Joel Backström är filosof
Populismen i dess olika former är väsentligen moralistisk: budskapet är en lättbegriplig men falsk bild av samhällets moraliska förfall där någon alltid görs till syndabock. Medan de främlingsfientliga partierna utpekar invandrarna som roten till våra problem, jobbar den dominerande högerpopulismen med en annan, men lika falsk och moralistisk, bild av samhället. Enligt den beror folks framgång i livet i grunden på hur begåvad man är och hur hårt man jobbar för att lyckas. Att det finns strukturell makt och orättvisa, alltså att svårigheter och förtryck drabbar vissa medan andra priviligeras bara för att de råkar tillhöra olika samhällsgrupper, det erkänns inte. De svagaste i samhället (dit också invandrare förvisso ofta hör) görs därmed till syndabockar för samhällets ojämlikhet: har de det sämre än andra är det deras eget fel. Det är den dominerande populismen: extremismen består i den enögda frenesi med vilken man driver igenom ett ekonomiskt-politiskt program som bygger på populismens samhällssyn.
Ett uppenbart exempel är Greklandskrisen, vars ”skötsel” – läs: förlängande och förvärrande år efter år – vore rena farsen om dess effekter inte var så tragiska. Åtgärdernas ekonomiska vansinne är uppenbart. Alla vet, som ekonomiprofessorn, (ex-)finansminister Varoufakis tålmodigt förklarade – för döva öron, trots att IMF själva medgivit faktum – att Grekland aldrig kommer kunna betala sina lån och skulderna måste skrivas ner avsevärt. Men istället för att acceptera detta lånade man konkursboet ännu mer pengar, på villkor att åtstramningskuren ytterligare förvärras, vilket garanterar att den grekiska ekonomin aldrig kommer på fötter. Grekland är, för att jämföra med en besläktad, än värre europeisk tragedi, som en sjunkande flyktingbåt, och trojkans ”räddningserbjudande” var att hålla båten flytande en stund till med hjälp av nya nödlån, men bara på villkor att den fortsätter segla bort från land. Det slutar med att båten sjunker på öppet hav, och sen måste flyktingarna ändå räddas, om man inte helt rått låter dem drunkna. Och de lånta pengarna får vi aldrig tillbaka.
Vad är då meningen med detta vansinne? Svaret är att det handlar om ”rätt och fel”. Regler är till för att följas och skulder för att betalas, förklarar man grötmyndigt. Att de inte kan betalas spelar tydligen ingen roll, liksom inte heller att krisen väsentligen är en systemkris. Som eurosystemet är uppbyggt kunde det, givet utgångsläget, knappast gå annorlunda än det gick: att (förenklat uttryckt) tyska produkter kokurrerade ut grekiska, och tyska banker lånade tillbaka handelsöverskottet till Grekland, ända tills lånebubblan sprack. Men istället för att erkänna detta ömsesidiga ekonomisk-politiska beroende inom Europa överför man populismens moralism från individer till folk: grekerna är lata sydländska gräshoppor som inte ska tro att vi företagsamma myror i norr tänker betala för deras slösaktiga livsstil. Nej, de ska skuldbeläggas, symboliskt och konkret, tills lasset bryter benen av dem så de inte hoppar mer!
Den högerpopulistiska extremismens dominans visas av hur kritiklöst den europeiska socialdemokratin köpt dess budskap; hos oss hör Jutta Urpilainen till dem som hårdast insisterat på att ”vi inte betalar för grekerna”. Det är tragiskt att en ledande sosse tror att det handlar om grekisk slösaktighet och nationella intressen när trojkans utpressningspolitik uppenbart siktar till att bryta benen av den europeiska arbetarklassen. I Grekland genomförs per nykolonialistiskt dekret en brutal slakt av löner, pensioner och andra rättigheter och förmåner, och en massiv privatisering av offentliga tillgångar. För folken i resten av Europa fungerar grekernas förnedring och misär som ett varnande exempel på hur illa det går om man inte ”frivilligt” accepterar den ”nödvändiga” högerkuren av ständiga välfärdsnedskärningar. Vanligt folk överallt ska få det inpiskat i ryggskinnet att ”vi levt över våra tillgångar”. Eller vi och vi: poängen är att de som redan har det illa ställt får det ännu sämre, medan den del av medelklassen som fortfarande har det relativt bra lever i konstant ångest över att själva falla ner bland förlorarna – samtidigt som avståndet till dem det går verkligt bra för ökar.
Högerpopulismens dominans i politiken föder och föds av dess dominans i media och populärkultur. TV fylls av program där folk tävlar mot och slår ut varandra, eller med experthjälp stöps om i framgångsrikare form. I sociala medier måste man ständigt hålla sig framme och ”sälja sig”. Alla talar om det de gör som ”produkter” och vi ”konsumerar” både kultur och erfarenheter. Det här är visserligen ”bara” underhållning och talesätt, men talesätten speglar tänkesättet och ingenting är så avslöjande som vad vi finner underhållande. Både politik och vardag domineras också av den moralistiska fixeringen vid övervakning och disciplin, den ängsliga viljan att hålla folk på plats och på tå. De regelverk och kontrollsystem som sätter tvångströja på vårt demokratiska beslutsfattande (överstatliga byråkratier, regler för tillåtna underskott, och så vidare), motsvaras av de allt mer automatiserade kontrollsystemen i vardagen, från internet där allt kan kollas till dörrar som ”av säkerhetsskäl” börjar pipa om någon dristar sig att hålla dem öppna längre än föreskrivet antal sekunder. Och den ekonomiskt vettlösa fetischeringen av budgetdisciplinen mostvaras av de framgångsrikas paniska kroppsdisciplin med konstant motionerande och dieter: Alex Stubb är sinnebilden för båda tendenserna.
Det är sannerligen inte lätt att bryta högerpopulismens dominans. Men så länge inget starkt vänsteralternativ gör det kommer också den andra, öppet främlingsfientliga högerpopulismen att frodas. För talar ingen för verklig solidaritet, det vill säga för en realistisk, icke-moralistisk syn på våra konkreta intressen, med viljan att kämpa för dem tillsammans istället för att konkurrera varann till döds, kommer folk att lockas av den falska, destruktiva samhörighet som frestar alla kollektiv. Den bygger på att man utser en syndabock – greken, muslimen, eller den i konkurrensen utslagna grannen – att förena sig mot. Så får vilsenhetens raseri en skenbar riktning.
Joel Backström
är filosof
Foto: Johannes Jansson/Wikimedia Commons
