Elliphant: ”Samhället har stagnerat”

– Att samhället finns där för oss tycker jag är bra. Men det finns inte till för att vi ska bara vara zombies och inte ta eget ansvar, utan vi alla måste jobba för det tillsammans.

Så säger artisten Elliphant, som älskar att resa och har utvecklat sitt musikaliska uttryck på engelska. Ellinor Miranda Salome Olovsdotter föddes 1985 i Sverige, och har en bakgrund i restaurangindustrin. Hennes musikkarriär började av en slump för fyra år sedan i Paris, då hon spontant började sjunga med i en låt som producent Tim Deneve spelade på en fest. Han tyckte om hennes stil, och eftersom han behövde en sångare till sina demolåtar började de samarbeta. Kort efter det blev Elliphant erbjuden ett skivkontrakt och har under fyra år släppt tiotals låtar och musikvideor.

Elliphant har beskrivit sin stil som provokativ popmusik som inte följer någon genre, men i sångerna kan man höra drag från bland annat dancehall, hip hop, pop, punk och rock. Elliphants attityd och livsglädje kommer fram i de flesta sångerna som Live Till I Die och Music Is Life, men melankoli och mörkare teman hittas i Down On Life och Love Me Badder.

Jag träffar Elliphant ett par timmar efter hennes konsert på Flow-festivalen i Södervik, som gick av stapeln den 14−16 augusti. Hon hoppar in i en blåa barack reserverad för henne och frågar om jag vill ha whiskey. Efter att ha artigt tackat nej sätter vi oss vid ett bord utanför. Många andra reportrar väntar på att få intervjua sångaren, så vi måste vara kortfattade. Elliphant tänder en cigarett och berättar glatt att det var hennes första gig i Finland. Spelningen gick bra enligt henne, det var proppfullt i det svarta tältet. (Läs mera om Flow och konserterna här.)

Elliphant uppträdde i det svarta tältet på fredag.

Jag frågar Elliphant vad hennes låtar inspireras av.

− Allt möjligt. Det är ofta livet, längtan, kärlek, grundläggande mänskliga känslor.

Då jag frågar hur Elliphant skulle beskriva sig som artist, får jag ett blixtsnabbt svar.

− Provokativ.

Elliphant berättar att hon hittat ett uttryck som passar henne.

− Jag kan ju inte sjunga och har aldrig utvecklat min röst. Jag har inte någon speciell kärlek för röster. Jag har rest så mycket, jag tror det är därför jag utvecklat mitt uttryck på engelska. Det blev direkt morfat in i mitt musikarbete. Jag har aldrig sjungit på svenska.

Elliphants attityden förmedlas i hennes sånguttryck.

Jag har läst att du också skulle sjunga om rutten politik.

− Jag är inte alls politisk. Jag pratar aldrig om politik eftersom jag är helt ointresserad. Däremot handlar mina sånger om livet, och mitt liv handlar ganska mycket om att ha en dålig dag eller en fantastisk dag, och kärlek.

Varför intresserar politik inte dig?

− När det kommer till politik har jag inget naturligt intresse, men jag är politisk på en mer spirituell nivå, i bara det jag är. Det är svårt att uttala sig politiskt när man inte är insatt. Det är ett farligt ställe. Om man inte vet vad man pratar om gräver man sin egen grav.

Det är intressant, eftersom jag läste en intervju där man bland annat citerade dig om feminism.

− Jag gör ungefär 150 intervjuer i veckan. Du har kanske läst något i stil med ”Elliphant växte upp i en reggae community i Sverige” – var fan har de fått det ifrån? Jag har aldrig sagt något sånt! Folk vill gärna tycka till. Det är nu som räknas. Jag är absolut inte politisk.

I intervjun som jag läste på Noisey sa du att du inte tror på samhälle som koncept. Stämmer det då?

− Jag är ganska kritiskt inställd till samhället. Jag gillar struktur, människan älskar struktur. Jag tycker bara att samhället väldigt sällan följer med och finns där för den lilla människan. Samhället har stagnerat. Det står still. Jag tycker att ett samhälle ska finnas till för människan, inte för sig själv. Inte för att alltid vinna mer pengar.

− Vi har ett väldigt strukturerat samhälle här i Skandinavien. Men det är fortfarande extremt vanligt i Sverige att unga människor tar sitt liv. Psykvården fungerar inte över huvudtaget. Det är samhället som säger att det kostar så här mycket att äta mat. Det är samhället som ger barnen giftig mat. Det är samhället som säger att doktorn ska ge amfetamin till 12-åringar som är knepiga. Jag är diagnostiserad själv, jag har dyslexi och ADD. Själva diagnosen har jag inget problem med, men jag kan inte acceptera att dom vill droga mig. Om en doktor hade sagt till min mamma, som kommer från en läkarbakgrund, när jag var liten: ”Elli behöver Ritalin för då kommer det att gå bra i skolan”, då skulle min mamma ha köpt det. Jag gillar inte att människan följer samhället blint. Att samhället finns där för oss tycker jag är bra. Men det finns inte till för att vi ska bara vara zombies och inte ta eget ansvar, utan vi alla måste jobba för det tillsammans.

− Jag ser bara vilken mardröm det hade varit om det skulle ha funnits diagnosen ADD när jag var 11 år, då skulle jag ha fått Ritalintabletter, och då hade jag hundra procent säkert varit knarkare och käkat alla möjliga droger. Man kan inte ha en framtidsvision med den här typen av preparat, det går inte att kontrollera , utan det är ett experiment. Samhället är ett experiment och vi måste acceptera det, vi kan inte bara tro att det är satt i sten. Vi måste fortsätta utvecklas och hitta nya vägar.

Elliphant bryr sig inte om sin dyslexi eller ADD, hon vill inte proppa i sig mediciner bara för att samhället rekommenderar det.

Trots att det skulle vara lockande att analysera Elliphant som person och artist tänker jag inte dra några slutsatser på basis av ett samtal fört under den tid det tar att röka en cigarett. Under mina korta tio minuter med artisten påmindes jag av att man inte ska tro allt man läser, speciellt då det gäller kända personer som intervjuas vart om vartannat. Det som dock är intressant att det var Flow som skrev att Elliphant sjunger om rutten politik. Undrar var de fick det ifrån? Efter att ha läst orden till några låtar hittar jag Never Been In Love:

Politicians keep lying,
we keep on dying
There is always a war
Pollution keep pumping,
people keep jumping
But I never been in love before
Population keep growing,
bombs keep on blowing
And we always want more
Hearts keep on breaking,
souls keep on aching
But I never been in love before

Jag skulle säga att låten handlar om känslor, om kärlek, inte om politik. Kanske jag inte hittade tillräckligt bevis, men enligt mig handlar Elliphants sånger om personliga saker, och bra så. Festandet och element av ansvarsfrihet finns med, men det underliggande meddelandet är något mer grundläggande mänskligt och intuitivt. Parallellerna med M.I.A. förstår jag – det är attityden som lyser starkast hos dem båda. De gör vad de vill, oberoende om samhället accepterar det eller inte.

Text och bild: Lilian Tikkanen