Kaukasus – En geopolitisk smällkaramell

av Andreas Irebring

I historieböckerna har kriget mellan Georgien och Ryssland år 2008 över Sydossetien skrivits in som femdagarskriget. Det var den senaste fullskaliga konflikten som Kaukasus fick uppleva. Området är dock fortsatt konfliktfyllt, och många av de frysta konflikter som finns i området tycks inte ha någon nära förestående lösning.

Över Inguribron går gränsen mellan Georgien och Abchazien. Gränsen i sig ter sig diskret, men den har trasat sönder mängder av familjer. Den är en knapp kilometer lång, gropig och med regnfyllda pölar, och omöjlig att passera för de flesta georgier.

Vid den abchaziska gränsposteringen är det kö. Gränsvakterna kontrollerar allt. Det vänds ut och in på påsar, väskor inspekteras noggrant, passen granskas i sömmarna. En stund senare befinner vi oss på den andra sidan av gränsen, i Abchazien – ett område som Georgien bestämt beskriver som ockuperat, men som myndigheterna här ser som självständigt.

Ett par timmar senare sitter vi på en buss mot Suchumi, den abchaziska republikens huvudstad, som i runda slängar är lika stor som Åbo. Bussfärden tar en och en halv timme, och på båda sidor kantas vägen av förfallna hus.

Ett år efter att Sovjetunionen upplöstes år 1991 utbröt här ett självständighetskrig. På den ena sidan stod Georgien som menade att området tillhörde dem. På den andra stod en armé bestående av ryssar, abchazer, armenier, frivilliga soldater från bland annat Tjetjenien och georgier som ställde sig på abchazernas sida. Under konfliktens första skede lyckades de georgiska trupperna ta kontroll över bland annat Suchumi, men krigslyckan vände snabbt. Georgien förlorade kriget. Det bidrog till att över 200 000 georgier valde att fly området, och än i dag befinner sig de flesta av dem utspridda över Georgien i flyktingläger.

Smältdegel med bitterhet

Utanför ett café på Akirtavagatan, i närheten av ett sanatorium i Suchumi, sitter tre äldre män. Kaffekopparna trängs med cigarettpaketen på bordet.

– Han som sitter till höger där heter Phillip Tokmanidis och är grek, och den här georgiern som sitter intill mig det är Jumler Karchilava. Som du ser är Abchazien en smältdegel. Det är något vi är mycket stolta över, säger Boris Cholokov som själv är av abchazisk härkomst.

Han berättar att hans fru är georgier. Att de georgier som flydde kriget skulle kunna återvända till Abchazien en dag ser han som oproblematiskt.

– De kan återvända. Mig gör det ingenting. Problemet är de georgier som valde att strida emot oss. Dem vill jag aldrig se här igen, säger Cholokov och Karchilava fyller i:

– Jag är själv georgier, men det är inga problem för mig att bo här eftersom jag vägrade att strida på georgiernas sida.

Sex timmars färdväg med bil från Suchumi ligger Georgiens huvudstad Tbilisi.

Vakhtang Kolbaia.

Vakhtang Kolbaia.

Vakhtang Kolbaia tar emot mig på kontoret för Abchaziens autonoma regering, beläget på Kazbegiavenyn i stadens centrum.

– Den bästa lösningen vore om de georgier som tvingades fly Abchazien kunde återvända. Just nu har vi ju över 200 000 internflyktingar, varav många inte önskar något annat. Det är ju dock Ryssland som styr över Abchazien, och allt snack om att befolkningen vill ha självständighet är bara en illusion, säger Kolbaia.

– Jag är säker på att Ryssland inte vill att georgierna återvänder. Det är en geopolitisk fråga. Om de skulle återvända skulle georgierna få i populationsmajoritet, vilket skulle betyda mer inflytande för Tbilisi i området. Det vill de undvika till varje pris.

Bara hopplöshet

Från Tbilisi till Tschinvali, Sydossetiens huvudstad, tar det inte mer än en timme och tjugo minuter om man färdas i rask takt. Om det vore möjligt, vill säga. Från Georgien är det nämligen omöjligt att färdas den vägen eftersom gränsen är stängd. Även här utbröt ett inbördeskrig år 1992 efter att regionen vägrat erkänna Georgien som sin herre. 2008 trappades läget upp på nytt, vilket slutade med att georgiska styrkor intog Tschinvali den sjunde augusti. Några dagar senare hade ändå ryska trupper lyckats köra ut dem på nytt, vilket var slutet på det som i historieböckerna benämns som femdagarskriget.

Många georgier valde att fly området, och många tog sin tillflykt till flyktinglägret Tserovani, strax utanför Tbilisi.

Natela Metreveli

Natela Metreveli

Natela Metreveli längtar hem. Hon har bott i flyktinglägret, där alla husen är målade i samma gröna kulör med röda tak, i närmare sju år.

– Jag är gammal och har insett att jag med största sannolikhet kommer att dö här i Tserovani. Värre är det för de yngre. Ungdomen borde vara lycklig på det viset att den har en framtid. Men här existerar bara hopplöshet. Det finns inga jobb och tristessen för många är påtaglig. Det är svårt att vara människa här.

Hatet gror

På vägskylten står det ”Välkommen till den bergiga republiken Karabach”. Vi har suttit i en fullpackad minibuss i sex timmar på väg från Armeniens huvudstad Jerevan. Nu återstår endast en timme innan vi anländer till Nagorno-Karabachs huvudstad Stepanakert.

I regionen rasade blodiga strider efter Sovjetunions fall, mellan armenier och azerer. Dödssiffran uppgick till 30 000, och över en miljon människor drevs på flykt. På pappret tillhör regionen Azerbajdzjan, men har sedan vapenvilan skrevs på 1994 i praktiken varit under armenisk kontroll. Vapenvilan har samtidigt saknat betydelse eftersom bägge sidorna i konflikten ständigt bryter emot den.

– Jag hatar azererna. Jag bär fortfarande med mig minnena från kriget. Det räcker med att jag tittar på min far och min farbror som båda blev svårt sårade under kriget, säger Nanar Marutyan.

Nanar Marutyan

Nanar Marutyan

Sedan fem år tillbaka bor hon i Armeniens huvudstad Jerevan. Hon besöker ändå sin familj, som fortfarande bor i Stepanakert, vid varje tillfälle som ges.

– Det är inte konstigt att yngre människor väljer att flytta härifrån. Det finns helt enkelt ingen framtid här, och det ständiga hotet från Azerbajdzjan är en börda som är svår att skaka av sig.

Solen tittar då och då igenom det tjocka molntäcket men sammantaget är vädret dystert. Shushi är inte heller särskilt uppiggande. Den lilla staden ligger strax utanför Stepanakert, men det rör sig om två skilda världar.  I Nagorno-Karabachs huvudstad har det mesta byggts upp på nytt efter kriget. I Shushi är det mesta lämnat i ruiner. Här bodde tidigare både armenier och azerer sida vid sida. De sistnämnda tvingades ändå bort härifrån när Azerbajdzjan förlorade kontrollen över området under kriget.

– Jag tror att azererna aldrig kan återvända hit. Jag önskar åtminstone att de inte gör det, säger Marutyan.

Tror du att det någonsin blir en lösning på konflikten?

– Om Azerbajdzjan erkänner att de förlorade kriget. Men det kommer de säkert aldrig att göra. De känner väl att de skulle förlora sin stolthet.

”Lika goda kålsupare”

Mikayel Hovhannisyan gnuggar handflatorna emot varandra. Vi sitter på kontoret för den ickestatliga föreningen Euroasiatiska partnerskapet i Armeniens huvudstad Jerevan där han är programansvarig. Han har följt konflikterna i Kaukasus under många år.

– Alla dessa konflikter är väldigt komplexa och det finns aldrig bara en sida av myntet. Även om alla givetvis rättfärdigar sina aktioner. Alla är lika goda kålsupare på ett eller annat sätt.

Kommer dessa konflikter någonsin att lösas?

– Det är en väldigt bra fråga som jag av uppenbara skäl inte kan besvara. Däremot måste det till någon form av försoning, vare sig det gäller exempelvis Abchazien eller Nagorno-Karabach. Det är upp till den yngre generationen att se till att det händer, säger Hovhannisyan.

– Ta konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan. Hatet från de äldre sipprar ner till de yngre, men hur många ungdomar tror du någonsin har träffat en azerier eller vice versa? Hur kan du hata någon som du aldrig träffat? Det är värt att tänka på. 

Text & foto: Andreas Irebring

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.