Det vi vet och det vi gör

av Karin Tötterman

Karin Tötterman

Detta vet vi, och det tål att upprepas: 1600 döda flyktingar i Medelhavet hittills under 2015, varav 800 en helg i april. Många av dem barn. Detta vet vi också: det kommer att bli fler lik. Sommaren är i sin linda. Fler ranka båtar kommer att ge sig ut på samma resa.

Och vi är så bortkopplade från denna verklighet att vi exakt samtidigt kan ha ett riksdagsval med kandidater som vinner röster på löften om minskad invandring.

Det är så cyniskt att det gör ont. Vi vet att det inte finns några lagliga vägar in i EU. Vi vet att det är våra folkvalda politiker som sett till att det är så. Vi vet att det vore lätt att åtgärda, genom att ge flyktingarna en laglig möjlighet att ta sig bort från krisområdena och börja nya liv någon annanstans. Men vi gör det inte. Vi låter dem drunkna tillsammans med sina barn.

Det finns något som kallas ”teorin om den rättvisa världen”. Den innebär att människor, när de konfronteras med stor ondska eller orättvisa, har en tendens att tänka sig att de som utsätts för orättvisan på något sätt måste ha gjort sig förtjänt av den. Det låter vansinnigt, men kan enkelt exemplifieras genom det faktum att kvinnor som blivit våldtagna oftare anses vara medskyldiga om de klätt sig utmanande eller varit berusade. Man kan även betänka det stora motståndet mot positiv kvotering – i en rättvis värld vore det ju verkligen så att alla fick samma chanser, hårt arbete alltid belönades, och den lämpligaste personen fick jobbet.

Så vi kanske faktiskt inte riktigt känner att det lika gärna kunde vara vi som sitter i flyktingbåten, vi som föder barn i brinnande krigszon, vi som sitter och tigger på gatan. Att det var vi som skickade iväg våra barn till ett annat land, undan kriget, för drygt 70 år sedan.

Hur har vi blivit så alienerade från resten av mänskligheten? Har det att göra med den malström av information som vi översköljs av dagligen? Vi har kanske svårt att se båtflyktingarnas öden för vad de faktiskt är: liv – eller sluten på desamma – där de dyker upp i flödet av åsikter, kattvideor och bebisbilder?

För detta vet vi också: hade det varit våra nära och kära som satt och tiggde på gatorna, hade det varit våra vänner, släktingar, eller landsmän som dog i Medelhavet – då hade vi gjort mer. Då hade vi gjort vad som behövdes.

Nu blundar vi i stället. Förtränger. Vi menar att folk måste ”hjälpas på plats” – för vi vill ju inte säga rakt ut att de bara kan få dö bäst de vill. Vi fördömer flyktingsmugglarna, samtidigt som vi blundar för att orsaken till att smugglarna över huvud taget finns är vi själva.

Jag tror tyvärr också att ju mer vi inser det slumpmässiga i tillvaron, desto mer krampaktigt håller vi fast vid våra egna privilegier, och desto mindre benägna är vi att utsträcka vår empati utanför den närmsta kretsen. Jag tror att vi kanske vet för mycket, inte klarar av att ta in allt, och är rädda om våra egna arslen. Att det är därför vi scrollar vidare, förbi tiggarna, förbi de drunknade barnen, och till nästa kattvideo.

Einstein har definierat galenskap som att man upprepar samma sak och förväntar sig ett annat resultat”, sade François Crépeau, FN:s specialrapportör för migranters mänskliga rättigheter, i en på alla sätt briljant intervju i The Guardian.

Det gäller de farliga båtresorna över Medelhavet, det gäller miljöförstörelsen, det gäller allt som vi faktiskt kan påverka men inte gör något åt.

Jag tror man lugnt kan konstatera att inget kommer att hända om vårt engagemang i omvärlden innebär att vi röstar vart fjärde år och därefter förväntar oss att politikerna fixar biffen. Det gör de inte.

Tyvärr får ju varken flyktingarna eller planeten rösta i EU.

Karin Tötterman
är journalist
Foto: Sara Prestianni/noborder network

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.