Yvonne Hirdmans essäbok Vad bör göras? går raskt igenom den svenska jämställdhetspolitikens historia, men bokens syfte förblir aningen oklart, menar K.A.Andreas Holmström.
Femtio år av jämställdhet och politik behandlas på 136 rappa sidor, i en glättig och bildrik anrättning. Men borde inte skriften ha hetat Vad har gjorts?, för det är vad den handlar om. Yvonne Hirdman tar oss från 1960-talet och Eva Moberg via böcker, rapporter och lagstiftning till 70-talet med Grupp 8, föräldraförsäkringen, daghemsutbyggnad, fri abort, Olof Palme och Gunnar Sträng. Sedan vidare till 80-talet med jämO, borgerlig makt, mansrollen och Anita Gradin. Och till 90-talet med maktfrågor, genusvetenskap och stödstrumpor, och slutligen till 2000-talet med feministiska partier, queerfrågor och Fi. Går det för fort? Innehöll åren verkligen inte mer av substans? Alldeles säkert, men Hirdman är kvick och levererar historieskrivning i ett rasande tempo.
Rapporter och utredningar är det som i mångt och mycket får uttrycka jämställdhetspolitikens utveckling, vilket naturligtvis äger sin riktighet även om det verkar något snävt att i så hög grad förlita sig på dessa. Det är antagligen meningen att det rika bildmaterialet, ofta från affischer och broschyrer, ska uppväga den rätt stela historieskrivningen – vilket den i någon mån gör. Men bildanalysen är milt sagt slentrianmässigt gjord, i stil med: ”Jag går ut på nätet och möts av dessa bilder som kommer upp när man googlar.” Det är inte ett särskilt vetenskapligt tillvägagångssätt från en professor i samtidshistoria. Resultatet blir att bildmaterialet mest bara fungerar som fernissa. Det är märkligt. Och märkligt är också språket, idel ”nota bene” och saker som är ”touchy”. Språket signalerar en ungdomlighet som inte passar ämnets seriositet, vilket gör boken vansklig som kurslitteratur.
Men som introduktion till jämställdhetspolitikens historia kan Vad bör göras? äga sitt berättigande och boken kan möjligen användas som undervisningsmaterial. Det är ändå inte förrän på de sista sidorna, när Hirdmans egna tyckande får ta plats och en nätt samhällskritik kan skönjas, som det blir verkligt intressant. Här heter det att jämställdheten har haft väjningsplikt för tryckfriheten, religionerna och ekonomin. Och att ”Detta heliga tänkande är resultatet av den manliga normens primat och gör jämställdhet till en lyxfråga”. Här borde en annan, brinnande bok börja, för att ”annat borde väja för jämställdheten och samhället skulle blomstra” kan man sannerligen skriva under.
K.A.Andreas Holmström
Yvonne Hirdman: Vad bör göras? Jämställdhet och politik under femtio år.
Ordfront, 2014.
