Trendigt och obskyrt möts på starkt brandad stadsfestival

1,2K

På veckoslutet samlades 70 000 människor till Södervik i Helsingfors för att fira på Flow. Stadsfestivalen erbjöd något för varje smak, både i musikväg och i form av olika matkulturer, konst och annat program. Det tomma asfalterade området runt den gamla gasklockan förvandlades än en gång till en unik festivalomgivning med tält, lyktor, design, konst och ett hav av färggranna människor.

Bland allmänheten är Flow känd som en hipsterfestival, där folk drar på sina mer eller mindre påkostade festivaldräkter, betalar 160 euro för inträde och köper dyr och trendig mat och dryck och lyssnar på artister som är på gränsen att slå igenom. Det hela handlar ändå om mer än konsumtion och hipstertrender. En del kommer säkert för den allmänna hypens skull och för att träffa bekanta. För många festivaldeltagare hör det till saken att inmundiga alkoholhaltiga drycker, helst lite insmugglad sprit också, bara för den där extra känslan av ungdomlig rebelliskhet. Personligen hoppas jag att ens en del ärligt kommer för att uppleva kulturen. Musiken är ändå huvudsaken, precis som på alla andra musikfestivaler, och här bjuder Flow på ett brett sortiment: pop, rock, rap, EDM och IDM (electronic/intellectual dance music), experimentella musikinstallationer, modernt klassiskt och blues, samt många andra slags musik som inte går att definieras av en genre.

Det finns så mycket att välja mellan att festivaldeltagarna endast kan se relativt okända eller redan populära och världskända artister och ändå ha fullt upp med program. Den som likt mig ville se lite av allt hittade säkert något intressant bland över 100 artister under tre dagar samt i det nya konceptet Art Lab där olika musikaliska performanser ingick. Flow Talks var ett annat nytt koncept för i år, som i sin tur inspirerar till urban stadsplanering. Dessutom fanns konstinstallationer, ett femtiotal matkojor- och vagnar från redan etablerade restauranger och caféer, samt väggmålningar och designmöbler.

Flow har en åldersgräns på 18 år, men traditionellt är deltagarnas barn välkomna med på söndagen. Då ordnas program i form av uppträdanden och workshops för familjens yngsta, och försedda med ordentliga hörselskydd får barnen även lyssna till musikuppträdanden.

Trots det stora antalet deltagare och stundvisa, irriterande flaskhalsar och allmän trängsel var många saker väl organiserade. I början av dagen var festivalområdet städigt, tack vare frivilliga talkoarbetare och fungerande avfallshantering. Pantsystemet fungerar, och vill man så går det att tjäna en extra slant genom att returnera övergivna flaskor till pantkojorna. En euro får man för varje tom burk och flaska, den har man betalat för då man köpt drickan.

Många parter på festivalen har beaktat miljön på olika sätt. Trots att de flesta matkojor använder bambu- eller papperstallrikar och trägafflar, syntes i slutet av kvällen beklagligt många nertrampade plastmuggar och annat skräp på marken. Som tur var hade man satsat på återvinningen, det fanns ett flertal skräpställningar för bioavfall och brännbart avfall runt området. En del restauranger har ett alternativ de kallar hållbar måltid på sina menyer, och vegetariska portioner får man annars också nästan vid varje stånd. Det finns koreanskt, indiskt, amerikanskt, japanskt och mycket mera. På Flow kan man köpa allt från burköl till drinkar och snabbmat till gourmet. Vattenflaskan kan man också fylla på flera ställen, och egen picnicmat förbjuds inte.

Årets ”Flow-uniform” verkade bestå av något blommigt eller mönstrat och färggrannt, huvudbonad (blomkrans, duk, keps eller annan sorts hatt), sneakers, sandaler eller högklackat, långa kjolar eller korta shorts. Bland festivalfolket ser man bland annat ryggsäckar med print på figurer som Bart Simpson och Angry birds, guldglittrande fejk-tatueringar som löper runt armen, ett par tjockbottnade sneakers med led-ljus runt sulan och röda knästrumpor med det lodräta ordet ”bacon”. Priset för mest originella klädsel går enligt mig åt gråskäggig en man med hawaii-skjorta, vit hårig väst, en ljusgirlang hängande runt halsen och en pappersmask med ett ansikte på bakhuvudet.

Festivaldagbok

Fredag: Fest på västafrikanskt vis

På fredag eftermiddag tittar jag för nyfikenhetens skull in på Flow Talks, ett nytt koncept där man bjudit in internationella gäster, ”urbanister”, från olika företag att tala om temat urban stad. Deltagarna får välja mellan fyra workshops. Jag hoppar med i Hyper-Connected City, men det blir lite kaotiskt att följa med då ljuden ekar i hallen och man i min grupp ska börja diskutera ett visst framtidsscenario som har presenterats. Efter workshopen fortsätter talen och jag smyger i väg för att undersöka något som tidigare presenterats som en twittrande basilika. Växten har en sensor i myllan som skickar meddelanden då den fått tillräckligt med vatten eller då den blir för torr. Man får leka med olika sensorer genom att skjuta vatten på dem med vattenpistoler, blåsa upp en ballong för att mäta ändringar i lufttryck och mäta avståndet från en sensor till ett föremål. All information syns i realtid på en tv-skärm bredvid en.

Vädret är fint men jag drar mig till det svarta tältet för att se Elliphant. (Du kan läsa intervjun med Elliphant här.) Med attityd levererar den svenska sångaren sina låtar med så mycket bas i bakgrunden att hennes röst ibland drunknar i den. De dancehall-influerade sångerna går hem hos de flesta, publiken trängs och dansar i det fullproppade tältet. Låten Down On Life, som annars har en fin musikvideo filmad på Island, är en av mina favoriter men till Music Is Life kan man inte stå stilla till.

På huvudscenen sjunger Lianne La Havas med mjuk röst och bas. Hon har en stark närvaro med ett leende som strålar i kapp med den tuffa rocken som glittrar i kvällssolen. La Havas skapar ett djupt sound med trummis, två basar och synt, plus en bakgrundssångerska. Själv spelar hon elgitarr medan hon sjunger. De rytmiska, gungande låtarna har samlat en del människor framför scenen, men det blir ingen trängsel.

Efter en grön smoothie smyger jag in i den dunkla Voimala-hallen för att lyssna på Grouper. De abstrakta och hypnotiska videorna i bakgrunden tillsammans med den dröjande, drömlika tolkningen med simpel gitarr försätter mig i ett svävande tillstånd. Grouper, alltså Liz Harris, sitter med korsade ben på scenen. Hennes låttolkningar med akustisk gitarr och röst som rinnande honung får en lyssnare att ligga till synes sovande under ett bord. Publiken sitter främst och myser på pallar eller mattor, en del lutar tillbaka i moderna gungstolar. Groupers musik skulle passa bra för smått melankoliska höstiga kvällar, levande ljus och en kopp te. För att inte bli för sömnig redan vid niotiden går jag vidare.

The War On Drugs fyller det blåa tältet och samlar många utanför. Bandet bjuder på ärlig rock&roll med country-vibbisar och munspel. Publiken rockar och råmar i både början och slutet av sångerna.

Både Major Lazer och Clark bjuder på lasershow och elektronisk musik, men den förstnämnda till ett tätt folkhav och den andra till ett glest befolkat tält. Publiken känns inte alltför tänd på Clarks pumpande bas och skränande, omelodiska elektroniska sound. Major Lazer är inget i min smak med sina lättklädda dansöser och kaotiska ”partymusik” hopmixad av olika låtar. Tydligen går det hem hos folk, de underskriver den mixade I like to move it som ackompanjeras av våldsamma stroboljus.

Malinesiska Songhoy Blues är ett nytt och ivrigt band som uppmanar kvällens bästa dansvibbar. Utrymmet runt den runda scenen och de fyra läktarna fylls snabbt då kvartetten börjar spela sin rytmiska ökenblues med en aning progressiva tongångar. Den stora bollen ovanför scenen som lyses upp av strålkastare fyller hela arenan med gyllene ljus. Energin är påtaglig då musikernas breda leenden smittar av sig och sångaren spexar och mimar åt alla håll och kanter. Också melankoliska låtar med ett långsammare tempo ryms med, men en stor del av publiken som inte sitter på läktarna dansar till allt. Vissa blir riktigt vilda vid snabbare låtar och får uppmuntrande applåder bland publiken.

 Songhoy Blues samlar publikpoäng genom att dra en låt dedicerad åt kvinnor, med den lätt humoristiska introduktionen: ”For womans, because nobody can do anything without womans”. De mjuka orden passar bra att sjungas på Malinesiska. Här handlar det om känslan, rytmen och närvaron, man behöver inte förstå innebörden för att sjunga med. Bandets första skiva heter Music in Exile. Trots musikens starka rötter i västafrika finns det utrymme för element av R&B, hiphop och post-rock.

 Mot slutet berättar solisten att extremister försöker förbjuda musik i hans hemland och att Songhoy Blues strider emot det. Att någon verkligen skulle sätta stopp på musik känns som en fullständigt absurd och hemsk tanke för mig, och säkert för flera andra i publiken. Men med gott humör uppmanas publiken att njuta, eftersom livet är tråkigt utan musik. De fyra skickliga männen åstadkommer ett otroligt slutklimax som får publiken att lämna arenan med breda leenden och i varje fall mig lite trött i benen men övertygad om att jag just upplevt festivalens bästa program.

Lördag: Lungt tills kvällens spektakel

För mig blir dagens första spelning amerikanska Shamir vars unika sound inspireras av punk, country, elektronisk musik samt 90-tals syntpop, hiphop och disco. Jag såg framemot en energisk gig efter att på förhand lyssnat och blivit förtjust i hans låt On The Regular som kombinerar EDM med koklockor och skarp, kaxig sång. I dag levererar den androgyna sångaren främst låtar med långsammare tempo. Rytmiska Call It Off väcker en våg av uppmuntrande klappar i takt med sången, helt tydligt fungerar de dunkande danslåtarna bättre på publiken.

Ett par timmar senare tar skotska Belle and Sebastian över den stora scenen med sina poplåtar som växlar mellan solsken och melankoli. Publikhavet dansar, klappar och njuter av kvällssolen.

Den mystiska duon Tölöläb uppträder i Art Laboratory som är en del av Konstuniversitetets experimentella konstprogram på Flow. Under det röda ljuset hör man intressanta instrument och förs till ett meditativt sinnestillstånd av ett djupt tomrum. Den knäpptysta publiken sitter och läppjar på sina drickor och lyssnar intensivt. Det känns som om jag varit i en annan värld då jag stiger ut bland folkmassan och hör sextettens glada poptoner klinga över Söderviken som badar i kvällssolen.

I det blåa tältet börjar spänningen stiga inför den populära finska rapparen Paperi T, alltså Henri Pulkkinen. Den otåliga publiken får vänta några extra minuter då ett bakgrundsbeat spelar och rök väller fram på scenen. Paperi T sjunger vant låtar från sitt album Malarian pelko med ett plastglas fyllt med vin i handen och svänger på sitt långa hår. Publiken längst fram till scenen sjunger med, i flera låtar. Rakastu seuraavaan naiseen joka tulee eteen. Efter några låtar fylls tältet av ytterligare jubel då Evil Stöö träder fram på scenen, en överraskning många fans av Suomi-rap säkert gläder sig åt.

Den runda arenan är fylld till bredden och utanför redan tjugo minuter före Seinabo Sey ska börja. Många vill se mer än en glimt av den populära svenska popsångerskan. Publiken brister ut i jubel när sångerskan kliver upp på scen under den rödlysande ballongen. Som tur klingar hennes starka röst även utanför arenan. Soulnoterna dröjer i skymningen, publikhavet sträcker sig allt längre från arenan.

Brittiska Pet Shop Boys bjuder på en timmes show med ikoniska danslåtar och 80-talsnostalgi. Neil Tennant sjunger och tvinnar runt med ett par dansande figurer iklädda i neonkostym och bisondödskalle med horn och allt. Konstigt nog gör Tennant reklam för ett över två år gammalt album. ”Electric. Pet Shop Boys. New album out now.” Den pumpande EDM-musiken tänder en del i publiken, men helheten känns väldigt stel. Det är visst gruppens sista konsert på en lång tour. Spektaklet avslutas med ett syntsolo av Chris Lowe prydd med en diskobollshjälm. Tyvärr tillät Pet Shop Boys inga pressbilder på konserten.

Söndag: Sol, glass och dans

Barn stojar på området, det är familjesöndag. Ett barn guppar på sin förälders axlar och lyssnar på ett lekfullt musikprogram. Ballongscenen levererar igen, då norska Kakkmaddafakka drar ett energiskt set som får publiken på soligt humör. Jag tar en nyfiken titt in i Voimala, där NYKY Ensemble spelar experimentell klassisk musik. De dröjande dragen av orkesterinstrument ger mig kalla kårar. Kusligt och spännande. De pigga poppiga låtarna klingar ändå bättre i mitt öra på den varma eftermiddagen.

En av de få spelningarna man klarar sig utan öronproppar på är Mirel Wagner. Det är skönt att höra alla ljud utan någon dämpning. Scensättningen känns avklädd och uppfriskande: en kvinna, en gitarr och en mikrofon. Inga blinkande ljus eller skrällig bas. Wagner tar publiken med de akustiska tonerna och sin hesa, mjuka röst. Is This What Love Looks Like väcker stora applåder, likaså Oak Tree. ”Under nästa låt kan ni hålla varanda i handen om det känns så”, inleder Wagner låten No death. De mörka låtarna får stämningen i publiken  att bli tät, många par kramar varandra.

 Väl ute i solen blir det varmt. För att svalka mig testar jag Pauligs version av sommarens trenddryck, Cold Brew Coffee, som tyvärr inte uppfyller mina förväntningar. Den smakar som kallt kaffe. Kanske lite sötare, men nästan samma. Drycken tillverkas genom att de malda kaffebönorna blötläggs i rumstempererat vatten och efter ett tiotal timmar filtreras vätskan och drycken serveras som kyld. Richard McGormicks gourmetglass gjord på kokosmjölk är däremot en positiv upplevelse. Portionen är liten och dyr, men fylld av smak.

Efter glasspausen och en runda runt området är det dags för Todd Terje and the Olsens. Den jammande kvartetten får publiken att dansa och tältet att värmas upp. Samtidigt sjunger Beck på huvudscenen för ett folkhav. Publiken börjar bli varm även här, men det verkar som om de sparar på sina bästa dansrörelser till kvällens andra huvudartister.

Det svarta tältet fylls till bredden redan en god tid före Tove Lo

träder fram på scenen. Barfota och i svart klädsel sjunger Lo starkt och rör sig smidigt på scen, nästan så det blir svårt att fotografera. Den elektroniska popmusiken blandas med modern R&B som passar sångerskans personliga röst väl. Fansen dansar, applåderar och jublar, det är fest ända upp i taket speciellt under låten Talking Body. Före showen har stjärnan tweetat en bild där hon dricker whisky och äter äpple för att vårda sin förkylning. Kanske hon därför blir lite hängig efter ett tag.

Många har samlats utanför det proppfulla tältet, besvikna över att inte få se artisten. Här har valet av scenen gått fel, Tove Lo är redan så pass populär att hon skulle ha fyllt det större blåa tältet eller till och med behövt huvudscenen. Mot slutet av konserten börjar det ändå glesna i tältet då de största fansen av Florence + The Machine börjar dra sig till huvudscenen.

Till sist får vi se fenomenala Florence Welsh med sitt röda hår fritt, klädd i vitt. Barfota dansar och hoppar hon omkring, och till fansens förtjusning, kliver upp på någons axlar i publiken. För sången Rabbit heart (raise it up) ber hon publiken vara hennes kör, och det sjungs allsång. Med sex bakgrundssångare, en stor harpa, gitarrist och trummis blir ensemblen minst sagt imponerande. Florence är ändå hela tiden den alla blickar följer. Hon strålar och lever helt tydligt på publikens energi. Hon dedicerar låten How Big, How Blue, How Beautiful åt Beck, vars hemstads himmel varit inspirationen. Som den här himlen ovanför oss, säger Florence. De sista solstrålarna börjar försvinna bakom horisonten. Med Florences röst fortfarande svävande i sommarkvällen börjar jag trött men belåten ta mig hemåt. Jag har parkerat min cykel lite längre ifrån alla de tusentals som står parkerade utanför festivalområdet. Tacksam för årets fina Flow glider jag hemåt i den svala kvällen.

Text och bild: Lilian Tikkanen