1,5K

 I början av januari publicerades en uppmärksammad intervju med europaparlamentariker Jussi Halla-aho, där han kritiserade Sannfinländarnas ordförande Timo Soini för att han inte lyft upp invandringen tillräckligt mycket. Halla-aho ansåg att orsaken till partiets dalande understöd var att man inte koncentrerat sig tillräckligt på invandringen. Halla-aho menade vidare att partiledningen uppfattar frågan som besvärlig, och att Soini sagt att han personligen inte är intresserad av invandringsfrågan. Enligt Halla-aho är partifältet av ”starkt annan åsikt” än Soini.

Ungefär en månad senare presenterar Sannfinländarna sitt invandringspolitiska program. Det är det första programmet som partiet publicerar inför riksdagsvalet, och till pressen meddelar man att man kommer att satsa hårt på invandringsfrågan i valet. Europaparlamentariker Jussi Halla-aho har varit huvudansvarig för programmet. Soini säger att att han inte är av annan åsikt än Halla-aho gällande invandringen, och att Halla-aho som är mer kunnig i frågan får bära huvudansvaret.

Finland har valt en annan strategi än Sverige ifråga om hur man ska förhålla sig till sitt högerpopulistiska parti. Sedan skrällsegern 2011 har Sannfinländarna etablerat sig för att stanna. De har kommunala förtroendevalda i hela landet, en mycket väloljad kommunikationsorganisation och en stor grupp riksdagsledamöter som under de senaste fyra åren skaffat sig erfarenhet av riksdagsarbetet.

Den finländska strategin har förklarats på många sätt. Vissa poängterar att Sannfinländarnas bakgrund och politiska profil inte bottnar i några direkta kopplingar till fascistiska eller nynazistiska organisationer, utan till det mer traditionellt agrarpopulistiska Finlands landsbygdsparti FLP. Andra poängterar att Sannfinländarna lagt mer vikt vid frågor som berör euro- och försvarspolitiken än vid invandringen. Man har poängterat hur Sannfinländarna är ett parti med en förhållandevis mångsidig väjarbas och partiaktiva, och delat in riksdagsgruppen i de som är ”halla-ahoiter” och de som inte är det.

Efter riksdagsvalet i Sverige var det många som tyckte att den finska strategin, där man tvingar populisterna att spela det politiska spelet som alla andra och därmed berövar dem deras protestmomentum, nog var bättre än att som i Sverige exkludera partiet.

Ingen av dessa förklaringar är i sig felaktig. Men det finns problem. Det första gäller uppfattningen om att den finska strategin skulle fungera ”bättre” än den svenska. I det svenska riksdagsvalet fick Sverigedemokraterna 12,86 % av rösterna och blev tredje största parti. I det finländska riksdagsvalet 2011 fick Sannfinländarna 19,1% och i den senaste gallupundersökningen hade de ett understöd på kring 15 %. I kommunalvalet 2012 fick de 12,3%. Ifall målet är att minska de högerpopulistiska partiernas popularitet är det svårt att dra några definitiva slutsatser om att den ena strategin skulle vara bättre än den andra.

Men i fråga om Finland är det även på sin plats att ifrågasätta valet av ordet ”strategi” i detta sammanhang.

En avgörande skillnad mellan Finland och Sverige är även det sätt på vilket etablerade partier anammade sannfinländarnas invandringsfientliga agenda när partiet började växa kring år 2008. Från samlingspartiet till socialdemokraterna talade man om hur man ska ta seden dit man kommer och till och med om att ta ett ”nacktag” om invandringen. Efter skrällen 2011 har man nog tvingat Sannfinländarna att agera som ett parti bland andra, men den offentliga debatten om deras politik, och hur de andra partierna positionerar sig ifråga om den, uteblev. På typiskt finskt vis duckade man för debatten om rasism och hur den ska motverkas politiskt. Vi teg på två språk.

Tillbaka till början av februari 2015 och Sannfinländarnas invandringspolitiska program. Bland kraven ingår att förbjuda tiggeri, anpassa flyktingkvoten till det ekonomiska läget, försvåra familjeåterföreningar och att upphöra med positiv särbehandling vid rekryteringar. Flera av kraven står klart i konflikt med grundlagen. Sannfinländarna kräver bland annat att de inkomstöverföringar staten och kommunen betalar ska vara möjliga att särskilja på basis av medborgarskap och etnicitet, att åldersgränsen för äktenskap ska vara högre för utlänningar, att det ska vara möjligt att frånta vissa personer medborgarskap ”under vissa omständigheter”, att uppehållstillstånd ska fråntas personer som fått asyl men besöker sina ursprungliga hemländer, att invandrare som får socialbidrag ska utplaceras runtom i Finland där deras boende billigast kan ordnas och att man ska förlora sitt understöd om man flyttar bort från den plats man blivit anvisad. Sannfinländarna anser vidare att medborgarskap bör ”vara en belöning” och att Finland bör frigöra sig från tanken om att invandring och mångkultur är något ”nödvändigt eller eftersträvansvärt”.

Programmet bevisar återigen hur Soini gladeligen låter Halla-aho definiera partiets invandringspolitik. Fast Soini själv håller ett visst avstånd till frågan är det just Halla-aho som utsetts till partiets invandringspolitiska expert. Därför är det fortsättningsvis Soini och hela partiet som bör ställas till svars för en politik som är grundlagsstridig och som klart strävar till att skapa separata regler och bestraffningsmekanismer för personer som flyttat till Finland. Detta får även konsekvenser för hur man inom andra partier ska förhålla sig till Sannfinländarna. Analysen om att det existerar en separat grupp av mer extrema halla-ahoiter som bara utgör en viss falang inom partiet håller inte då de ges ansvar för hela partiets politik inom detta område.

Valrörelsen 2015 är det tillfälle då man inom alla andra riksdagspartier bör ta ställning till Sannfinländarna och till deras rasistiska politik. Soini har helt klart som målsättning att sitta i regeringsposition innan han avslutar sin karriär. Senast då måste man i alla partier i Finland ta ställning till huruvida man verkligen är beredd till ett samarbete med Sannfinländarna.

Så länge partiets programtext ser ut som det gör nu borde man inte vara det.

Li Andersson
är ordförande för Vänsterunga