Hangö Teaterträff har under de senaste åren varit något av en vit val för mig. Nå, kalla mig Ishmael, men jag lyckades till sist planera min tidtabell så att jag kunde delta på nästan hela teaterfestivalen i början av juni. Tyvärr missade jag på grund av min ankomst på fredag till exempel Turteaterns föreställning, men kom precis i tid för att se Malou Zilliacus slutarbetesmonolog Levande vatten, baserad på ukrainsk-brasilianska författaren Clarice Lispectors postmodernistiska stream-of-conciousness-roman Agua Viva (1973). Sonja Mäkelä skriver mer om den föreställningen, men det må sägas att det är ett ambitiöst projekt att försöka koka ner Lispectors mest hyllade och kanske mest enigmatiska bok till en monolog på knappa timmen. Mig griper monologen inte riktigt tag i på det sätt som det är meningen att den ska göra, men det kan ha att göra med att jag inte riktigt hunnit varva ner efter tågresor och hotell-checkin. Eller – som någon säger – att jag är man och därför inte kan identifiera mig med det kvinnliga identitetssökandet.
Jag hinner se halva Teater Quo Vadis och RedNoseClubs tvåmansföreställning som baserar sig på Kari Hotakainens bästsäljare Juoksuhaudantie. I Otso Kauttos regi spelar de tvp clownerna Tuukka Vasama och Timo Ruuskanen upp bokens händelser, men stannar också upp för att kommentera, referera och tonsätta den med allt från Johnny Cash till David Bowie och U2. Föreställningen har fått översvallande beröm, och jag kan inte annat än hålla med lovorden. Den är en rolig, tragisk, medryckande och mästerligt genomförd produktion med finkänsliga känselspröt för improvisation och publikkontakt.
För mig är Hangö Teaterträff också en chans att se Teater Viirus publiksuccé I valet och kvalet, i Tobias Zilliacus regi. Och trots att förväntningarna är högt uppskruvade blir jag inte besviken. Plastiska imitatören Christoffer Strandberg, som också skrivit manus, är en av Finlands största talanger på många år, en André Wickström för en yngre generation. Det är inte i texten pjäsens verkliga styrka ligger – det revyaktiga manuset kunde vara producerat av en bättre amatörteater och skämten slår ofta in öppna dörrar. Men regin, visualiseringen och de mästerliga skådespelarinsatserna gör Valet och kvalet till den bästa renrasiga komedi jag sett på en finlandssvensk scen på många år. Och det är inte bara Strandberg. Jag visste att Marika Parkkomäki och Robert Kock hade komikertalanger, men aldrig hade jag trott att de var så här briljanta. När Parkkomäki kommer in som Antti Rinne måste jag titta två gånger för att försäkra mig att det verkligen är hon – och förutom håret sker transformationen helt utan sminktrick. Som Paavo Väyrynen är Robert Kock så snarlik originalet att det nästan är skrämmande. Men Strandberg är förstås stjärnan, även om man i det här skedet har sett så många av hans imitationer i olika sammanhang att nyhetens förtjusning är borta (Jörn Donner-porträttet får han nog dessutom arbeta lite på ännu). Zilliacus regi är snillrik och lyckas genom perfekt timing och stor medmänsklighet att också dra ner skrattsalvor med de lite plattare skämten. Pjäsen ska ännu spelas några gånger under hösten, så den som inte sett den har ännu sin chans att se Svenskfinlands bästa komedi på år och dar.
Den hyllade samproduktionen Sylvi har sin sista föreställning i Hangö, liksom Wasa Teaters likaså hyllade Hamlet sade det vackrare, baserad på intervjuer med ungdomar på Lagmansgården. Båda två var också nominerade till Hangö Teaterträffs eget teatepris, Antoniapriset, uppkallat efter grundaren Antonia Ringbom. Jag lyckades se båda under årets lopp, och skulle ha haft svårt att välja mellan dem. Vinnaren, Hamlet sade det vackrare, känns ändå som en värdig pristagare, inte minst på grund av det sociala sättet som pjäsen uppkommit på. Här kan man dra paralleller till Moskvabaserade Teatr.doc, som besökte Diana Drama Festival i våras. Dokumentärteatergruppen som ständigt är under de ryska myndigheternas lupp gör teater om kontroversiella frågor utgående från anonyma intervjuer. Det blir intressant att se om det här är ett sätt att göra teater på som kommer att sprida sig till Finland i större utsträckning. En annan sista föreställning för Wasa Teater är Benny Haags monolog Den där fjärde: historien om en pappa som förlorat sin 14-åriga son i cancer. Ann-Louise Bertells regi är minimalistisk – fyra stolar och en bakfond fungerar som scenografi – men texten är så stark att mer behövs inte. Speciellt som Carl Alm gör monologen med bravur.
Hangö Teaterträff fortsätter att vara en konstnärligt högklassig avslutning på teatersäsongen och ett unikt tillfälle att ta till sig föreställningar man missat under årets lopp. Det är också – om än i mindre skala – ett forum för intressant teaterdiskussion, något som kanske kunde utvecklas ännu mer. Däremot har teaterträffen fortfarande inte riktigt kunnat skaka av sig stämningen av att det är ett ”inside-evenenang” – inte bara för teaterfolk utan till och med för en viss grupp inom den finlandssvenska teaterkretsen. Arrangörernas och eldsjälarnas sammansvetsning är imponerande, men som förstagångsbesökare är det inte utan att man känner sig en aning utanför. Festivalen har arbetat hårt på att vinna hangöbornas välvilja, och har i viss mån lyckats. Men det skulle inte skada att försöka öppna upp verksamheten och låta den synas mer i gatubilden, till exempel med gatuteater eller något gemensamt torgevenemang eller dylikt. Hangös stadsbild bjuder för detta fantastiska möjligheter – det finns en gågata och en småbåtshamn kantad av uteserveringar, strandpromenader och parker. Hangö har både dansgrupper och amatörteater – varför syns inte de till mer i programmet?
Text & foto: Janne Wass
