Vårt politiska system är som en sjuk människa som saknar sjukdomsinsikt, skriver Frank Borg i sin essä om millenniemålen och framtiden.
Rubriken anspelar på Ny Tids hädangångne chefredaktör Atos Wirtanens Tekniken Människan Kulturen som utkom i Uppsala 1959 med undertiteln Teknokratisk historietolkning. Atos i sin tur var inspirerad av Oswald Spenglers Der Mensch und die Technik (1931). Ur Spenglers synvinkel är människan ett rovdjur vars historia är en kamp om makt. Tekniken betjänar denna kamp som i form av krig oundvikligen leder till kulturens och naturens kollaps (kulturen blir ett krig mot naturen). Enligt Spengler är denna utveckling oundviklig på grund av människans rovdjurskaraktär förenad med stegrad teknisk förmåga. Det högsta människan kan är att liksom den stoiska romerska soldaten göra sin plikt, stå kvar på sin post och invänta slutet. Den spenglerska pessimismen är förståelig mot bakgrunden av världskrigen. Senare har som bekant filosofen Georg Henrik von Wright spunnit vidare på det spenglerska temat i sin kritik av teknosystemet. Atos var ense med Spengler om teknikens centrala roll i historien, men han önskade korrigera Spenglers pessimism. Enligt Atos är människan i grunden en fredlig växtätande antropoid som dock alltför enkelt, vilket historien övertydligt visat, förfaller till ett ”blodbesudlat djur”. Men mordvapnet i form av atombomben tvingar människan att välja mellan fred eller självförintelse. Teknikens revolution har således förvandlat fredstanken från ”moralisk utopi till politisk realitet”. Det är egentligen först nu som människans historia börjar och Morgonlandet skymtar, enligt Atos, då hon självmedvetet kan välja sin väg och fullfölja viljan till ”formskapandet”, som är hennes varumärke, till skillnad från ”viljan till makt”. Atos förutser den helautomatiserade produktionen och hur arbetet upphör att vara ett problem: istället är det friheten och fritiden som blir problemet. Människan har passerat sin ”våldshistoriska parentes”, hon står ”på tröskeln till formens, sanningens, skönhetens och humanitetens rike”.
Tillväxtens gränser
Nu, år 2015, står vi fortfarande på tröskeln till sanningens och humanitetens rike? Åtminstone kan vi konstatera att ett tredje världskrig har uteblivit. Analyserar man det globala läget i ljuset av Världshälsoorganistationen WHO:s milleniemål med avseende på hälsa, hunger, fattigdom, läskunnighet et cetera så har mänskligheten gjort vissa framsteg sedan 1990 (jämförelseåret). Dessa problem handlar främst om politik och är till stor del självförvållade av människan, till exempel genom krig som driver människor på flykten. Så låt oss förmoda att mänskligheten småningom kan nå en nivå där alla kanske 10 miljarder människor på jorden kan garanteras en dräglig levnadsstandard. Som en rent teknologisk fråga torde detta vara rimligt inom den ekologiska hållbarhetens gränser. Men är det kompatibelt med det förhärskande ekonomisk-politiska systemet? Fysikaliskt och ekologiskt sätter jorden bestämda gränser för ett hållbart samhälle. Det rationella vore därför att undersöka hur vi kan uppnå samhällen som för sin dynamik inte är beroende av tillväxt som i längden är orimlig. Men faktum är att den dominerande offentliga politiska retoriken kretsar kring tillväxt som det allt saliggörande. Vårt politiska system är som en sjuk människa som saknar sjukdomsinsikt. Japan som i ett par decennier levt med låg ekonomisk tillväxt utmålas av ekonomer som ett skräckexempel på stagnation, fast japanerna tillhör de mest välmående på jorden. Filosofen Hans Rosing har upprepade gånger försökt få igång en debatt i Hufvudstadsbladet om tillväxtideologin, men med mager utdelning. År 2012 ”firades” 40-årsjubileet sedan Romklubben gav ut sin berömda rapport om tillväxtens gränser och den globala jämvikten. Under de gångna 40 åren har ingen kunnat komma med några avgörande invändningar mot de generella slutsatserna i rapporten. Snarare har nya hotbilder tornat upp sig genom den globala klimatförändringen. Man har infört beteckningen Antropocene, antropocen (Crutzen & Stoermer 2000, se även Erik van Oojens essä på sidan 70) för denna nya epok, som följer på Holocene, där människans inflytande på planeten är av geologisk skala. Ifall atombombens allförstörelse gjorde fredstanken nödvändig, kommer insikten om riskerna för global ekologisk kollaps att tvinga fram en fred med naturen?
Virtuella ekonomier
Människan har under nästan hela sin existens levt i en kretsloppsekonomi där tillväxt endast varit tillfälliga nycker. Ett liv över tillgångarna har bestraffat sig tills konsumtionen anpassat sig till omgivningens bärkraft. De senaste hundra åren har vi med teknologin lyckats driva upp konsumtionen långt över hållbarhetsnivån genom att nyttja fossila bränslen och globalisera exploateringen (oljeekonomi). Teknologin har endast tillfälligt och skenbart frikopplat oss från naturnödvändigheten. Det är också under denna period som vårt moderna politisk-ekonomiska system formats och som därför är fängslat av tillväxtideologin. Tillväxt måste ersättas med hållbar utveckling, men detta fordrar tydligen en annan sorts politisk-ekonomiskt system. Det nuvarande systemet är som en grottekvarn (se illustrationen på föregående sida) där alla aktörer vill att hjulet ska rulla så fort som möjligt: producenten får större vinster, konsumenten får mer produkter, staten och andra organisationer får mera intäkter via skatter och avgifter och kan expandera, och så vidare. Det här låter som om vi uppfunnit evighetsmaskinen, perpetuum mobile, men det är förstås en illusion i och med att grottekvarnen förbrukar naturen i samma takt som hjulet spinner. Vi kan föreställa oss en sorts immateriell ekonomi som kretsar kring tjänster, upplevelser, datorspel, och så vidare. Ett exempel är ekonomin i den virtuella världen Secondlife som 2009 omsatte mer än 500 miljoner dollar. Men en dylik ekonomi torde förbli ett marginellt fenomen: ett virtuellt hus i Secondlife skyddar inte mot regn i den reella världen. Å andra sidan kunde virtuella ekonomier vara en metod för att testa och simulera funktionaliteten hos nya ekonomiska system, som räntefri ekonomi som diskuteras nedan. Spekulationsekonomin och dess adrenalinstinna addikter kunde med fördel också isoleras till de virtuella världarna där de får spela av hjärtans lust utan att störa realekonomin.
Pengar – finns de?
Vad behövs då den ekonomiska tillväxten till om vi redan har det materiellt välbeställt? Problemet tycks helt enkelt vara att det ekonomiska systemet bygger på förväntningar om en oändlig tillväxt. Kapital ska ge avkastning i all evighet med ränta på ränta även om pengar inte kan göra något arbete. Pengar är ju bara en ”invariansfiktion”. Räntan är grundexemplet på dylik förväntad arbetsfri inkomst. Henrik Östman har i den sinnrika debattboken Spelbrickorna (Schildts 1998) visat på ränteekonomins inneboende brister och beskrivit en alternativ räntefri marknadsekonomi. I Östmans modell når en utvecklad ekonomi småningom ett tillstånd där räntetryckets avkastningstvång ersatts av en ”inre tillväxt” som bland annat innebär att produktionsmedlen successivt ersätts av nyare och effektivare, och vinsterna tas ut i form av mera fritid. Spekulationsekonomin hindras från att störa realekonomin. Enligt Östman borde det ekonomiska systemet vara något som fungerar lika obemärkt och effektivt som elnätet. Istället har ”ekonomin” och finansavdelningarna blivit de som tycks bestämma dagordningen i samhället och företagen. En konsekvens av modellen vore att kapitalinvesteringsbolag och aktieägande endast i syfte att spekulera i vinster försvinner, och kvar blir bara aktieägare som faktiskt är intresserade att utveckla produkterna. Detta beror på att i modellen kan banker skapa och ge krediter för produktiva investeringar, vilket gör kapitalbolag obehövliga. Istället får vi banker specialiserade på att bedöma innovationer inom olika områden som jordbruk, energiteknik och hälsovård. Krediterna (och den motsvarande penningsumman) upphör då låntagaren betalat tillbaka lånet (utan ränta men med vissa avgifter och riskpremier) och penningmängden kan i princip hållas konstant i relation till BNP. Fröet till det här finns redan i statens utvecklingsbolag typ Tekes, EU:s leader-stöd, och motsvarande.
Ny forskning behövs
Anders Wijkman (ordförande för Romklubben) och Johan Rockström, som 2012 utgav boken Bankrupting Nature, har också efterlyst en ”ny ekonomisk logik” (Svenska Dagbladet 5.12.2012, The Guardian 6.12.2012). De korrigerar grottekvarnens dynamik genom att kräva en ”cirkulär ekonomi” i stället för den rådande ”stuprörsprincipen” (naturen —> avfall). Produktionen bör styras in på återanvändning bland annat genom att öka beskattningen av uttaget av råvaror och sänka skatten på arbete och hållbar konsumtion. Vi kan ju inte i längden ha ett ekonomiskt system som belönar naturförstörelse. Vad som förefaller saknas är en seriös ekonomisk-sociologisk forskning om hur ett nytt ekologiskt hållbart ekonomiskt system kan realiseras och nå en sorts jämvikt (mognad). Bland ekonomer finns det förstås inget större incitament att göra sig själva överflödiga. Vi behöver tvärvetenskaplig forskning om hur man kombinerar välfärd och hållbar utveckling med ekonomisk-politiska system som ska fungera i det globala sammanhanget. Digitaliseringen, kryptovalutor (typ bitcoin), medborgarlön, räntefri ekonomi och direkt demokrati kan tillhöra ingredienserna för det nya systemet. Ett sådant är inte bara en ödesfråga för de utvecklade ekonomierna. Försök att åstadkomma global välfärd enligt de gamla recepten leder till ekologisk holocaust: man behöver bara betänka konsekvenserna av Världsbankens planer att satsa biljoner på att dra vägar kors och tvärs genom Afrika eller en fullskalig exploatering av Arktis.
Frank Borg
