Hur ser den finlandssvenska poesidebatten ut ur ett svenskt perspektiv? Ny Tid bad litteraturkritikern Ann Lingebrandt ta pulsen på den finlandssvenska samtidspoesin.
Mitt försök att ta pulsen på samtidspoesin börjar i Sverige. Det var ett tag sedan vi här hade en riktigt livlig poesidebatt. Sist det begav sig var för omkring sju år sedan, när den så kallade språkmaterialismen skälldes ut för sin vilja att avskaffa det centrallyriska diktjaget och hellre vränga ord än odla metaforer.
Sedan dess har det varit rätt tyst och poesin har fått pyssla med sitt – i sig ett tecken på hur marginaliserad den blivit.
I år har det emellertid börjat hetta till igen. Den danske poeten Yahya Hassans brandfackla till diktsamling har kastat glödkorn också över sundet och i sommar flammade debatten upp rejält när Athena Farrokhzad som radiovärd i Sommar i P1 manade upp till kamp mot rasism, kapitalism och patriarkat med hjälp av 36 poeter. I Aftonbladet har Magnus Ringgren gått ut och varnat för den nya ”proggpoesins” maktövertagande, en utveckling som kommer att ta oss raka vägen tillbaka till 70-talets rättning i ledet. Den här gången handlar rädslan alltså inte om att poesin är för avancerad och obegriplig, utan tvärtom att den riskerar att bli enkelspårig och instrumentell.
Å ena sidan har vi en situation där poesin är totalt undanskuffad – gå in i en bokhandel och försök hitta en nyutkommen diktsamling, utom möjligen Bruno K. Öijers senaste. Å andra sidan finns ett nyväckt intresse för en poesi som tar plats i offentligheten: Jenny Wrangborg uppträder på politiska möten, Yahya Hassan står på Göteborgs Kulturkalas stora scen och Athena Farrokhzad drar fulla hus – nyligen lockade hon till exempel hundratals besökare till Malmö stadsbibliotek för ett samtal om rumänsk poesi. Medan de större förlagen har stramat åt sin poesiutgivning har det poppat upp en rad nya aktörer som satsar på debutanter och poeter utanför mainstreamfåran, med följden att diktfältet börjar bli bra mycket brokigare.
Så skulle man snabbt kunna beskriva det svenska läget, men hur ser det ut på andra sidan Bottenhavet?
För oss svenskar med privilegiet att kunna läsa ett grannlands litteratur på vårt eget språk borde det ligga nära till hands att blicka över gränsen för att få perspektiv och bredda det litterära utbudet. Riktigt så funkar det inte.
Visserligen har den finlandssvenska poesin utgjort en källa till inspiration och avundsjuka alltsedan dess tidigmodernistiska framtidslokomotiv susade förbi den svenska lyriken som ännu tog sig fram med häst och vagn. Men idag är kunskapen begränsad och få samtida finlandssvenska poeter läses särskilt flitigt här – så är det också hopplöst svårt att få tag i böcker som inte kommit ut i svensk delupplaga: de flesta nya titlar går jag bet på när jag söker på biblioteket.
Ändå tror jag man kan säga att det bland lyrikvänner i allmänhet finns en starkt positiv bild av vad som sker i det svenskspråkiga Finland. Där växer diktgräset grönt och frodigt. Där värnar man om traditionerna samtidigt som man med sitt stolta modernistiska arv i ryggen ständigt bryter ny mark. Där vågar man vara uppsluppet humoristisk och uppriktigt allvarlig. Där dominerar kvaliteten, inte kommersen. Där debuterar poeterna häpnadsväckande unga och producerar böcker tills de fyller hundra. Och där har de efternamn som klingar litteraturhistoriskt välbekant. Ungefär så.
Kris eller inte?
Under ett par år följde jag den finlandssvenska lyrikutgivningen mer noggrant genom att skriva översiktsartiklar i Finsk tidskrift och tyckte att den djupdykningen bekräftade den generella bild jag haft sedan tidigare. Den finlandssvenska poesin framstår som vital och välmående, och förhåller sig till traditionen såväl aktningsfullt som vanvördigt.
En Eva-Stina Byggmästar låter dikten lyckligt skutta omkring i språkets lekhage. En Catharina Gripenberg stuvar klåfingrigt och nyfiket om bland litterära förebilder. En Ralf Andtbacka samlar in stilistiskt blandad kuriosa på poesins artrika fält. En Mårten Westö strövar genom det förflutnas geografi i ett centrallyriskt vemodsskimmer. En Henrika Ringbom reflekterar över förlust och förgängelse med illuminerad klarhet och prosalyrisk lätthet. En Cia Rinne avlägsnar sig från svenskan och till och med alfabetet i ett visuellt och akustiskt språkspel. Scenen må vara liten, men mångsidigheten i de poetiska uttrycken är stor.
Att ta del av dagens infekterade diskussion som inte minst samlats upp i mejlväxlingen Poesin. en debattbok, ett stycke krishantering mellan mjuka pärmar, blir därför något av en överraskning. Är den finlandssvenska samtidspoesin verkligen så styvmoderligt behandlad, så marginaliserad och isolerad? Är talet om den osynliggjorda lyriken bara en överreaktion på att Tuva Korsströms litteraturkrönika Från Lexå till Glitterscenen marknadsfördes som heltäckande trots att poeterna saknades, eller har en likriktande utveckling fått suget efter dikt att tvina och det fåtal kallade att bli allt färre?
Ralf Andtbacka talar i debattboken om den ”diffusa uppfattningen om vad, var och varför samtidspoesin är”. Att överhuvudtaget definiera vad samtidspoesi är ställer förstås till svårigheter. Är det poesi skriven i samtiden, poesi som speglar samtiden, poesi skriven i en stil som känns samtida eller poesi skriven av författare som ännu kan kallas unga?
När man pratar om samtidspoesi brukar man ju hursomhelst sällan räkna med författare som passerat 80-årsstrecket, men i avdelningen ”Grunderna i poetiken” i senaste diktsamlingen Kroppen sig framåt lutar blandar sig 88-årige Lars Huldén direkt in i den aktuella debatten, må vara med en med ålderns rätt tillbörlig distans. Där förekommer aforistiska sammanfattningar av den poetiska konjunkturen, kommentarer till vad som händer när två förlag blir ett och en hälsning till unga poeter:
Välkommen unge lysande debutant,
välkommen i kretsen,
välkommen till avund, armbågar, tomt beröm,
tystnad.
Men man behöver inte vara gammal för att ge råd åt de unga. Fjolårsdebutanten Petter Sandelin, född 1982, levererar i dikten ”Versmått” ett visdomsord som luktar bärs och ironi:
ett sixpack är perfekt
för att skriva
man kommer långt
många ord
går inte att räkna per flaska
om jag har några råd till unga poeter?
köp inte twelvepack.
Ska man söka efter samtiden i den finlandssvenska poesin är Sandelins diktsamling Istället för grindcore intressant, inte minst för att den så tydligt anstränger sig att spegla tiden, med avdelningsrubriker som ”Politisk poesi” och ”Det här är nu”. Så vad är nu? Youtube och hemmagjorda sexvideos, lycra och löppass, panikångestskapande sms, ett uppfuckat liv, en vilja att knulla Courtney Love och så de där jävlarna som 17 procent tänker rösta på. Allt förmedlat med ett raseri som fastnar någonstans i steget mellan den ironiska distansen och det oartikulerade vrålet: ”JAGHATARDETHÄRLANDET”. Formmässigt är det långtifrån så skränande metalpunkigt som titeln utlovar och man kan fråga sig varför arga unga män i outsiderpose med fylla och fitta på hjärnan tycks ha evig ensamrätt på att representera det samtida. Men samtidigt känns desperationen äkta och det finns något befriande med hur de dagsaktuella bekymren stormar in i den finlandssvenska lyriken.
Livaktigt, löftesrikt
En total motsats är Heidi von Wrights alldeles färska diktsamling Zon. Den inleds med en deklaration som skulle kunna gälla som en poetik:
så här ser det ut
när vi avlägsnat det onödiga
ser det ut så här
Undanröjande allt överflödigt söker minimalisten von Wright efter det exakta uttrycket, komprimerar scenerna till kärnfullast möjliga sammanfattningar och reducerar rummet till det nära och vardagliga. Den zon hon stakar ut är så gott som befriad från tidsmarkörer – några pantflaskor undantagna – och världen tycks inte sträcka sig längre än till närbelägna gator och ankdammar. Från detta snäva perspektiv öppnar poeten med en sammanbiten humor och ett utpräglat ordningssinne upp språkfilosofiska vyer och låter orden konfrontera verkligheten med en främmandegörande effekt: ”ett försök / att förstå / försöket”.
Höstens diktsamling av Matilda Södergran tar utgångspunkt i ett historiskt kvinnoförtryck – den kinesiska seden att binda flickors fötter – för att skildra kulturella deformationer som pågår in i vår tid. Lotusfötter är en tredelad poetisk thriller, som anger stämningen med citat från Sylvia Plath, Twin Peaks och Courtney Love (igen) och låter berättelser med mytisk laddning löpa i tunna band över sidorna. Här skildras kroppsliga metamorfoser, psykiska gränstillstånd och en roadmovieartad bilfärd mot avgrunden. Den stilsäkra dikten har lånat prosans berättarform, även om den linjära läsningen saboteras av den parallella strukturen, men har framförallt ett filmiskt anslag, förtätat och skräcklikt. Det hot om våld som genomsyrar texterna framstår som på samma gång arkaiskt och populärkulturellt kodat.
Matilda Södergran skriver i Poesin. en debattbok att ”det finns en stolthet i att vår poesi ska vara introvert och ointresserad av större strömningar”. Men snarare än till något elfenbenstorn får de tre unga diktsamlingar som jag lite slumpartat gjort nedslag i mig att göra kopplingar till den svenska poesiscenen. Sandelin hänvisar själv till Daniel Boyacioglu, von Wright leder mina tankar till Eva Ribich och David Vikgren, Södergrans nya ger mig associationer till såväl Anna Hallberg som Kennet Klemets och Robert Ståhl.
Krisläge eller ej – en debatt är tecken på liv och i mina ögon ser det löftesrikt och allt annat än tyst ut när en poesidebatt i bokform fångar upp representanter tvärs över generationsgränserna − en 50-talist, tre 60-talister, en 70-talist och en 80-talist − för ett samtal som trots allt pekar ut möjligheter och vägar framåt.
I sin diktsamling suckar Petter Sandelin tungt: ”världen behöver fler poeter / verkligen”. Som tröst åt de misströstande låter jag Lars Huldén få sista ordet:
Poesin som skulle rädda världen
blev allt mindre läslig, men den fanns, den fanns!
Räddade inte världen, men fanns!
Ann Lingebrandt
är litteraturkritiker i bland annat Helsingborgs Dagblad och Lyrikvännen. Bosatt i Malmö.
