som natten/genom väggarna kan fåglar flyga/hem till värmen.”

Men hemmet är någonting oklart, något som tillhör dåtiden, då modern lyfte det varma brödet ur ugnen.

För någon vecka sedan hörde jag i Sveriges radio författaren Torgny Lindgren som sa att människan aldrig mer kan skaffa sig något nytt hem efter att ha gett sig ut i världen någon gång under tonåren. Det hem som fanns upplöses och försvinner. Så kan det nog vara, om man talar om hemmet som barndomen, eller platsen där barndomen utspelade sig.

I Lindéns poesi finns hemmet lite överallt. Som i dotterns ögon. Eller i bottensanden där gula blommor växer. I öknens ruiner, liksom i framtiden. Dikternas motiv rör sig genom tid och rum utan att blinka. Det finns en trygghet i Gurli Lindéns dikter. Ibland anas en oro, som när ett fönster öppnas mot ett stup. Eller: ”Mitt rop drunknar i sig självt./Blir en utdragen tråd som brister/och släpper taget om skrovet.”

Sorgen är också närvarandre, men precis som allt annat existerar den på samma villkor som glädjen och tryggheten. Diktjagets ensamhet biter sig aldrig riktigt fast, eftersom dikterna hela tiden blickar framåt, mot framtiden. Som raden som avslutar sviten Björnen:

”Jag går in i nästa dröm.”

Jag tycker om att befinna mig i denna skogs- och rymdpoetiska värld. Kort sagt: den är ju så vacker. Lindén skriver välkomponerat, rytmiskt, nästan trösterikt. Det finns en hoppfullhet och ett drag av acceptans även i de mörka partierna och det är som att det vackra bäddar in saknaden och sorgen. Lindéns poesi behandlar klassiska teman som det förgångna, barndomen, döden och sökandet. Men den blir aldrig någonsin sentimental. Visserligen kan jag önska fler stup och bristande trådar, i kontrasten bränner det till. Men å andra sidan, jag vore nog dum att tacka nej till att kliva ner i diktjagets båt en stund, för trots den eviga färden känns där helt tryggt att vara.

 

Elin Rosén

 

 

Gurli Lindén: Djurkrets. Minimal förlag, 2014.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.