Iida Kuningas och Emmi Parviainen i Jotain toista. Foto: Pate Pesonius.

Iida Kuningas och Emmi Parviainen i Jotain toista. Foto: Pate Pesonius.

Det handlar om begär. Om att utforska sin sexuella identitet. Och om sex. I Milja Sarkolas mångbottnade pjäs Jotain toista som spelas på Q-teatteri behandlas lust och sexualitet på ett närgånget och vågat sätt.

Pjäsen struntar blankt i tabun och tar sig an kvinnors begär, framför allt till andra kvinnor, frispråkigt och medryckande. Det finns någonting i texten, i upplägget och i de hisnande skådespelarprestationerna som verkligen berör. Det är uppriktigt, ibland lite pinsamt och – kanske just därför – äkta rakt igenom.

Jotain toista är teater med flera nivåer och på scenen växlar handlingen och de sex skådespelarna mellan två huvudspår. Pjäsen följer en episodartad struktur som dels kretsar kring en regissör (Iida Kuningas) som ska sätta upp en personligt betingad pjäs som handlar om just begär, och dels utspelas scener ur den tilltänkta pjäsen, där sexualitet och olika slags begär utforskas. Eftersom pjäsen leker med teater i teatern och samtidigt blir en fiktiv berättelse om hur en pjäs blir till är det befogat att tala om metateater på hög nivå. Kaisa Rasilas snygga scenografi låter scenen fungera som just teaterscen, men även som biosalong, vardagsrum, bar med mera.


Fiktion i lager

Jotain toista är underbart komplex i sina böljande lager av fiktion. I Milja Sarkolas regi förenas humor med allvar och skådespelarna levererar nyansförskjutningar med en sådan intensitet och skärpa att det som inte sägs rakt ut blir lika viktigt som det som bokstavligen klargörs. Kuningas gör en väldigt stark rollprestation som regissören i pjäsen, en som ger allt för arbetet men som inte hanterar privatlivet med partnern, inlevelsefullt spelad av Emmi Parviainen, lika friktionsfritt. Det slår formligen gnistor om paret, både i passionerade ögonblick och när de grälar. Här problematiseras dessutom begäret att göra karriär, frågan hur mycket av det privata som får användas i konstens namn, samt den alltid lika ömtåliga tvåsamheten.

Däremellan följer scener ur regissörens blivande pjäs som utger sig för att vara plockade ur hennes liv, från barndom till ungdom och vuxenår. De här scenerna tar fasta på sexuella spänningar och här fokuseras bland annat upphetsning, makt och sex som ett medel för självbekräftelse. Sanna-Kaisa Palo, Lotta Kaihua och Elena Leeve turas om att gestalta regissörens alter ego och axlar även övriga roller medan Tommi Korpela spelar en uppsättning inte allt för sympatiska män.


Oblyg behandling

Jotain toista är tveklöst en av årets viktigaste pjäser på grund av sin oblyga behandling av mänskliga, om än ofta nedtystade, ämnen och på grund av sitt sätt att ta sig an sexualitet och sex. Ofta är det lätt hänt att sex på scenen tappar något av sin poäng eftersom det blir så uppenbart att det ska väcka reaktioner. Så är inte fallet i den här pjäsen. Bland avkläddhet, många vågade ord och tabubelagda ämnen som modigt lyfts fram finns det ingenting som bara skulle provocera tomt.

Allting finns med för att det måste och det behandlas varsamt i Sarkolas text och i skådespelarnas tolkningar. Jotain toista är en helgjuten föreställning där alla bitar sitter precis där de ska och som genomsyras av djup och eftertanke.


Anna von Bonsdorff


Jotain toista.
Henkilökohtaisen­ halun näyttämö.­ Text och regi:­ Milja Sarkola. Dramaturgi: Heini Junkkaala, Henriikka Himma.­ Scenografi: Kaisa Rasila. Ljus: Heikki Paasonen. Ljud och musik: Kasperi Laine. Dräkter: Riitta­ Röpeleinen.
På scenen: Lotta Kaihua, Tommi Korpela,­ Iida Kuningas,­ Elena Leeve, Sanna-Kaisa Palo, Emmi Parviainen.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.