Balanskonst: konsten som väger upp världen

av Ny Tid

Nya upplevelser och insikter, det är väl det bästa 

en kulturfestival kan erbjuda. Under Helsingfors
festspel fick jag överraskas av den kinesiska galen-
skapen i form av pekingopera och överjordisk
akrobatik, och slutligen kom jag nästan in på
självaste kärnan med alltsammans.

Islutet av augusti gick jag på första träff med fenomenet Pekingopera. Ja, fenomenet: det känns som mer än en genre bland andra. I och med bristen på referensram och tidigare erfarenhet kan jag skriva om föreställningen Den sista krigaren bara i egenskap av överrumplad och förtjust åskådare. Finländska Wusheng Companys krigsskådespel fyller Nationalteaterns stora scen med ett spektakel som för mig är mestadels obegripligt. Det är en förtjusande känsla att sitta i en teatersalong och inte ha en aning om vad det är man kommer att få se. Jag vet inte vad traditionen påbjuder, vad de intrikata rörelsemönstren och den ovanliga röstanvändningen betyder, hur dramaturgin kommer att utvecklas och vad alltsammans egentligen vill säga. Således tillbringar jag de hundra minuterna med att om vartannat gapa, skaka på huvudet, bli rastlös, trycka öronpropparna djupare in i öronen, skratta av förvåning och hojta, hurra.

Slutligen erkänner jag mig såld. Trots bristande sakkunskap vågar jag påstå att Wusheng Company är en skicklig och ambitiös grupp och Den sista krigaren en högklassig föreställning. Wusheng Company är den första och enda teatergrupp i Europa som specialiserat sig på klassisk kinesisk teater. Grundarna, Elias Edström och Antti Silvennoinen, träffades på utbildningen för fysisk teater vid yrkeshögskolan Novia i Vasa, och har studerat pekingopera vid teaterakademin i Peking – Edström har till och med avlagt magisterexamen där (som första icke-asiat).

Akrobatik, kamp, mimik

Pekingopera är fysisk musikteater, där kampsport, sång, akrobatik, mimik, dans och skådespeleri kokas ihop till en stiliserad, traditionsbunden helhet. De överdådiga, tunga dräkterna, ibland med en rad vajande flaggor fästa på ryggen, som en del av karaktärerna bär, kräver god fysik och balans. Allt är standardiserat, från rollerna tills deras rörelsemönster, och jag tänker att detta nog är bland den minst fria konst jag sett. Men äran ligger, kan jag anta, i att behärska hantverket perfekt.

Konstnärliga ledaren Silvennoinen övertalade dansaren och koreografen Tero Saarinen att axla en av rollerna som gästande stjärna, och det fysiska klarar Saarinen naturligtvis galant. Hans repliker passar dock inte in i helheten eftersom han inte använder sång och volym så som Silvennoinen, Edström och Ville Seivo. Silvennoinens prestation är den fysiskt mest krävande, och därmed den som imponerar mest och stannar längst i minnet, men även de övrigas prestationer är starka. Piruetterna och hoppen i de massiva dräkterna måste verkligen kräva kondition och fulländad kroppskontroll. Krigsscenerna, stiligt regisserade och skickligt utförda, är lika imponerande, med de sexton akrobaterna och wushu-utövarna som flyger in och ut på scenen i egenskap av stridande trupper. Regissören Lü Suosen hör till Kinas mest uppskattade skådespelare och regissörer inom Pekingopera, och därmed får man tro att föreställningen vi ser faktiskt ligger nära den kinesiska traditionen.

Jag lyfter på hatten, åt hela härligheten. Ett stort ”varför…” svävar stundvis i mina tankar, men efteråt skrattar jag – för att, varför inte?

Kroppens högsta
potential

När jag återhämtat mig i några dagar är det de kinesiska cirkusartisternas tur att överraska och imponera. Redan innan föreställningen Zodiak Legend börjar i ishallen i Helsingfors har jag skäl att anta att det kommer att bli en hujsig show – och rätt får jag.

Shanghai Acrobatic Troupe hör till världens mest kända akrobatikgrupper och cirkuskonstnärerna måste vara bland de skickligaste i världen. I Kina har man tränat akrobatik i tvåtusen år: kunskaperna och disciplinen är smidda till perfektion, och jag tänker att de enskilda konstnärerna blott är uttryck för en kollektiv begåvning och ett målmedvetet arbete.

Att se på dessa akrobater är att se på människokroppen tagen till sin absolut högsta potential. Kroppen och sinnet så disciplinerade, så vältränade att de nästan upphör att vara mänskliga. Men de är det ändå: de få små missarna, svajandena, gör egentligen showen ännu mer perfekt, eftersom dessa bevisar att det finns en mänsklighet bakom den glänsande ytan. Även världens bästa akrobater kan missa på några centimeter, och det är på något vis oerhört vackert.

Jag kan inte undgå att tänka på alla de timmar av hård träning som ligger bakom det vi nu ser under en och en halv timme. Vad de anonyma kropparna utsatts för nästan sedan de lärt sig gå. Vad medlemmarna i gruppen offrar för att underhålla oss, hur stenhårt de satsar, vilken tävling som utspelas mellan kompisar och kolleger bakom kulisserna, för endast de bästa får plats i den berömda gruppen. Och ramlar du för ofta står det hundra lika begåvade akrobater i kö för att ta din plats.

Cirkusnumren i Zodiak Legend är vackra, ofta alldeles otroliga. Man håller andan och sitter längst ut på stolkanten med bultande hjärta – hur ska det gå? Det går, så klart, alltid bra, och man får pusta ut, applådera, ropa ut sin förtjusning. Höga höjder, gungande ting, flygande ting, flygande människor, samarbete, koordination, precision. Pompös musik, glittrande dräkter, genomtänkt och inövat till varje vinkning och bugning. Ett välsmort maskineri, och det är så det nästan känns – som en industriprodukt.

(Det enda som kunde skippas är de fåniga mellannumren med den töntiga musen som ropar ni hao och försöker få publiken att skratta. Men okej, de minsta kanske gillar honom mest, så låt gå.)

Skönheten ökar

Efteråt, när jag går ut i den varma sensommarkvällen, är jag på något vis väldigt rörd. Nästan som om jag vore nära någon betydande insikt, om ja, livet självt. Jag tänker: Vad skulle världen vara utan cirkus, utan konstnärer? Krigen och sorgen minskar inte, men skönheten ökar. Det är på något vis oerhört trösterikt att en del människor kan satsa sina liv på att fullända sina kunskaper i den konstart de valt som sin, även då samhällen knakar i fogarna. Allt är inte bara nedskärningar och flyktingar, det finns också cirkus. Alltså finns det hopp.

Jag tänker hur mycket jag uppskattar akrobaterna från Shanghai och de två unga finländska männen som kom på den tokiga idén att göra pekingopera, av alla saker, precis som jag uppskattar alla andra konstnärer som gör allt lite vackrare, mer förståeligt och meningsfullt. Ibland ifrågasätter jag rätten (min egen) att syssla med något så – när det kommer till frågor om liv och död – ”onödigt” som till exempel kulturjournalistik och annat skrivande. Jag vet inte alltid hur jag ska berättiga det för mig själv: jag tänker på alla som gör något på riktigt nyttigt, alla som på riktigt hjälper människor. Jag undrar om Shanghaiakrobaterna funderat över sin etiska ”rätt” att träna volter dag ut och dag in, om de ifrågasatt meningen med det. Jag hoppas att så inte är fallet. För det är fullständigt berättigat, ja det är aktningsvärt. Alla kan inte vara biståndsarbetare eller läkare, det behövs konstnärer också. Det här må låta rätt så god morgon yxskaft, men för mig som våndats över frågan i åratal är det något av ett genombrott.

Tack till Helsingfors festspel för ni att möjliggjorde dessa synbarligen simpla men värdefulla insikter. Låt pekingoperorna ljuda över riket och akrobaterna förvilla alla förvirrade rasister.

Sonja Mäkelä
Foto: Mitro Härkönen

Se kortdokumentären Elias
Pekingopera (på Yle Arenan till slutet av september) för att få en inblick i den fascinerade konstformen.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.