Tre frågor till Silvana Imam, rapartist
1. Du har blivit förlänad med epitetet feministrappare. Hur ser du på det?
– Jag är rapparare, punkt. Vad jag rappar om är sedan en annan sak. Det är inte som om en man skulle få epitetet ghettorappare eller innerstadsrappare. Det är bara för att jag är kvinna som jag får nånting annat än bara ”rappare”. It is what it is. Men jag är den sista ”kvinnliga” ”feministrapparen”. Jag tar de här frågorna för att de som växer upp och blir rappare inte ska behöva ta såna här frågor.
2. Vad tror du det beror på att kvinnor är så underrepresenterade på festivaler?
– Har du frågat männen? Det är min första fråga. Vad ställer du för frågor till männen? Jag tycker att det blir representativt att jag som kvinna ska svara på de frågorna – jag vet inte. Jag vet att jag är musiker, jag är konstnär, jag är en person som gör intressant konst. Sen får du fråga arrangörerna – hur många är män? Ganska många. Det är väl därför: de ser inte längre än sin egen kuk.
3. Varför är kvinnor underrepresenterade trots att de flesta av de verkliga megastjärnorna de senaste åren varit kvinnor?
– Ja, tyvärr är det så att det krävs kanske 150 procent mer för en kvinna att bli stor, men då hon blir det, blir hon störst. Det finns inte plats för mer – det finns plats för fler män som inte behöver fajtas på samma sätt. Därför blir kvinnorna som lyckas hyllade som gudar. Men de andra då? De som inte orkar med de här blir ju inte lika stora. Men män behöver ju inte orka det. De bara ”seglar in”.
Text, foto och video: Janne Wass