1,5K

I början av av 1960-talet, under en tid då det kalla kriget hettade till på nytt, gjorde jag min värnplikt. Berlinmuren restes, Sovjet utförde en serie kärnvapenprov i Novaja Zemlja, CIA stödde ett invasionsförsök i Grisbukten vilket åtföljdes av den ödesmättade Kubakrisen, Sovjet varnade i en not Finland för att orientera sig mot NATO.

Under notkrisen inställdes permissionerna. Det skämtades på allvar om att vi var redo att försvara vårt land, fienden må så komma ”koillisesta, idästä tai kaakosta” (från nordost, ost eller sydost).

På 1970-talet blev jag inkallad till en märklig reservövning. Orsaken var att amerikanerna hade utvecklat ett nytt vapen, kryssningsmissiler. De kunde smyga sig in under radarbevakningen och följa en rutt som var anpassad till terrängen utan att motståndaren kunde veta vart missilen egentligen var på väg. Kryssningsrobotarna kunde bara upptäckas från bemannade utsiktsposter. När man väl lokaliserat dem, kunde de skjutas ner med hjälp av jaktplan. Jag blev inkallad för att Kekkonen hade lovat ryssarna att vi på egen hand skulle kunna stoppa ett angrepp med kryssningsmissiler över Finland mot Sovjet. Det skulle inte vara nödvändigt att placera ryska observatörer och stridsplan på finskt territorium.

Det var många svenskspråkiga som hade inkallats för övningen. Min gissning är att vi i ett nödläge hade skickats till Åland för att så tidigt som möjligt kunna upptäcka missilerna.

Jag har svårt att förstå dem som är överraskade över Putin-Rysslands handlande under Ukrainakrisen. Nyligen läste jag Mauno Koivistos bok Rysslands idé. (Jag läste den på ryska, med den svenska översättningen som backup, för att öva upp mina kunskaper.) Koivisto skriver aldrig rent ut vilken denna Rysslands idé är, men jag tycker mig se åtminstone två ”idéer” i hans genomgång av Rysslands historia. Den ena är vacklan mellan öst och väst, narodniki och zapadniki, folklighet och elitism, ortodoxi och modernitet, traditionsbunden kollektivism och egensinnig orginalitet. Den andra fixa idén är strävan att få fästen vid de två innanhaven – Östersjön och Svarta havet.

I Koivistos skildring finns det många dramatiska vändningar i Rysslands historia, men trots det är det möjligt att se vissa linjer som knappast alls förändrats. Inte ens Sovjetunionen avvek i så hög grad från tsardömets traditioner. Putins Ryssland passar också väl in i mönstret.

I år har det gått 300 år sedan sjöslaget vid Rilax – på ryska Gangut (av Hangö udd) – när Peter de stores nybyggda galärflotta besegrade den svenska örlogsflottan. Slaget befäste Sankt Petersburg som Rysslands nya huvudstad, vilket kom att avgöra Finlands framtida öden.

Under Krimkriget för 160 år sedan prövades det ryska imperiets ställning i världspolitiken. I Östersjön intogs Bomarsunds fästning; i Svarta havet föll Sevastopol efter ett års belägring. Åland demilitariserades, liksom också Svarta havet. Men medan demilitariseringen av Åland efterföljdes, återupprättade Ryssland sin flottbas i Sevastopol så snart Tyskland hade besegrat Frankrike. I Finland övertog Sveaborg Bomarsunds roll.

På Krim hade tatarerna stött osmanerna och västmakterna, medan finländarna hade visat en förvånansvärt stark lojalitet mot kejsaren. Tatarerna tvingades så gott som helt lämna Krim, medan Finlands autonomi stärktes.

Om Ukraina med Krim skulle ansluta sig till NATO vore det ur rysk synvinkel ett fruktansvärt nederlag. Svarta havet skulle bli ett NATO-kontrollerat hav, med Turkiet, Bulgarien, Rumänien, Ukraina och även Georgien i samma USA-ledda allians. Efter att ha prövat både kulturell och ekonomisk diplomati och förlorat, tog Ryssland Krim med militär uppbackning. Hur brett stödet för annekteringen var framgår av att till och med Gorbatjov gillade den.

Om Finland och Sverige blev NATO-medlemmar skulle också Östersjön och Finska viken kontrolleras av en rivaliserande stormakt. En av Rysslands idéer skulle vara krossad i än högre grad än vad den var till följd av Krimkriget.

Ur Finlands synvinkel är den lojalitet som uppvisades under Krimkriget och det kalla kriget ett uttryck för långsiktighet och politisk mognad. I förhållande till till exempel polackerna har vi lyckats betydligt bättre att sköta förhållandet till den mäktiga grannen i öster. De amerikanska missilerna i Polen väcker traumatiska minnen i Moskva. Pilsudskis Polen förde efter första världskriget en expansionspolitik som först gick ut på att skapa en storpolsk federation i vilken Litauen, Vitryssland och Ukraina skulle ingå. Då det misslyckades nöjde Pilsudski sig med ett randområde mot Ryssland som omfattade delar av Litauen, Vitryssland och Ukraina. Den polska stormaktspolitiken bäddade för Molotov-Ribbentrop-pakten och det andra världskriget. Aunusexpeditionen 1919 och Storfinlandsdrömmarna före och under andra världskriget var exempel på hur också finländare har kunnat väcka rysk misstro och fientlighet.

Om Ryssland är sig likt oberoende av om härskaren heter Peter, Nikolaj, Stalin eller Putin finns det en uppenbar lärdom som gäller för Finland: utmana inte Ryssland genom utrikespolitisk äventyrlighet; låt Ryssland förstå att vi inte kommer att tillåta rivaliserande makter att använda sig av finskt territorium. Idag innebär det att inte spela hasard med Natokortet. Ett finländskt närmande till NATO är helt enkelt provocerande, det vill säga motsatsen till trygghetsframkallande.

Ett huvudargument för dem som nu vill ansöka om medlemskap i NATO är att Finland tillhör samma värdegemenskap som NATO-länderna. Det är därför naturligt att vi deltar i försvaret av denna gemenskap. Natoanhängarna uppfattar Finland som en del av ett större ”vi” – ”Väst”, ”den demokratiska” eller ”fria” världen –  som står i ett motsatsförhållande till ”dem”, som inte ännu kan aspirera på att vara som ”vi”. I tankemönstret gäller rentav att endast de som är med i NATO verkligen tillhör denna värdegemenskap. Vi kan då inte och vill heller inte vara neutrala, för vi vill visa att också vi tillhör den västliga gemenskapen.

Föreställningen om att det finns en västerländsk civilisation som står i en öppen eller latent konflikt med andra civilisationer – till exempel den rysk-ortodoxa eller arab-islamska – blir farligare ju mer den klär sig i militära ordningar. Det finns förstås kulturella, religiösa och ideologiska skiljelinjer som skapar friktioner redan i vardagen, men ödesdigra blir de först när skiljelinjerna backas upp med vapenmakt. Om NATO för ”Väst” står för frihet och demokrati, representerar samma organisation arrogans och imperialism för ”Öst” och ”Syd”. Visst kan det vara lockande att vara på den starkares sida, men det är knappast bra att bli uppfattad som en av mobbarna av den svagare parten.

Inbördeskrigen i det forna Jugoslavien, liksom i arabvärlden och Centralafrika, har gett oss en fruktansvärd läxa. Hur lätt är det inte att provocera fram etniska konflikter mellan grupper som levt i sämja, och hur svårt är det inte för utomstående makter – i synnerhet stormakter – att hitta rätt och återskapa ett nationellt samförstånd. Det har gått på tok i Ukraina, men av det bör vi inte dra slutsatsen att det behövs mera NATO. Det kan hända att det inte är bra ens med mera EU. Den ekonomiska katastrofen i Donbass skulle förvärras av en integration med EU. Det skulle ytterligare förgifta relationerna mellan ”ryssar” och ”européer”.

 

Jan Otto Andersson