Redan 2006 skrev Ny Tid om Metsä-Botnias planerade massafabrik i Fray Bentos i Uruguay och om den konflikt fabiken hade utlöst mellan de två länderna Argentina och Uruguay (Ny Tid 24/2006). Konflikten handlade om att massafabriken låg vid gränsfloden mellan länderna och där skulle släppa ut sitt avloppsvatten. Argentina ansåg att Uruguay och företaget inte tillräckligt hade tillgodosett befolkningens intressen på deras sida av gränsen. Argentina tog konflikten till den Internationella domstolen i Haag. Ett utslag väntades några månader senare. Det dröjde fyra år: först 2010 kom domstolen med ett slutligt utlåtande. Man konstaterade att Uruguay visserligen åsidosatt överenskomna procedurer, men då massafabriken inte utgjorde ett så stort miljöhot som Argentina hävdade, var förseelserna inte så allvarliga att de motiverade en stängning av fabriken.
Därmed var inte konflikten över. 2013 gav Uruguay företaget tillstånd att öka produktionen och Argentina hotade att återigen föra upp konflikten till domstolen i Haag.
Massafbriken i Fray Bentos har blivit omskriven i såväl lokal dagspress som i fackpress och vetenskapliga publikationer världen runt, den har blivit föremål för minst en doktorsavhandling och behandlats i böcker. Ari A. Lehtinen vid avdelningen för geografi vid universitetet i Joensuu skrev redan 2008 en artikel där han förde fram projektet som ett exempel på hur utvecklingsprojekt i främmande länder inte borde hanteras.
På UPM-Kymmenes egen webbsida omnämns Fray Bentos-fabriken som ett eftersträvansvärt exempel på en god utlandssatsning. Massafabriken är den enda utanför Europa, påstår man, där man följer det europeiska regelsystemet för miljöhantering (EMAS). Man uppfyller alla lokala miljökrav, men det är samtidigt svårt för en lekman att jämföra miljökraven i Uruguay med motsvarande krav på annat håll eller till exempel hemma i Finland, och därmed är det också svårt att avgöra huruvida misstankarna om miljökolonialism är befogade eller inte. UPM påstår sig ta vederbörlig hänsyn till samtliga intressenter, men i och med att befolkningen på andra sidan gränsen år efter år demonstrerar och hävdar att de inte blivit informerade eller hörda kan ett sådant påstående ifrågasättas.
Redan 2006 diskuterades för- och nackdelar med industriellt skogsbruk av snabbväxande monokulturer av till exempel eukalyptusträd. Den kritiken kvarstår.
Övrig kritik som riktats mot Fray Bentos-projektet handlar mest om procedurfrågor. Såväl FN som OECD och Världsbanken har utarbetade regler för hur multinationella företag ska agera i främmande länder. Där har Metsä-Botnia, sedermera UPM-Kymmene, uppträtt som en kolonial stormakt: fabriken har byggts med europeiskt kunnande, med europeisk arbetskraft, med europeiska entreprenörer och konsulter. Man har inte gynnat det lokala näringslivet eller satsat på att utveckla lokal kompetens. Den information som givits har varit alltför teknisk och har byggt på att begreppet ”finländsk kompetens” skulle vara ett tillräckligt förtroendeskapande kvalitetskriterium. Så har uppenbarligen inte varit fallet.
Ari Lehtinen tar också upp frågan om gränsproblematiken och förundrar sig över att den finländska staten inte aktivare deltagit i det diplomatiska spelet. Han frågar sig varför ett finländskt företag inte har utnyttjat de specifikt finländska erfarenheterna av att vara ett litet land med en stor, dominerande granne. Uruguay är också ett litet land omgivet av två regionala stormakter, Argentina och Brasilien, och med ett litet lands behov att markera sin självständighet och sina gränser på ett sätt som kan ha uppfattats provocerande.
Den väsentligaste kritiken är dock den som William Easterly i sin bok The Tyranny of Experts riktar mot hela den västerländska utvecklingsmodellen. Boken avhandlas på nästa uppslag.
Rabbe Kurtén
Foto: Flickr/Gonzalo A. Guseta
