Etikettarkiv: Festival2015

Gå på festival med Ny Tid!

Vill du rapportera från sommarens festivaler? Anmäl dig som festivalreporter och få gratis ackreditering via Ny Tid!

Ny Tid  letar efter frilansare som är intresserade av att skriva festivalreportage för nytid.fi. Ny Tid står för ackrediteringen till festivalen, men övriga kostnader står festivalreportern själv för. För festivalrapporteringen för webben betalar vi tyvärr inget arvode, men om vi t.ex. använder en bra intervju i sensommarens tryckta tidning, betalar vi för den artikeln normalt artikelarvode.

Vi förutsätter att du:

– Är minst 18 år gammal
– Skriver en hyfsat bra svenska
– Levererar en text på minst 2 000 tecken (inkl. blanksteg) senast två dagar efter att festivalen avslutats.
– Levererar minst fem användbara bilder från festivalen senast två dagar efter att festivalen avslutats.
– Under festivalens gång uppträder någotsånär värdigt som Ny Tids representant.

Du får mycket gärna:

– Göra intervjuer med artister/publik/arrangörer. Dessa förutsätter vi att du arrangerar själv.
– Instagramma från festivalen med hashtaggen #NyTid – du får också inloggningsuppgifter till Ny Tids Instagramkonto.
– Ha tillgång till en systemkamera. Många festivaler tillåter endast systemkameror i fotodiket. I nödfall kan redaktionen låna ut en kamera, om det avtalas i god tid och du kan garantera att ta väl hand om den.
– Alternativt kan du ansöka om ackreditering med en kompis som fotograferar. (Chansen är alltid lite mindre att få ackreditering för två personer.)

I korthet: Ny Tid fixar alltså ackrediteringen, men står inte för några övriga kostnader. Inte heller bokar vi intervjuer för dig under sommaren.
OBS! Vi kan inte garantera ackreditering till de större festivalerna. Arrangörerna kan bestämma sig för att Ny Tid är en för liten tidskrift för att beviljas ackreditering.

Fyll i blanketten nedan, eller skicka en fritt formulerad ansökan till [email protected] Vi behöver ditt fullständiga namn, socialskyddssignum, hemadress, telefonnummer och e-postadress, samt samma uppgifter för en eventuell fotograf.

OBS! Skicka in din anmälan minst en vecka före festivalens ackrediteringstid rinner ut.
OBS! Om ni är två som ansöker om ackreditering måste båda fylla i blanketten.

Vi går efter ”först till kvarn får mala”-principen.
Ny Tid ansvarar inte för eventuella person- eller materiella skador som uppstår i samband med festivalerna.

Läs vår korta festivalreporterhandbok.

Festivaler som redan har ackrediterade reportrar:

FINLAND:

  • South Park
  • Summerburst Helsinki
  • Sideways
  • Midnight Sun Film Festival
  • Tuska
  • Visio Festival
  • Ruisrock
  • Pori Jazz
  • Ilosaarirock
  • Flow
  • h2ö
  • WKND Helsinki

SVERIGE:

  • Urkult
  • Stockholm Arts & Music
  • Krökbacken
  • Malmöfestivalen

Ännu kan du ackreditera dig till:

  • Nummirock (23-25.6, Nummijärvi)
  • Tons of Rock (23-25.6, Halden, NO)
  • Haapavesi Folk (27.6-2.7, Haapavesi)
  • Puistoblues (29.6-2.7, Järvenpää)
  • Provinssirock (30.6-2.7, Seinäjoki)
  • Bråvallafestivalen (30.6-2.7, Norrköping, SE)
  • Freedom Festival (1-2.7, Tammerfors)
  • Göteborg Blues Festival (1-2.7, Göteborg, SE)
  • Peace and Love (8-9.7, Borlänge, SE)
  • Baltic Jazz (8-10.7, Dalsbruk)
  • Visor så in i Norden (8-10.7, Kumlinge)
  • Kaustinen Folk Festival (11-17.7, Kaustby)
  • Jakobs dagar (17-24.7, Jakobstad)
  • Tammerfest (20-23.7, Tammerfors)
  • Wanaja Festival (22-23.7, Tavastehus)
  • Tikkurila Festival (22-23.7, Vanda)
  • LPRHC Fest (22-23.7, Villmanstrand)
  • Naamat (22-23.7, Muurame)
  • Rockoff (22-30.7, Mariehamn)
  • Vaasa Festival (23.7, Vasa)
  • Roots N’ Boots (23.7, Lovisa)
  • DBTL (27-30.7, Åbo)
  • Korpo Sea Jazz (27-30.7, Korpo)
  • Norberg Festival (28-30.7, Norberg, SE)
  • Työväen musiikkitapahtuma (28-31.7, Valkeakoski)
  • Clandestino Festival (28-31.7, Göteborg, SE)
  • Qstock (29-30.7, Uleåborg)
  • Puntala-rock (29-30.7, Lempäälä)
  • Storjöyran (30.7, Östersund, SE)
  • Tampereen teatterikesä (1-7.8, Tammerfors)
  • Wacken Open Air (4-6.8, Wacken)
  • Porvoo Popfest (4-6.8, Borgå)
  • Skogsröjet (4-6.8, Rejmyre, SE)
  • Faces (6-7.8, Raseborg)
  • Sziget (10-17.8, Sziget, HUN)
  • Way Out West (11-13.8, Göteborg, SE)
  • Turku Jazzfest (18-21.8, Åbo)
  • Blockfest (19-20.8, Tammerfors)
  • This is Hultsfred (19-20.8, Hultsfred, SE)
  • Norpas Festival (19-21.8, Dalsbruk)
  • Seurasaari soi! (19-21.8, Helsingfors)
  • Viapori Jazz (23-27.8, Helsingfors)
  • We Love the 90’s (26-27.8, Helsingfors)
  • Popaganda (26-27.8, Stockholm, SE)
  • Helsingfors festspel (19.8-4.9, Helsingfors)
  • … och många fler. Kom med egna förslag!

Vi behöver ditt socialskyddssignum för att försäkra oss om att du är 18 år gammal. Dina uppgifter lämnas inte ut till tredje parter och används inte för marknadsföringsändamål e.d.

Fullständigt namn
?
Skriv i formatet förnamn efternamn
Soc.skyddssignum
?
Ditt socialskyddssignum behövs så vi kan försäkra oss om din ålder.
Gatudaress
?
Skriv i formatet "NyTidvägen 1 a 2"
Postnummer
?
Om du bor utanför Finland, lägg till landskoden
Postkontor
Telefonnummer
E-postadress
?
Använd @ och inga ersättande tecken
Festivalen jag vill gå på
?
Vänligen skriv in det fullständiga namnet på festivalen
Jag ansöker om ackreditering tillsammans med:
?
Skriv in den andra ansökandes fulla namn
Övrig information eller kommentarer ?
Har du några frågor eller specialönskemål, skriv in dem här

Tre frågor till Anna Hagen

producent för Jakobstad Music & Arts, som ordnades i oktober.

1. I din och Albin Davidssons kandidatuppsats kommer ni fram till att män ofta är överrepresenterade på musikfestivalscenerna. Varför ser det ut så?

– När vi tittade närmare på de bakomliggande problemen insåg vi att det till stor del är en ond cirkel. Till att börja med beror det till stor del på hur flickor och pojkar uppfostras heteronormativt. Pojkar uppmuntras att ta plats på ett annat sätt än flickor, och att satsa mer på att utveckla sina fritidsintressen. Som tjej granskas en ofta hårdare och bedöms just som tjej och representant för alla tjejer snarare än som individ. Redan där måste en som ung på något sätt gå emot sig själv och våga trotsa normer och det är ju inte det lättaste just i tonåren när en ofta väljer sina fritidsintressen. Ju längre upp i åren en kommer desto färre tjejer finns det som utövar musik. Det finns fler sångerskor än kvinnliga instrumentalister, men där visar våra källor på att det kan bero på att det i allmänhet anses okej för tjejer att sjunga då det tolkas som att de utrycker sina känslor, medan männen uppmuntras att bli tekniskt skickliga på ett instrument.

2. Kan det här förändras och i så fall hur?

– Ja, och där har hela kulturbranschen, andra delar av den onda cirkeln så att säga, ett ansvar. Till exempel är det ofta män som arbetar på bokningsbolag och väljer att lyfta fram andra män för oss arrangörer. Jag vill inte prata om kvotering, men vi måste göra aktiva val för att visa en bredare bild av verkligheten, tänka jämställt och intersektionellt, alltså inte bara i fråga om kvinnor och män utan att även icke-vita och HBTQ-personer synliggörs. I min värld ska scenerna återspegla samhället och det består ju inte bara av vita cis-män.

3. Hur ser det ut med jämställdheten på Jakobstad Music & Arts?

– I Jakobstad, precis som i resten av Finland, är det väldigt dåligt, men en måste börja någonstans och årets festival var ett steg i rätt riktning. Vi hade till exempel Nino Ramsby från Sverige som står på scen och spelar under sin könskorrigeringsprocess och en kvinnlig saxofonist, Amanda Sedgwick, som har flera bandmedlemmar av olika etniskt ursprung. Bara det att få se en tjej spela på scen kan betyda mycket för ungdomar och vad de upplever som möjligt.

Pär Jonasson

Balanskonst: konsten som väger upp världen

Nya upplevelser och insikter, det är väl det bästa 

en kulturfestival kan erbjuda. Under Helsingfors
festspel fick jag överraskas av den kinesiska galen-
skapen i form av pekingopera och överjordisk
akrobatik, och slutligen kom jag nästan in på
självaste kärnan med alltsammans.

Islutet av augusti gick jag på första träff med fenomenet Pekingopera. Ja, fenomenet: det känns som mer än en genre bland andra. I och med bristen på referensram och tidigare erfarenhet kan jag skriva om föreställningen Den sista krigaren bara i egenskap av överrumplad och förtjust åskådare. Finländska Wusheng Companys krigsskådespel fyller Nationalteaterns stora scen med ett spektakel som för mig är mestadels obegripligt. Det är en förtjusande känsla att sitta i en teatersalong och inte ha en aning om vad det är man kommer att få se. Jag vet inte vad traditionen påbjuder, vad de intrikata rörelsemönstren och den ovanliga röstanvändningen betyder, hur dramaturgin kommer att utvecklas och vad alltsammans egentligen vill säga. Således tillbringar jag de hundra minuterna med att om vartannat gapa, skaka på huvudet, bli rastlös, trycka öronpropparna djupare in i öronen, skratta av förvåning och hojta, hurra.

Slutligen erkänner jag mig såld. Trots bristande sakkunskap vågar jag påstå att Wusheng Company är en skicklig och ambitiös grupp och Den sista krigaren en högklassig föreställning. Wusheng Company är den första och enda teatergrupp i Europa som specialiserat sig på klassisk kinesisk teater. Grundarna, Elias Edström och Antti Silvennoinen, träffades på utbildningen för fysisk teater vid yrkeshögskolan Novia i Vasa, och har studerat pekingopera vid teaterakademin i Peking – Edström har till och med avlagt magisterexamen där (som första icke-asiat).

Akrobatik, kamp, mimik

Pekingopera är fysisk musikteater, där kampsport, sång, akrobatik, mimik, dans och skådespeleri kokas ihop till en stiliserad, traditionsbunden helhet. De överdådiga, tunga dräkterna, ibland med en rad vajande flaggor fästa på ryggen, som en del av karaktärerna bär, kräver god fysik och balans. Allt är standardiserat, från rollerna tills deras rörelsemönster, och jag tänker att detta nog är bland den minst fria konst jag sett. Men äran ligger, kan jag anta, i att behärska hantverket perfekt.

Konstnärliga ledaren Silvennoinen övertalade dansaren och koreografen Tero Saarinen att axla en av rollerna som gästande stjärna, och det fysiska klarar Saarinen naturligtvis galant. Hans repliker passar dock inte in i helheten eftersom han inte använder sång och volym så som Silvennoinen, Edström och Ville Seivo. Silvennoinens prestation är den fysiskt mest krävande, och därmed den som imponerar mest och stannar längst i minnet, men även de övrigas prestationer är starka. Piruetterna och hoppen i de massiva dräkterna måste verkligen kräva kondition och fulländad kroppskontroll. Krigsscenerna, stiligt regisserade och skickligt utförda, är lika imponerande, med de sexton akrobaterna och wushu-utövarna som flyger in och ut på scenen i egenskap av stridande trupper. Regissören Lü Suosen hör till Kinas mest uppskattade skådespelare och regissörer inom Pekingopera, och därmed får man tro att föreställningen vi ser faktiskt ligger nära den kinesiska traditionen.

Jag lyfter på hatten, åt hela härligheten. Ett stort ”varför…” svävar stundvis i mina tankar, men efteråt skrattar jag – för att, varför inte?

Kroppens högsta
potential

När jag återhämtat mig i några dagar är det de kinesiska cirkusartisternas tur att överraska och imponera. Redan innan föreställningen Zodiak Legend börjar i ishallen i Helsingfors har jag skäl att anta att det kommer att bli en hujsig show – och rätt får jag.

Shanghai Acrobatic Troupe hör till världens mest kända akrobatikgrupper och cirkuskonstnärerna måste vara bland de skickligaste i världen. I Kina har man tränat akrobatik i tvåtusen år: kunskaperna och disciplinen är smidda till perfektion, och jag tänker att de enskilda konstnärerna blott är uttryck för en kollektiv begåvning och ett målmedvetet arbete.

Att se på dessa akrobater är att se på människokroppen tagen till sin absolut högsta potential. Kroppen och sinnet så disciplinerade, så vältränade att de nästan upphör att vara mänskliga. Men de är det ändå: de få små missarna, svajandena, gör egentligen showen ännu mer perfekt, eftersom dessa bevisar att det finns en mänsklighet bakom den glänsande ytan. Även världens bästa akrobater kan missa på några centimeter, och det är på något vis oerhört vackert.

Jag kan inte undgå att tänka på alla de timmar av hård träning som ligger bakom det vi nu ser under en och en halv timme. Vad de anonyma kropparna utsatts för nästan sedan de lärt sig gå. Vad medlemmarna i gruppen offrar för att underhålla oss, hur stenhårt de satsar, vilken tävling som utspelas mellan kompisar och kolleger bakom kulisserna, för endast de bästa får plats i den berömda gruppen. Och ramlar du för ofta står det hundra lika begåvade akrobater i kö för att ta din plats.

Cirkusnumren i Zodiak Legend är vackra, ofta alldeles otroliga. Man håller andan och sitter längst ut på stolkanten med bultande hjärta – hur ska det gå? Det går, så klart, alltid bra, och man får pusta ut, applådera, ropa ut sin förtjusning. Höga höjder, gungande ting, flygande ting, flygande människor, samarbete, koordination, precision. Pompös musik, glittrande dräkter, genomtänkt och inövat till varje vinkning och bugning. Ett välsmort maskineri, och det är så det nästan känns – som en industriprodukt.

(Det enda som kunde skippas är de fåniga mellannumren med den töntiga musen som ropar ni hao och försöker få publiken att skratta. Men okej, de minsta kanske gillar honom mest, så låt gå.)

Skönheten ökar

Efteråt, när jag går ut i den varma sensommarkvällen, är jag på något vis väldigt rörd. Nästan som om jag vore nära någon betydande insikt, om ja, livet självt. Jag tänker: Vad skulle världen vara utan cirkus, utan konstnärer? Krigen och sorgen minskar inte, men skönheten ökar. Det är på något vis oerhört trösterikt att en del människor kan satsa sina liv på att fullända sina kunskaper i den konstart de valt som sin, även då samhällen knakar i fogarna. Allt är inte bara nedskärningar och flyktingar, det finns också cirkus. Alltså finns det hopp.

Jag tänker hur mycket jag uppskattar akrobaterna från Shanghai och de två unga finländska männen som kom på den tokiga idén att göra pekingopera, av alla saker, precis som jag uppskattar alla andra konstnärer som gör allt lite vackrare, mer förståeligt och meningsfullt. Ibland ifrågasätter jag rätten (min egen) att syssla med något så – när det kommer till frågor om liv och död – ”onödigt” som till exempel kulturjournalistik och annat skrivande. Jag vet inte alltid hur jag ska berättiga det för mig själv: jag tänker på alla som gör något på riktigt nyttigt, alla som på riktigt hjälper människor. Jag undrar om Shanghaiakrobaterna funderat över sin etiska ”rätt” att träna volter dag ut och dag in, om de ifrågasatt meningen med det. Jag hoppas att så inte är fallet. För det är fullständigt berättigat, ja det är aktningsvärt. Alla kan inte vara biståndsarbetare eller läkare, det behövs konstnärer också. Det här må låta rätt så god morgon yxskaft, men för mig som våndats över frågan i åratal är det något av ett genombrott.

Tack till Helsingfors festspel för ni att möjliggjorde dessa synbarligen simpla men värdefulla insikter. Låt pekingoperorna ljuda över riket och akrobaterna förvilla alla förvirrade rasister.

Sonja Mäkelä
Foto: Mitro Härkönen

Se kortdokumentären Elias
Pekingopera (på Yle Arenan till slutet av september) för att få en inblick i den fascinerade konstformen.

En poesifestival att dö för

Nu dör någon medan jag står här och läser dikter,
tänkte Peter Nyberg i Dhaka, Bangladesh, dit han i
egenskap av chefredaktör för tidskriften Populär Poesi var inbjuden för att delta i Poesifestivalen, Modersmåls-festivalen och den månadslånga Bokmässan. 

Scen 1

När uttagsautomaten för andra gången vägrar mitt VISA-kort, precis som en kostymklädd man på växlingskontoret gjorde, tittar jag på min mobil och ser att den inte har täckning. Ingen från Bangla Academy är här för att möta mig som överenskommet utan jag står ensam på Dhaka International Airport, Bangladesh, utan möjligheter att få tag i pengar och utan att kunna ringa någon.

Möteshangaren är jättelik och bara enstaka människor utöver dem som väntar på sina väskor och gigantiska förpackningar vid rullbanden på andra sidan gränskontrollen syns till. För någon minut sedan tittade jag ut mellan de två k-pistbeväpnade, kamouflageklädda vakterna vid utgången och såg en mängd svarta skuggor luta sig mot ett järnstängsel tjugo meter bort. Den unga mannen i sjaskig träningsoverall som tidigare undrade om jag behövde hjälp står kvar strax innanför utgången, biluthyraren som tjoade skriker åt någon annan. Någon försöker ta sig in men blir bortmotad av vakterna.

”Här borde jag synas”, tänker jag. ”Här är det jag som avviker, både i längd, hudfärg och i ärlighetens namn också i omfång. Jag borde ha blivit sedd om någon väntade”.

Biluthyraren tjoar igen. Jag överväger mina möjligheter och går fram, betonar att jag inte är ute efter en bil men behöver hjälp att ringa. Han nickar och ber om ett nummer. Jag ger honom mina dokument och han ringer. Samtalet är ganska kort men mitt i det lyser hans ögon upp, blir runda och förvånade. Blicken flackar mellan telefonen och mig.

– Sooo, you are a poet? frågar han leende när samtalet är över.

Inte som hemma. Utan beundrande, dyrkande. Han tecknar att jag ska komma runt och jag går motvilligt ut mellan de beväpnade vakterna. Han ber mig att sitta ner i båset där han står medan vi väntar. Ger mig lite kall dryck som smakar sött te. Tjoar till sin uthyrarkompis i båset bredvid. Vi skakar hand. De ser på mig. Med en oförtäckt beundran.

Jag ser deras dåliga, smutsiga kläder, deras försök att klä upp sig i sådant som de säkerligen haft på sig i veckor. Ändå förstår jag: det här är respektabla människor.

Telefonen ringer. Biluthyraren vinkar till mig att följa efter och jag följer, ut till järnstängslen, förbi några av skuggorna som är människor nu, fram

till en kort, smal asiatisk man som tar min hand och presenterar sig som Maung Maung. Han har en smutsig jeansjacka och solkiga jeans, men är glad att träffa mig. Bredvid står Shappon Akka, en bengalisk poet från landsbygden i betydligt renare kläder. Och runt om oss finns mängder av människor som tittar skyggt på mig.

Jag är med ens den andre, den utanför stående, den avvikande.

Scen 2

Portiern och piccolon har likadana kavajer men de är båda oerhört smutsiga. Längs vägen från flygplatsen har jag sett tiggande barn som säljer småsaker eller vill tvätta vindrutorna i den stillastående trafiken, en liten, mager flicka som sitter i rännstenen och smeker sin beniga lillebror över huvudet med vatten från en plastflaska, stånden längs gatorna som är svåra att skilja från sophögarna och de otaliga rikshorna. När bilen svänger in mellan två grindar där vakterna har automatvapen, vid frihetsmonumentet framför Club Dhaka Guest House, berättar mina medpassagerare att det är ett av de bästa ställena att bo på under festivalen.

Jag skrivs in och tas till ett rum. Maung och Shappon håller mig sällskap. De strålar ikapp över rummets standard, kollar att det finns vatten i kylskåpet och konstaterar att här finns allt jag kan behöva. Om jag vill ha mat är det bara att beställa från lobbyn. Jag är förvirrad. Det är som att komma in i en parallellvärld där fint är fult och några sekunder tror jag att de driver med mig. Rummets väggar är inte vita längre, golvet rent men oerhört slitet, badrummet ser ut att ha minst trettio år på nacken.

De ber mig att sitta vid fönstret i de små, runda 80-talsfåtöljerna och beställer upp smörgåsar. Maung frågar om Sverige och säger:

– Du är en vacker man. Alla från Sverige är vackra. Det var samma sak förra året. Ni är långa och kraftfulla.

För en man som på alla sätt avviker från västerlandets skönhetsnormer finns det något välgörande i kommentaren. Och något oväntat. Han fortsätter med att fråga om hur vi ser på mongoloida i Sverige. Jag vet inte riktigt hur jag ska svara, men berättar lite om vården. Han ser tveksam ut. Shappon reser sig och går runt i rummet, sätter på teven. Jag frågar om han känner någon som är mongoloid och anar en släkting.

– Jag ÄR mongol, säger han leende.

Det finns något förlösande i att inte genast förstå den frågan, i själva misstolkningen, inser jag. Maung berättar att det i Bangladesh finns mongola som han själv, negroes och indier och att indierna har högst status av folkgrupperna. De andra två bor på landsbygden och är förtryckta. På landsbygden finns mängder av lokala språk, vilket gör att det är svårt att kommunicera. Bengali är det sammanbindande språket men det kräver viss bildning för att förstå, därför är det många av de fattiga som bara pratar de lokala språken. Modersmålsfestivalen, som är en del av bokfestivalen, höjer statusen för de lokala språken. Maung är mycket förväntansfull inför den. Han frågar om hur jag ser på olika raser och jag förklarar att det yttre bara är hud och form och att det inre kan skilja sig mellan individer men att jag tror att alla människor i grunden liknar varandra. Sedan är vi vänner.

Scen 3

Jag har ett ängsligt inre. Hur klär man sig inför middagen med den professor och ledamot av Bangla Academy som bjudit en till sitt land? Jag tar på kavaj, svarta byxor, vit skjorta och slips. Och blir överklädd.

Nu sitter jag i Muhammad Samads soffa tillsammans med två bengaliska poeter. Mitt emot mig sitter poeterna Cindy Lynn Brown från Danmark och Jamie Xu från USA och Kina. Framför oss står fatvis med mat: ris, grönsaker, lamm, kyckling, fisk och skalddjur i välkryddade såser. Muhammad Samad berättar sådant jag är för orolig för att höra om. Han ser min osäkerhet inför den helstekta fisken och kommer fram och rensar den åt mig. Jag berömmer maten och hans fru häller slevvis med kräftor i currysås över tallriken. Min engelska fungerar sådär, den underliga bengaliska accenten gör att jag inte förstår allt människorna säger, dessutom låter det hela tiden – ett starkt bakgrundsljud som stör mina hörapparater. Fortfarande är jag chockad av standarden: under bilfärden hit berättade en av poeterna att det här var det finaste kvarteret, ingenstans där fattiga levde. Men när vi kom fram var ingången grafittimålad och lägenheten sliten på alla sätt. I Sverige hade det varit en undermålig förortslägenhet.

Ashis Sanyal, en av poeterna, berättar om den bengaliska poesitraditionen medan vi äter med fingrarna, efteråt kommer mina fingrar ha en hinna av fett som inte går bort, ens när jag tvättar med tvål och den svaga kryddlukten försvinner inte förrän en vecka efter att jag har lämnat landet. Ashis menar att den äldre poesin tagit influenser från epos från landsbygden och Indien och i mycket påminner om våra grekiska berättelser, Illiaden och Odyssén, men har en lokal prägel. Den moderna dikten är starkt influerad av fransk och europeisk poesi. Många åkte till Europa för att studera under 1900-talet, där kom de i kontakt med framför allt fransk poesi, som Baudelaire, som blev viktig för poesitraditionen i Bangladesh. I nobelpristagaren Rabindranath Tagore sammansmälter traditionerna. Numera finns en rörelse av dekonstruktivism eller språkpoesi i Bangladesh, en tendens till obegriplighet som rummets bengaliska poeter finner tröttsam.

Vi åker hem genom mörkret utanför universitetet där mängder av unga människor sitter och pratar. Jag undrar om något har hänt men inser att universitetsområdet är en plats dit man går och umgås eller finner en avlägsen plats för att kurtisera. Nästan alla som rör sig ute är män. Jag undrar var kvinnorna är, vilka uppgifter och normer de följer.

”I morgon börjar poesifestivalen”, tänker jag. ”I morgon börjar det”.

Scen 4

Poesifestivalen tar plats under ett tygtak som spänts upp på universitetsområdet. Runt om går avspärrningar men alla framträdanden är gratis. Framför en stor scen finns hundratals sittplatser och längst fram står en lång rad filmkameror från tevebolag. Under invigningen sjunger en kör och jag föses upp på en mindre scen där den bengaliska flaggan hissas och mängder av människor tar bilder av det tjugotal poeter som står där. Därefter ska alla poeter gå upp på scenen och sätta sig på den. Det är vår plats i väntan på att få framträda. Flera av de bengaliska poeterna är klädda i traditionella dräkter. Ashis Sanyal bjuder mig att sitta invid honom på en låg bänk. Jag känner mig enorm, inklämd mellan två mycket små män.

En efter en går männen fram till mikrofonen och pratar på sitt språk. Det som sägs blir ljudvågor och musik. Efter en stund tänker jag att jag kan urskilja vem av dem som är goda recitatörer och vem som inte är det. Jag ser också vilka som får gensvar hos publiken. De två parametrarna överensstämmer inte alltid.

Muhammed Samad kommer fram och säger att det snart är min tur, att jag ska säga något kort om min poesi och läsa något. Eftersom jag trott att jag skulle hålla ett kort föredrag om svensk poesi blir jag lite tagen, men nervositeten gör mig snarare vaken än släcker närvaron. Så när det är min tur går jag upp och säger något om svensk poesi, förklarar tanken bakom det jag skriver och läser ett par dikter i engelsk översättning. Framför mig sitter mängder av människor och tevebolagen filmar hela tiden.

När jag är klar sätter jag mig på scenen. Bredvid festivalområdet hörs taktfasta slagord och efter hand kommer ett tåg av människor. Dagen innan har tre människor dött i sammandrabbningar mellan demonstranter och polis. På morgonen har jag fått ett sms från pappa som frågar om ett hotell som ska ha sprängts. Om det vet jag inget. Kontrasten mellan de som är i poesifestivalens inhägnad och de som utanför kämpar för grundläggande värdighet får det att krypa i mig. Jag är i en annan värld, långt ifrån Tranås.

Scen 5

Vi har varit tvungna att lämna kamerorna eftersom det finns en hotbild mot premiärministern men är speciellt utvalda att närvara under invigningen av Modersmålsfestivalen och Bokmässan. Längst fram finns mängder av kostymklädda livvakter och akademiker gör anföranden på bengali. Partier ur islams, hinduismens och buddhismens heliga skrifter har blivit uppläsa. Texterna handlar alla om kärlek och människors gemenskap. Det är en fin gest.

Den enda västerländska mannen på scenen är professor vid universitetet i Dhaka. Han har lärt sig perfekt bengali och uppskattas när han pratar. Människor skrattar. Han är den enda de skrattar åt. Jag tror att det är bra. När nästa talare har talat en kort stund börjar böneutropet från minareten intill. Allt tystnar och stillnar ögonblickligen. Föreläsaren tittar ner och står helt stilla.

Den mjuka njutningen i att förstå att man här respekterar religionen. Att den är viktig. Det finns en skönhet i att allt avstannar.

– Bangladesh har tagits över av extremer. De vägrade att stänga av böneutropet och krävde att alla skulle vara helt tysta medan det varade, förklarar någon bredvid mig.

När bönen är klar fortsätter föreläsaren. Från det ord där han slutade, föreställer jag mig. Som en parentes i tillvaron just tagit slut.

Scen 6

Jag sitter på en scen igen. En gammal man pratar med låg röst på ett språk som jag inte förstår. Sedan pratar en gammal man mycket snabbt och rytmiskt på ett språk jag inte förstår. Sedan pratar en helt ung man på ett språk jag inte förstår. Knäna och lederna värker men det är snart min tur. Strejkande lade stenar på rälsen så att ett tåg spårade ur igår. Tre dog. Jag läser. Efteråt leds vi in i ett tält. Jamie och Cindy är där. Vi äter. En fattig kvinna med sitt barn tittar in på buffén. De blir ivägkörda och jag sitter helt stilla. Vi går ut från tältet och en bil kommer. Vi sätter oss i den och någon för oss någonstans. Vi går in i en byggnad. Där en scen, där en publik. Vi lyssnar på gamla män vars språk vi inte förstår. Det tar lång tid. Sedan är det slut. Vi får kaffe och smörgås. Jag tänker att jag kommer att bli magsjuk om jag äter den. Sedan äter jag den. Det fortsätter. En kvinna i sari talar en stund, hon får publiken att skratta men jag förstår inte ett ord av vad hon säger. Det kommer en bil. Vi åker därifrån. Någon säger till oss att vara redo med våra dikter. Vi stannar på festivalområdet. De säger:

– Gå inte utanför stängslen. På andra sidan finns människor som svälter och kämpar för sina liv. Vi får kakor och te under ett parasoll. Det är mörkt och insekter svärmar över mitt huvud. Människor kommer fram och skakar hand och frågar vem jag är. En man säger:

– Du är så vacker. Sedan klappar han på min mage och ler. En annan har ett blödande tandkött och smutsiga kläder och säger att han är poet från London. En dansk konstnär kommer fram och berättar att hans grej är att måla gator i starka färger. Det känns ovant att nästan höra sitt språk igen. Jag sitter på en scen. Någon berättar att det är modersmålsavdelningen i poesifestivalen och att jag ska läsa en dikt på svenska först. Jag sitter i skräddarställning. Människor skanderar något utanför stängslen. Två timmar senare får jag läsa. Knäna värker när jag ska resa mig. Jag tänker, ögonblicket innan jag ska börja läsa: ”Nu dödar de någon där ute i mörkret, nu dör någon och här står jag och läser dikter”. Jag läser. Jag sitter på scenen. Jag går ner bland människorna. ”De kommer in för att söka skydd, det är därför så många är här”, säger någon. I mörkret utanför avspärrningarna skymtar jag myllrande kroppar. Någon tar min hand och intervjuar, någon annan tar en bild, jag ställs framför ett filmteam och svarar på frågor om Sverige och om poesi. Någon vill ta en bild av mig, någon annan tar en bild och de ger mig alla visitkort, snart är hela fickan full av små pappbitar. Någon kommer och flätar in sina fingrar i mina. Det är Mrinal, en bengalisk poet. En blixt bränner av. Mrinal säger att det är dags att åka till ”the club”. Jag undrar vilken klubb tills jag kopplar ihop hotellet med ordet. Vi går bland människorna men hejdas gång på gång. Cindy och Jamie har samma problem. Hela tiden samlas människor runt omkring oss och tar bilder, vill ha våra mejladresser och pratar. Vi går och sätter oss i en minibuss, den kör någonstans. Det är mörkt utanför men mängder av människor överallt. Jag tänker att människor här inte har något begrepp om den enskildes liv och död, att det inte finns någon fast mark att stå på, ingen moralisk grund för att inte döda en annan människa därute i mörkret. Kan man klandras för att döda någon om man själv svälter och hotas av död på grund av sin svält? Hur lätt är det inte att vara moralisk när man har mat och trygghet? I tidningen som någon har skjutit in under min dörr står att 3 000 människor sårades eller dödades i en gasexplosion i en fabrik dagen innan. Jag lägger mig i sängen. Telefonen ringer. Ljuset strömmar in. En bil ska komma om tjugo minuter. Jag klär mig och ringer efter frukost, blir tillsagd att gå ner till matsalen och ber att få kaffe och toast framställt. Frukosten slukar jag. De andra är där men de har fått andra tider och ingen vet vart vi ska. Efter två timmar kommer bilen. Vi sätter oss i den. Någon kör någonstans. Jamie och Cindy är där. Vi sitter i en publik och lyssnar på främmande röster, vi sitter på en scen och lyssnar på gamla män, vi blir intervjuade om poesi för en dokumentär. Vi läser. Vi berättar. Det kommer en bil. Vi körs någonstans. Jag är helt säker på att en bil ska köras fram. Jag är helt säker på att det ska finnas en scen. Jag är helt säker på att jag ska lyssna på obegripliga manliga röster.

Scen 7

På flygplatsen har jag fortfarande inga pengar, men jag har heller inte behövt några. Allt har varit mig givet. De två figurerna som snappar åt sig min resväska efter ingångens scanning har kostymer och ser ut som flygplatspersonal. Jag hänger efter, låter mig checkas in. Sedan ber de om pengar för att ge tillbaka mitt pass. Jag fiskar upp 500 thailändska bath och försöker förklara att det är mycket pengar. De tror inte på mig men ger mig passet och leder mig rätt.

Hemkommen förstår jag att något har förändrats i mig. Några dagar efter resan får jag veta att författaren Avijit Roy dödades av fundamentalister utanför Bokmässans ingång, ungefär där en bil hämtade upp mig bara några dagar tidigare. Senare kommer ytterligare två författare att dödas i Bangladesh för sådant de skrivit om frihet, om att vara människa i ett land där flera av människans grundläggande friheter är kringskurna. Något i min identitet vrids. Jag är poet, tänker jag, för första gången utan att känna ilningen av skam. Jag är chefredaktör för en poesitidskrift. Jag lever i ett gott land där människor åtminstone har det materiellt bra, där vi har plats för flera människor, där ingen blir dödad för något hen skrivit eller sagt. Där vi har alla förutsättningar att vara goda mot varandra.

Peter Nyberg
Illustration: Otto Donner

20-åriga Urkult är en stor by

Urkult, Näsåker, Sollefteå, Västernorrland, Norrland, Sverige.

Mångkultur, mångmusik, mångglädje och mångåldrar i förening, sommarvackert beläget vid Nämforsens vilda brus. Sveriges i sanning mysigaste festival firade i helgen sitt 21:a år. Urkult har genom dessa två decennier byggt upp, och kanske framförallt behållit, sin prägel och charm. En prägel av folkmusik och världsmusik från en bred musikalisk karta, nära jorden och nära människan med en storbydoftande charm. Själv bevistade jag mitt första Urkult … ja när var det? 1996, 1997 vill jag minnas, och känslan är densamma som då: en avslappnad hemkänsla med en ständigt brinnande nyfikenhet. En nyfikenhet på vad som händer på poesiscenen, på alla uppträdanden och de spontana jamen överallt. Och inte minst campinghänget med alla nya bekantskaper varje år. Årets lineup på artistfronten var som vanligt belamrat med, åtminstone för mig, okända akter som därför alltid bär på överraskningens potential. Till exempel indiepoparna Amason, brasilianska popjazzarna Badi Assad och Simone Sou, crossoverukrainarna Dakhabrakha, de skönt rumpskakande kenyanska damerna i Ogoya Nengo & The Dodo Women’s Group eller den senegalesiska rapbruden Sister Fa. Vid sidan av mer kända artister som Väärt, Merit Hemmingson och Goat.

Urkult 1 2015 cleo carl-magnus nilsson
Cleo. Foto: Carl-Magnus Nilsson

Hiphop med en stor dos ilska, coolness och glädje stod Umeåbördiga Cleo för på fredagen. Även den som normalt inte får igång alla cylindrar på genren hiphop kunde fångas av ett mycket svängigt band och en driven scenshow. Och även om ens öron inte hinner uppfatta alla bitska stavelser och politiska adjektiv i låtarna så är det svårt, nej omöjligt, att missa Cleos genuina brinn och feministiska övertygelse i uttryck och mellansnack. Hon är ett sällsynt bra exempel på en artist som lyckas legera en relaxad scenpersona med en fet uppercut i etablissemangets ansikte. Undras om vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt som sågs på festivalen fick med sig några nyvunna ilskor, eller för den delen sköna dansmoves, att ta med sig till riksdagen?

Urkult 2 carl-magnus nilsson
Foto: Carl-Magnus Nilsson

Urkult är verkligen barnens festival, med en ständigt välbelamrad lekpark på festivalområdet, clowner, barnteatrar och oändliga ängar av lekmöjligheter. Närheten till Ångermanälven för behövlig badsvalka är också ett årligt måste, även om detta år kanske var i kallaste laget. För alla finns också en uppsjö av kurser, workshops och prova på-grejer att ta del av. Eller för den late eller melankoliske: bara sitta i en campingstol och njuta av rörelsen, pulsen och livet runtomkring.

Urkult 3 goat carl-magnus nilsson
Goat. Foto: Carl-Magnus Nilsson

Svenska Goat avslutade 2015 års festival sent på lördagen, i ångor av voodoorytmer, furiös dans och en publik bortom extasens gräns. Goat är ett maskdraperat band som snabbt efter två skivor etablerat sig som en liveakt av yppersta rang. Ta en tesked svensk folkmusik, en skopa Fela Kuti, några nävar ren rock, ett särpräglat diaboliskt ös och inte minst två skönskrikande markattor till sångerskor och du får en aning om vad Goat handlar. Goat är nu. Goat är rus. Goat måste ses. Men varför bär de masker, är det inte aningen löjligt, kitsch? Nej, faktiskt inte, för är det inte skönt och behövligt ibland att få slippa personfixering och kändiskult, och bara behöva bry sig om föreställningen och ögonblicket? Och vi bär ju alla ändå våra masker hela tiden, även om Urkult är ett tillfälle varje år att låta de falla till marken.

Text: Andreas Holmström
Foto: Carl-Magnus Nilsson