Mansroller och manlighet var ett tema som dök upp i flera repriser och skepnader på Hangö teaterträff i juni. Spannet sträckte sig från den sympatiska skildringen av det manliga egots skörhet i Simply the Best, till den omskakande gestaltningen av hur en karriärsfixerad mansroll visar sig helt otillräcklig i mötet med djup sorg och förlust i Den där fjärde. Och för den hårdaste avhyvlingen stod Turteaterns krogshow Frasse & Mats – The Real Mens Show. Ja, skrivfelet är avsiktligt.
Hela idén för Frasse och Mats fick sin början då skådespelaren Ulf Brunnberg i sitt sommarprat på P1 år 2011 berättade att han fått nog av ”all feminism som vräks ut” i medierna, och efterlyste en TV-kanal för män, med bara manliga teman: sport, racing, sprit, bilar och historia.
Och Teatern Utan Reaktionärer, eller Turteatern, nappade på betet. I flera år har skådespelarna Py Huss-Wallin och Ester Uddén gestaltat radarparet Frasse & Mats, manliga män som lever sina förkrympta singelliv tryggt inom gränserna för den mansnorm som breder ut sig i samhället. Med allt vad det innebär av misogyni och våldtäktskultur i Neil Strauss player-anda.
”Det här är ingen jävla teaterföreställning”, inleder Frasse showen. Föreställningen är en kavalkad av ömsom skratt- och blygselframkallande programpunkter, med inslag om allt från bilar till runkhjälpmedel. Det är definitivt provocerande, och showen har framkallat närapå raseri hos åskådare som inte har insett att det är fråga om drag, berättar Turteaterns konstnärliga ledare Nils Poletti.
– Vi visar en respektlös kärlek till teaterkonsten, säger Turteaterns verksamhetsledare Fanny Enberg.
Showen kulminerar i en fasansfull hyllning till våldtäktsexperten Julian Blanc, som i november ifjol ställde in sitt Sverigebesök efter hård kritik i medierna.
– Det handlar om att ta ifrån kvinnor det enda de har, sitt medgivande. Citaten av Blanc i föreställningen är autentiska. Han säger att han ”ska lära dig att krossa hennes samtycke” och ”betala mig och våldta dem alla”. Det är precis det som allt handlar om, säger Poletti.
– Det har alltid funnits hemska typer ute på stan, men nu har det systematiserats. Det börjar liknar konsultbranschen, som om de var någon slags egenföretagare, säger Fanny Enberg.
Manligheten var det huvudsakliga temat också i den autofiktiva föreställningen Simply the Best (av och med Tom Rejström och Samuel Karlsson), en sympatisk skildring av små känslor av otillräcklighet. Skådespelarna lägger upp sina bräckliga egon till allmänt beskådande då de berättar små sårbara historier ur sina verkliga eller fiktiva liv, och tävlar om att överträffa varandra i att vara bra skådespelare. Tävlingen degenererar i barnsliga lekar som tas på fullt allvar, till exempel vem som kan vara ”mer närvarande” – på en given signal ska killarna störta fram och smälla till en lapp på väggen, och den som hinner först är mer närvarande.
Och närvaro betyder ju allt för en skådespelare, eller hur? Det viktiga är att jämföra sig. Om det är svårt att jämföra sig mäter man det som är enkelt att mäta istället för att mäta det som är relevant, men kanske svårare.
Simply the Best är en fascinerande och undanglidande skapelse. Strukturen hålls ihop av den vagaste tänkbara ramberättelse om letandet efter en försvunnen kompis. Stämningen är en hårfin balans mellan ironi och allvar, och bägge rymmer ett lika mått av humor.
Carl alm i Den där fjärde. Foto: Frank A. Unger
I Wasa teaters monolog Den där fjärde av Benny Haag får en familjefar (Carl Alm) veta att hans son har insjuknat i obotlig cancer. Den prestationsinriktade fadern visar sig hopplöst oförberedd för den sorg som sjukdomen innebär, och under sjukdomsförloppet avslöjas skörheten hos den konventionella mansroll som han format sitt liv enligt. Fadern upplever hur grunden för hans identitet vittrar sönder, och för att kunna gå vidare måste han bygga upp något sundare och starkare. Det är en kraftig och enkel berättelse som tack vare Alms osentimentala rolltolkning undviker att förfalla i melodrama.
I ett klarsynt ögonblick ser huvudpersonen tillbaka på sitt liv och beskriver det som en enda lång kedja av icke-val. Går i skola, jaha, träffar en flicka, jaha, börjar jobba, jaha, får barn, jaha. Drivkraften under denna långa räcka av livstypiska händelser hämtar han genom att avundas och jämföra sig med andra. Vem har den finare bilen, den högre lönen. Efter sonens död är det omöjligt att återvända till denna konformistiska tillvaro; vad är det för mening med att jämföra sig med andra efter en sådan sorg?
En samlande egenskap för den konventionella maskuliniteten verkar vara jämförelsen, en hetsig tävlan efter en status som alfa-hane. Man ska vara, simply, the best.
– Det är en fabricerad maskulinitet som man kan vara mer eller mindre duktig på att tillämpa. Det är en förlängning av det kapitalistiska systemet, mannen ska köpa sig en identitet och så slipper han vara sig själv, säger Nils Poletti.
– Alla ska ha ett varumärke, och Strauss-fansens varumärke är att ”jag kan knulla mycket”. Här går maskuliniteten över i en slags autism. Allt är ett spel och man ska samla poäng, och man får poäng beroende på hur man knullar och vem. Den här manligheten riktar sig till osäkra män, och det viktiga för dem är deras relationer sinsemellan.
Autism är ett starkt ord, och en nidbild ska inte förväxlas med verkligheten. Men könsroller lägger snäva gränser för vad som är acceptabelt beteende – kvinnor ska inte ta plats, män ska inte tala om sina känslor – och begränsar väsentligt individers möjligheter att utveckla sin personlighet. Varför skulle det inte kallas för en funktionsnedsättning?
Lasse Garoff
Foto: Tanne Uddén & Frank A. Unger
Läs också:
Zilliacus och Lispector i Hangö
En förstagångsbesökare på Hangö Teaterträff
Video: Gröna Teatern vill rädda världen
